måndag 11 juni 2018

Recension 2018-06-03

Foto: Ulla Hörnell

Ljust, luftigt och somrigt!

Konsert
Sundsvalls Blåsorkester
Kulturmagasinet (söndag)

Med stormsteg kommer Sundsvalls Blåsorkester närmare sitt 100-årsjubileum.  I skrivande stund är man inne på sitt 97:e verksamhetsår. Mycket imponerande.
Den fantastiska sommar vi hittills njutit av fick i söndags en ytterligare temperaturhöjning när Sundsvalls Blåsorkester bjöd på Promenadkonsert i foajén på Kulturmagasinet. Trots de yttre förutsättningarna med strålande sol var det många som hörsammat kallelsen. Under de gånger jag haft nöjet att lyssna på SBO har de alltid en trogen publik. Att man lyckats med det beror kanske till stor del på orkesterns entusiastiske ledare, Thomas Gathe, som hela tiden utvecklar orkestern med bland annat musik långt utanför blåsorkestrarnas sfär. Han har också förmågan att knyta till sig unga begåvade talanger genom ett fint samarbete med Kulturskolan. Enligt orkesterns briljante talesman Jan Thim är Thomas ”tårtspaden” i konditoriet SBO! När han knåpade ihop programmet gissar jag att det skulle var ljust, luftig och somrigt. 

Att han lyckats kändes direkt i det inledande stycket Pineapple Poll sats 1 av Arthur Sullivan som hade en sprittande glad och ljus melodilinje med härligt rörlig rytmik. Därefter fick vi höra Suite Provencale i 4 satser av SBO:s huskompositör Jan Van Der Roost. Stycket handlar om den franska orten Provence där Roost målar naturbilder med både breda och smala penslar på ett fantasieggande sätt. I en av satserna samarbetade oboeisten med piccolaflöjtisten på ett medryckande sätt. Ur Camille Saint-Saëns Morceau De Concert opus 94 spelade valthornisten Isak Jonsson Allegro Moderato med bravur. En stor talang med framtiden för sig. En annan av orkesterns talanger, slagverkaren Martin Stensson spelade inlevelsefullt Timpani and Band Gordon Jacob på sina pukor. De fick också som hjälp på traven för vidare utbildning var sitt Ungdomsstipendium som SBO upprättade för tre år sedan. Kriterierna för att få det är att spela solo med orkestern. Vilket Isak och Martin gjorde med snits och elegans. Det avslutande stycket The First Shoot i 5 satser av William Walton är en komisk opera med jazziga inslag. Efter bara några takter kändes det som att Walton influerats av Gershwins Rhapsody in Blue. Flera blåsarpartier hade en aura från just den. Hela stycket var mycket färgrikt och mönstrat som mosaik. 

Efter sluttonen tog Jan Thim över för en överraskning. Han kallad fram Thomas som gratulerades för sin kommande 60-årsdag och till hans 30 år som ledare för SBO. Gåvan var en komposition av Britta Bystöm, numera världsberömd kompositör och före detta trumpetelev till Thomas Gathe. Stycket heter A Walk To Värmland och det spelades ett smakprov. Uruppförandet av verket sker längre fram.
Med en repris av inledningsstycket avrundades den trevliga och välklingande underhållningen som SBO bjöd på.

Foto: Ulla Hörnell

tisdag 15 maj 2018

Jazzrecension 2018-05-12

Foto: Ulla Hörnell


En epok har gått i graven

Konsert
Hudik Big Band med Lill Lindfors, Helen Tanzborn och Nils Landgren
Kulturhuset Glada Hudik

