onsdag 5 december 2018

Jazzrecension 2018-12-03


Foto: Ulla Hörnell

Asplund & Co bjöd på julstämning

Konsert
Peter Asplund The Christmas Feeling, Peter Asplund trumpet/sång, Vivian Buczek, Isabella Lundgren, Anna Jalkéus sång/harpa, 
High Coast Jazz Orchestra.  
Tonhallen, Sundsvall

Från slutet av november och fram till jul har konserter och evenemang avlöst varandra i en strid ström. Jazzklubbens höstsäsong och det totala jazzåret 2018 hade på måndagskvällen sitt bokslut med att bjuda på svängig juljazz Under rubriken The Christmas Feeling. Bakom det hela låg  trumpetaren/sångaren Peter Asplund som samlat några av sina musikvänner, sångerskorna Vivian Buczek, Isabella Lundgren, Anna Jalkéus som även spelade harpa, med fin uppbackning av länets stolthet, High Coast Jazz Orchestra. Inför en välbesatt salong framträdde ensemblen med ett varierat svängigt program. Värd och presentatör var Peter Asplund och upplägget var ett samarbete mellan Jazzklubben och Musik Västernorrland.
En julkonsert kan formas på olika sätt. Många håller benhårt på traditionerna där enbart klassiska alster ska framföras medan andra bjuder på en mixad meny av gammalt och nytt. Asplund hade plockat samman en blandning av kända och mindre kända traditionella julmelodier ur den Amerikanska sångboken.
Ribban för kvällen sattes i inledningen där Peter och bandet släppte loss i låtarna, Welcome to you all, Wonderful Time Of The Year , Christmas Love Song och Winter Wonderland. Efter den maffiga öppningen sjöng Isabella Lundgren Have Yourself A Meery Little Christmas tillsammans med Peter som sockrade utförandet med fint trumpetspel. Därefter gjorde hon en briljant tolkning av My Favorite Things. Vivian tog sedan över scenen och sjöng med inlevelse Santa Claus Is Coming To Town och ett okänt opus ur Frank Sinatras digra repertoar, Christmas Memories.
Anna Jalkéus är ett nytt namn för mig. Hon har sedan fyra år bott i Texas och undervisar på Texas University med yrkestiteln professor. Hon har ärvt mamma Margareta Bengtssons sångkonst och harpspel. Hon bjöd på vackert ackompanjemang på harpa till Isabella Lundgrens fina tolkning av bl.a. Adams Julsång och God Bless the Child med stöd av det följsamma kompet. Tobias Helén förstärkte bilden med ett fint bassolo.
Bandets altsaxofonist Janne Magnefors bjöd på en vacker version av Gunnar Svenssons fyndiga opus, Karl Bertil Jonssons Julafton innan det var dags att knyta ihop säcken med två Hollywoodklassiker, Let It Snow med ett fint barytonsolo signerat Staffan Öberg och Jingle Bells med Peter i högform.
Sammanfattningsvis en skön kväll med genuin julkänsla!

                               Foto: Ulla Hörnell

                                            Foto: Ulla Hörnell

tisdag 6 november 2018

Jazzrecension 2018-11-05

Foto: Ulla Hörnell

Amanda berikar vokaljazzen!
Konsert
Amanda Ginsburg med Filip Ekestubbe piano, Ludvig Eriksson bas och Ludwig Gustavsson trummor
Jazzklubben, E-Street

Det dyker ständigt upp nya namn på den svenska jazzscenen, speciellt inom den kvinnliga vokaljazzen, där det till skillnad mot herrsidan råder stiltje.
Tyvärr tycks de flesta utövarna blivit stöpta i samma form vilket är ganska trist med tanke på att rösten är individens unika uttryck. Men glädjande nog finns det undantag, som Amanda Ginsburg som 2017 skivdebuterade med singeln ”Havsmelodi” och har belönats med SKAP:s (Sveriges kompositörer och textförfattare) Jazzpris och med Olle Adolphsonstipendiet med motiveringen: "Inte sedan Monica Zetterlund har jazz på svenska låtit så chosefri och självklar som när Amanda sjunger." 

Foto: Ulla Hörnell

Amanda är uppvuxen som sladdbarn i en stor Stockholmsfamilj. Hon började studera musik i tioårsåldern men drömmen om en musikkarriär dröjde till hon tog studenten på Södra Latin. Hösten 2011 började hon på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm där chansen kom och en längtan att skapa ett eget musikaliskt uttryck. Jag tycker hon har lyckats väl i sin ambition att ge sången en personlig touch även om närheten till Monica Zetterlund känns påtaglig. Själsligt och inlevelsefullt kommer sången direkt från hjärtat, balanserat och välartikulerat, utan några som helst konstigheter eller publikfriande manér.