Alla sagor börjar med …. det var en gång. Den här sannsagan fick sin början den 13 maj 1973 och fick en hejdundrande avslutning den 12 maj 2018. Ett för svenskt musikliv historiskt datum, för det var då en 45-årig epok gick i graven då Hudik Big Band gjorde sin allra sista konsert inför utsålt hus. En lång och framgångsrik epok som tog sin trevande början 1971-72 och manifesterades på allvar den 13/5 1973 med en konsert tillsammans med Lill Lindfors, som även fick vara med och sätta definitiv punkt. För att hålla ihop ett storband under så många år krävs det en outtröttlig ledare. Under alla år har den idoge saxofonisten Nore Sundqvist styrt båten med fast kurs. För att stimulera och utveckla sina musiker har Nore sett till att göra konserter och framträdanden med en rad jazz- och underhållningsdignitärer. Vill man se hela deras engagemangsförteckning, så gå in på deras hemsida och läs historiken. Minst sagt imponerande.
Ett av mina starkaste minnen med bandet var på Skeppsholmsfestivalen 1983 då de hyllade trumpetaren Clifford Brown. Kvällen till ära bestod trumpetsektionen av Jan Allan, Benny Bailey, Gustavo Bergalli, Allan Botschinsky och Palle Mikkelborg. I kompet stod Red Mitchell. Samma år gjorde bandet succé på Montreuxfestivalen. Vid det tillfället hade bandet samarbete med arrangören Bengt-Arne Wallin och sångaren Georgie Fame och deras framträdande spelades in och genererade en LP på märket Dragon.

För att ge en bra bild av vad bandet sysslat med under sina 45 på tiljorna hade Nore komponerat ihop en repertoar som visade den musikaliska bredd som gjort bandet så populärt. Självklart inleddes konserten med en riktig Basieklassiker, Freddie Greens opus Corner Pocket. Därefter kom bandets mesta sångerska Helen Tanzborn (55 konserter) entré och sjöng med värme och inlevelse To Close For Comfort. Nu var publiken varm i kläderna när Nisse Landgren, med sin röda trombon och personliga röst, bjöd på Abba Funk, trombonakrobatik i Tommy Dorseys slagnummer I´m Getting Sentimental Over You och lite modern pop av Sting i Fragile. Här fick vi prov på Landgrens mångsidighet. 

Lill tog därefter över och hon plockade fram en rad melodipärlor ur sin repertoar. Hon är en fantastisk scenartist. Hon är perfekt – balanserar utsökt sitt artisteri och sjunger välartikulerat med en underbar timing. Ärtigt och avspänt. Hennes mellansnack är obetalbart.
Den tre timmar långa tillställningen fick, en för årstiden, en fin knorr med Lill och Nisse sjungande Den Blomstertid nu kommer. Storbandet kontrade med en sprakande version av Neal Heftis Splanky där bandets Gösta Rodling och Nisse Landgren duellerade friskt på sina tromboner. Det var många i publiken som blev lite immig i blicken när det konstaterades att Hudik Big Band inte längre finns. Men vi kommer alltid att minnas dem med värme och kärlek.

Foto: Ulla Hörnell



Foto: Ulla Hörnell




Foto: Ulla Hörnell

tisdag 24 april 2018

Jazzrecension 2018-04-23

Foto: Ulla Hörnell

Avspänt och ledigt

Konsert
Isabella Lundgren & Carl Bagge Trio
Jazzklubben, E-Street

Vårsäsongens finalkväll av Måndagsjazzen inleddes med Funk & Fusion, en kvartett talangfulla elever från Mellansels Folkhögskola, Markus Sundvall tenorsax, Johan Lindqvist gitarr, Lukas Häggström bas och Andreas Larsson trummor. Med glöd och intensitet värmde de upp publiken med ett knippe låtar av, om jag uppfattade rätt, gitarristen Lenny Kravitz. 

Därefter intogs scenen av sångerskan Isabella Lundgren med fin support av 
Carl Bagge piano, Palle Sollinger bas och Daniel Fredriksson trummor.
Första gången jag hörde Isabella Lundgren var hennes sång starkt färgad av Billie Holiday. Med åren har hon gått vidare och utvecklat ett personligt sångsätt även om man här och där känner närheten till Lady Day. Likt henne sjunger hon med dröjande frasering och sårbarhet i rösten. Hon har en stark och innerlig själfullhet i uttrycket. Någon har sagt om Isabella – hon skriver och sjunger, med själ och hjärta, musik som öppnar dörrar och bygger broar till både det förflutna och det framtida. Den här måndagskvällen bjöds vi på ett stort sjok med Bob Dylanlåtar men även melodier som Sometimes I Feel Like a Motherless Child, Brother Can You Spare a Dime, That Old Black Magic m.fl.

Calle Bagge är en av våra toppianister. En mycket lyhörd ackompanjatör som med finess och elegans lägger de rätta ackorden bakom sången. När han ger sig ut på improvisationsäventyr kom jag utan vidare jämförelser att tänka på pianisterna Red Garland och Les McCann. På samma sätt som dom spelar Calle med ett spänstigt och snärtigt anslag och använder palettens alla färger för att skapa de rätta nyanserna.
Palle Sollinger bakom basen var en ny bekantskap. Han vikarierade för ordinarie Niklas Fernkvist. Han smalt väl in i trion och visade upp ett gediget basspel i sann och äkta Ray Brown-Charles Mingus anda. Hans härligt gungande basgångar gav en fin rytmisk stadga.
En av våra mest pålitliga ”time-keepers” är tveklöst Daniel Fredriksson. Han är en lyssnande trummis som vet exakt vart stötarna ska sättas in så att den rytmiska pulsen aldrig fallerar. Hans sköna vispkomp påminner om den legendariske Denzil Best och det säger väl allt om Daniels kapacitet.
Sammanfattningsvis en härlig kväll med en av den svenska jazzens mest personliga röster och en följsam och välformulerad komptrio. Med I Can´t Give You Anything But Love ”Sundsvall” sattes värdig punkt för vårens Måndagsjazz!

Foto: Ulla Hörnell

lördag 21 april 2018

Jazzrecension 2018-04-20

Foto: Ulla Hörnell

Svängigt jubileumsfirande!

Konsert
High Coast Jazz Orchestra med gästerna, saxofonisterna Dick Oatts, 
Fredrik Lindborg och sångerskan Rigmor Gustafsson
Härnösands Teater

Tjugofem år i världshistorien är ungefär som ett andetag. Inom jazzmusikens sfär är däremot tjugofem år imponerande. High Coast Jazz Orchestra har uppnått just den, för fritidsspelande storband, anmärkningsvärda åldern. Den 2 maj 1993, slog trumpetaren Hans Bergfors, Härnösand och saxofonisten Bengt Lindgren, Örnsköldsvik ihop sina kloka huvuden och bestämde att det var dags att bilda ett länsstorband i en liknande anda som Thad Jones-Mel Lewis Orchestra. Musikerna hämtades från olika orkestrar i länet så orkestern är unik i sitt slag. De senaste femton åren har eldsjälen och trumpetaren Fredrik Norén varit styrman och repetitör på den framgångsrika High Coastskutan.

I fredagskväll firade bandet sitt kvartssekeljubileum tillsammans med en namnkunnig trio, altsaxofonisten Dick Oatts, barytonsaxofonisten Fredrik Lindborg och sångerskan Rigmor Gustafsson. Redan 1994 inleddes samarbetet med Oatts och har sedan fortsatt till dags dato. Han har fått orkestern att höja kvalitetsribban och är idag inte främmande för arrangemang med hög svårighetsgrad. Kvällen till ära var det ett taggat band med ett tajt ensemblespel och sköna nyanser. Där har Oatts haft en avgörande betydelse.
Konserten inleddes med Bob Mintzers funkiga opus, New Rochelle med fina solon av pianisten Ion Baciu och gitarristen Per Nordgren. Därmed var ribban lagd för en svängig kväll. Fortsättningsvis fick vi höra Hasses Delight av Oatts, balladen Quiet Now av Danny Zeitlin, Moanin´av Charles Mingus och Ellingtons Sophisticated Lady. Framträdande solister förutom Oatts altsax, Per Nordgren gitarr, Hasse Bergfors flygelhorn, Fredrik Norén trumpet, Fredrik Lindborg barytonsax. Den solist som stack ut mest var den fantastiske pianisten Ion Baciu. Efter den instrumentella delen var det dags för värmländskan Rigmor Gustafsson att äntra scenen. Hon inledde med Bobby Timmons Moanin´ kryddade med fina solon av Simon Fransman trombon och Lasse Pettersson trumpet. Sedan under kvällen bjöd hon på låtar som Born to be blue, For once in my life, There´s Always Something There To Remind Me. Hela hennes uttryckssätt är äkta och chosefritt utan publikfriande manér. Budskapet kommer direkt och oförfalskat från hjärtat. Fina soloinsatser av Kenneth Grönfeldt trumpet, Mats Bäck tenorsax och Janne Magnefors altsax. I Thad Jones Child is Born och Three and one visade High Coast att man är ett storband med högsta kvalité. Vältrimmat som Formula 1 med en stark motor, fräscha tändstift, välladdat batteri och bekvämlig komfort.
Kvällen avrundades med svängiga My Shining Hour med Rigmor och Fredriks barytonsax i huvudrollen och som tack för rungande applåder avslutade Rigmor det hela med Prelude to a kiss med fint basspel av Tobias Helén.
Sammanfattningsvis fick vi höra HCJO från den allra bästa sidan fint förstärkt med Dick Oatts, Fredrik Lindborg och Rigmor Gustafsson. Nu tar bandet avstamp mot 50-årsjubileumet!