Repertoaren vi bjöds på var Amandas egna alster samt ett par klassiker ur Monica Z:as mapp, Kom min vän och När min vän. Amandas egna opus hade karaktären av evergreen med melodi och harmoni hand i hand. Tolkningen av Olle Adolphsons, Nu har jag fått den jag vill ha, med läckert baskomp av Ludvig Eriksson var ett riktigt höjdarnummer. Avspänt och lättsamt bjöd hon på trevligt snack mellan sångnumren. Det skall bli intressant att följa Amanda framöver. Redan nu visar hon stora sångtalanger!
Musikens universalredskap, pianot, har i Sverige en rad utövare som håller internationell klass. Dit vill jag räkna Filip Ekestubbe som med ackuratess visade sina pianistiska färdigheter. Med lite influenser från Bill Evans fick vi höra en lyhörd ackompanjatör som i sina solon switchade om till en hårdsvängande Oscar Peterson med läckra blockackord som främsta vapen.
Basisten Ludvig Eriksson levererade ett magnifikt basspel, både komp- som solistmässigt. Hans utmärkta samarbete med den rytmiske trumslagaren Ludwig Gustavsson gav musiken den rätta spänsten.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att vi har ett stjärnämne i Amanda Ginsburg och den trevliga kvällen har garanterat blivit ännu bättre om hon varvat sina egna alster med något ur Amerikanska Sångboken och även varierat lite på tempona!

Foto: Ulla Hörnell

tisdag 25 september 2018

Jazzrecension 2018-09-24

Foto: Mats Olsson ST

Avslaget och enahanda

Konsert
Edda Magnason & Norrbotten Big Band
Jazzklubben, E-Street

Storbandskreatören Fletcher Henderson hade garanterat ingen aning om hur utvecklingen skulle gå med storbandsidiomet. Storbandsformatet är ju möjligheternas verkstad att skapa nya former och klangfärger. Norrbotten Big Band har sedan starten varit i framkant att anta utmaningar som ibland svävar på gränsen mellan jazz och konstmusik. Jag beundrar deras inställning till att ta utmaningar utöver det vanliga. Den här måndagskvällen bjöd Norrbotten Big Band på ett omtumlande möte med sångerskan Edda Magnason. Ett möte som blev verklighet tack vare samarbetet mellan jazzklubben och Musik i Norr & Musik Västernorrland.
När filmen om Monica Zetterlund hade premiär i september 2013 blev Edda Magnason känd för hela svenska folket. Hennes rollgestaltning av Monica Zetterlund var en fullträff.
Musikkarriären startade i tonåren då hon började sjunga och skriva poplåtar med texter på engelska. Hittills i karriären har hon gjort tre album och hennes musikaliska inspirationskällor är Michael Jackson, Supertramp, Esbjörn Svensson, Joni Mitchell, Frank Zappa, Nina Simone, Jussi Björling, Georg Riedel med flera.
Med Eddas Monica Z-själ från filmen i kärt minne blev jag den här kvällen grundligt besviken. Jag hade bespetsat mig på att få höra melodier med sväng och harmoni. Bortsett från Billie Holidays klassika, Gloomey Sunday, bjöds vi gissningsvis rakt igenom på Eddas hemsnickrade låtar som inte gick riktigt ihop med storbandet. Hennes gälla röst smalt inte in i bandets feta klanger. Därutöver var det dålig information till lyssnarna om vem som komponerat och arrangerat låtarna.
NBB är som tidigare sagts ett fantastiskt storband med en rad spännande solister. De hade gärna fått gör en egen avdelning som kontrast till det vi fick höra.
Totalt sett säger jag som Leif G W Persson när något inte är riktigt bra. 
”Det här var sorgesamt”!
  
Foto: Mats Olsson ST

onsdag 12 september 2018

Jazzrecension 2018-09-10

Foto: Linnea Hellgren ST

Toots har fått en värdig efterträdare

Konsert
Mathias Heise & Jörgen Emborg Trio
Jazzklubben, E-Street

Den mer än fantastiska sommaren är till ända och hösten har gjort en försiktig entré. Ett säkert hösttecken är att jazzklubben slagit upp portarna och premiärkvällen, i samarbete med Musik i Västernorrland bjöds vi på munspelsjazz i sann och äkta Toots Thielemans anda med Mathias Heise munspel, Jörgen Emborg piano, Peter Hansen bas och Karsten Bagge trummor. 