Foto: Ulla Hörnell

tisdag 17 april 2018

Jazzrecension 2018-04-16

Foto: Jenny Toresson ST

En skön fläkt från Copacabana

Konsert
Miriam Aïda: Quatro Janelas
Jazzklubben, E-Street

När gitarristen Charlie Byrd vid ett besök i Brasilien på 60-talet upptäckte bossanovan kunde han knappast föreställa sig vilken succé det skulle bli   
när han och Stan Getz spelade in Jobims Desafinado. Skivan säljer än idag! Bossafebern höll i sig ända tills Byrd och Getz gick bort. 

En som med förkärlek håller sig till den latinska jazzen är skånetjejen Miriam Aïda. Mitt första möte med Miriam Aïda var i början på 2000-talet då hon framträdde på Skeppsholmsfestivalen med Jan Lundgrens trio. Jag fastnade direkt för hennes innerliga och chosefria sång. Därefter har det runnit mycket vatten under broarna och Miriam har utvecklat sin sångkonst och räknas idag till våra bästa på området. Hon skivdebuterade 2002 och har turnerat i Sverige och internationellt med olika band och konstellationer som Norrbotten Big Band, Jan Lundgren Trio, Joe Spinaci & the Brookolino Orchestra och maken Fredrik Kronkvists band. På ett framgångsrikt sätt har hon växlat mellan traditionell jazzsång och latinjazz med passion för brasiliansk musik som hon generöst bjöd på den här måndagskvällen tillsammans med Mats Andersson på 7-strängad akustisk gitarr, Ola Bothzén och Finn Björnulfson slagverk. Att med den udda sättningen skapa en atmosfär och stämning är fantastiskt. Miriam och hennes band med de väldrillade slagverkarna gav oss nya intryck och perspektiv.

Med fantasins hjälp förflyttades man till varmare breddgrader med Copacabanas vidsträckta strand och vajande palmer när Miriam bjöd oss med på en vitaminrik resa bland afrikansk-brasilianska rytmer. Quatro Janelas betyder fyra fönster och med den öppenheten mot alla riktningar förmedlade hon sina musikaliska intryck på ett imponerande sätt. Repertoaren hade inte bara influenser från Rio utan också på egna låtar och svenska visor med portugisisk text, visor som Ögon känsliga för grönt, Jag vet en dejlig rosa, Visa från Utanmyra och Kristallen den fina. Hon sjöng också reggae av Bob Marley, Stiff necked fools med portugisisk text. För att få spela in den på skiva krävdes godkännande från familjen Marley som har alla rättigheter av Bobs musik. Hon fick godkännande vilket hon ser som en pik i karriären. Vi fick också ett smakprov på vad hennes nya skiva, som kommer i september, handlar om. Rakt igenom musik av David Bowie. Något att se fram emot.
Efter rungande applåder bjöds vi på två extranummer och slutklämmen blev en tolkning på portugisiska av Edvard Perssons slagnummer, Jag har bott vid en landsväg. En kväll där alla gick hem nöjda!
Kvällens evenemang var ett samarbete mellan jazzklubben och Sundsvalls Kulturskola och en grupp ungdomar från skolan bjöd på ett antal låtar på gitarrer.


tisdag 10 april 2018

Jazzrecension 2018-04-09

Foto: Mats Olsson ST

Skärpt sång av Eeg

Konsert
Sinne Eeg & Jacob Christoffersen Trio
Jazzklubben, E-Street

Rösten är ett unikt uttryck för individen – ett röstspektrum lär vara ett säkrare identifieringsmedel än fingeravtrycket. Stämman är människans äldsta musikinstrument, alltid till hands, alltid i omedelbar förbindelse med den känsla, de upplevelser och reaktioner som alltid varit musikens förutsättning. Men detta ”instrument” är också utlämnande och sätter den sjungande personen i fokus.
En som är van att stå i fokus med en mikrofon i handen, eller framför sig, är den danska sångerskan Sinne Eeg som tillsammans med sin komptrio 
Jacob Christoffersen piano, Lennart Ginman bas och Zoltan Csörsc trummor bjöd Måndagsjazzgästerna på en lektion i jazzsångens högre sfär. Vilket vi ska tacka Musik i Västernorrlands samarbete med klubben för. 

Sinne har en gedigen utbildning vid Vestjysk Musikkonservatorium i Esbjerg och efter skivdebuten 2003 har hon belönats med många aktningsvärda utmärkelser för sin sångkonst. För att skapa sitt eget uttryck har Sinne lyssnat på olika musikstilar men också på stilbildande sångkollegor och framstående instrumentalister. De danska sångerskorna har gjort sig kända för sin öppenhet och naturligt okonstlade sätt att uttrycka sig. På ett övertygande sätt visade Sinne att hon kan få de mest emotionell osmorda dörrarna att öppnas. Med balans och tonsäker stämma och perfekt intonation har hon utvecklat sin egen profil. Hennes sång bygger på känsla och inlevelse sprungen direkt ur hjärtat utan publikfrieri och konstlade manér.

Med en väl sammansatt repertoar av egna alster, standards som Lets face the music and dance, blues och Beatles visade hon sin sångkonst i helfigur. Duonumren Happy Talk och You don´t know what love tillsammans med pianisten och My Favorite Things var kvällens höjdarnummer.
Sinne hade strålande uppbackning av den spelglada och tajta trion Christoffersen, Ginman och Csörsc. Man blev riktigt andäktig av Christoffersens eleganta tonmålningar på elfenbenet, både som ackompanjatör och flyhänt solist. Ginmans stadiga basspel i sann och äkta Ray Brown-anda gav Sinne en bra grund att stå på. Csörsc har ju tidigare visat sina rytmiska kvaliteter på klubben och här satt hans inprickningar och markeringar med fulländad precision. Kvällen fick en fin avrundning med extranumret Comes Love!

Foto: Mats Olsson ST

tisdag 27 mars 2018

Jazzrecension 2018-03-26

Foto: Jenny Toresson ST

Svängfaktorn kunde fått vara högre

Konsert
Dölerud & Johansson Kvintett
Jazzklubben, E-Street

Efter förra måndagens omtumlande och osvängiga tillställning trodde jag att ordningen skulle återställas, men inte denna gång heller, med att få stampa takten till den för mig helt nya gruppen, Dölerud & Johansson Kvintett, där Magus Dölerud trakterar tenorsaxen, Dan Johansson trumpeten och flygelhornet, Torbjörn Gulz pianot, Petter Olofsson vikarie vid basen för Palle Danielsson och trummorna av Fredrik Rundqvist. Det var när de spelade i Håkan Broströms storband New Places som de bestämde sig för att starta en mindre grupp med musiker som spelat i en lång rad av projekt och ensembler, från Keith Jarretts Europeiska kvartett via Fredrik Norén Band och Norrbotten Big Band till en mängd framstående storbandd, ensembler och internationella samarbeten. Personligen tycker jag att Miles Davis sista kvintettformationer innan han svitchade om till den elektroniska eran kändes som en klar inspirationskälla för Dölerud & Johansson Kvintett. Med den här klassiska sättningen trumpet, saxofon, piano, bas och trummor finns det många andra att hämta näring ifrån. Kanske dom här, Horace Silver, Art Blakey, Freddie Hubbard, Max Roach och Fredrik Norén Band är några.

I presentationen på Jazzklubbens hemsida stod att repertoaren är en mix av jazzens standardrepertoar till nyskriven musik. Verkligheten var den att utöver standardlåtarna You´re My Everything av Harry Warren och Asiatic Race av Kenny Dorham bestod repertoaren av hemsnickrat signerat Dölerud, Johansson och Gulz med titlar som Little waltz for Jennie, Chorizo, Nyksund, Souper och Arvids Melody. Det blev ganska introvert och akademiskt med mycket låg svängfaktor. Jag hade förväntat mig mera av så individuellt skickliga musiker.  På alla händer fick vi höra många och långa solon och den som imponerade mest på mig var pianisten Torbjörn Gulz som verkligen bjöd till.
Sammanfattningsvis en lite seg och enahanda tillställning.