När Toots gick ur tiden hösten 2016 försvann ledstjärnan för munspelsjazzen. Det skulle dock inte dröja så länge förrän Mathias Heise tog upp Toots fallna mantel och på ett utmärkt sätt för han generna efter Toots vidare.
Den variationsrika repertoaren komponerad av Jörgen Emborg bjöd på vackra melodier av olika karaktärer som standards, ballader, jazzvalser och latin. Det är oförutsägbart och spännande när fyrspannet med Mathias vid tömmarna tar oss med på en musikupplevelse i den högre skolan. Det är minst sagt imponerande hur Mathias hanterar sin trynorgel, munspelet med en bländande teknik. 
Att med finess och elegans kunna få ut så mycket ur så litet är obegripligt.
En viktig grundsten för att skapa stor musik i det lilla formatet räcker inte enbart individuell skicklighet. Det måste finnas en intuitiv kommunikation mellan musikanterna som spontant, utan att tänka hänger med i de många tvära kast som uppstår i all improviserad musik.

Jörgen Emborgs spel, influerat av bland andra Bill Evans, Herbie Hancock och Keith Jarrett, är formbart som modellera och i sammanhang som dessa nyttjar han sina ytor med stor frihet. Lyhörd och underfundig i ackompanjemanget med välplacerade klangrika ackord och i sina  soloodysséer sprudlar spelet av aktiv spontanitet där allt kan hända.

Peter Hansen höll uppe den danska bastraditionen på bästa tänkbara sätt. Utbildad av bland andra basikonen Niels-Henning Örsted-Pedersen  levererade han ett stadigt basspel och tekniskt eleganta solon när tillfället gavs.

Karsten Bagges trumspel var både träffsäkert och elegant med rytmisk puls kryddad med små enkla figurer som under spelets gång ändrar form och färg. Vänsterhandsmarkeringarna och inprickningar satt som hand i handske. De här välljudande tonerna var en perfekt öppning på säsongen.

Foto: Linnea Hellgren ST

måndag 11 juni 2018

Recension 2018-06-03

Foto: Ulla Hörnell

Ljust, luftigt och somrigt!

Konsert
Sundsvalls Blåsorkester
Kulturmagasinet (söndag)

Med stormsteg kommer Sundsvalls Blåsorkester närmare sitt 100-årsjubileum.  I skrivande stund är man inne på sitt 97:e verksamhetsår. Mycket imponerande.
Den fantastiska sommar vi hittills njutit av fick i söndags en ytterligare temperaturhöjning när Sundsvalls Blåsorkester bjöd på Promenadkonsert i foajén på Kulturmagasinet. Trots de yttre förutsättningarna med strålande sol var det många som hörsammat kallelsen. Under de gånger jag haft nöjet att lyssna på SBO har de alltid en trogen publik. Att man lyckats med det beror kanske till stor del på orkesterns entusiastiske ledare, Thomas Gathe, som hela tiden utvecklar orkestern med bland annat musik långt utanför blåsorkestrarnas sfär. Han har också förmågan att knyta till sig unga begåvade talanger genom ett fint samarbete med Kulturskolan. Enligt orkesterns briljante talesman Jan Thim är Thomas ”tårtspaden” i konditoriet SBO! När han knåpade ihop programmet gissar jag att det skulle var ljust, luftig och somrigt. 

Att han lyckats kändes direkt i det inledande stycket Pineapple Poll sats 1 av Arthur Sullivan som hade en sprittande glad och ljus melodilinje med härligt rörlig rytmik. Därefter fick vi höra Suite Provencale i 4 satser av SBO:s huskompositör Jan Van Der Roost. Stycket handlar om den franska orten Provence där Roost målar naturbilder med både breda och smala penslar på ett fantasieggande sätt. I en av satserna samarbetade oboeisten med piccolaflöjtisten på ett medryckande sätt. Ur Camille Saint-Saëns Morceau De Concert opus 94 spelade valthornisten Isak Jonsson Allegro Moderato med bravur. En stor talang med framtiden för sig. En annan av orkesterns talanger, slagverkaren Martin Stensson spelade inlevelsefullt Timpani and Band Gordon Jacob på sina pukor. De fick också som hjälp på traven för vidare utbildning var sitt Ungdomsstipendium som SBO upprättade för tre år sedan. Kriterierna för att få det är att spela solo med orkestern. Vilket Isak och Martin gjorde med snits och elegans. Det avslutande stycket The First Shoot i 5 satser av William Walton är en komisk opera med jazziga inslag. Efter bara några takter kändes det som att Walton influerats av Gershwins Rhapsody in Blue. Flera blåsarpartier hade en aura från just den. Hela stycket var mycket färgrikt och mönstrat som mosaik. 

Efter sluttonen tog Jan Thim över för en överraskning. Han kallad fram Thomas som gratulerades för sin kommande 60-årsdag och till hans 30 år som ledare för SBO. Gåvan var en komposition av Britta Bystöm, numera världsberömd kompositör och före detta trumpetelev till Thomas Gathe. Stycket heter A Walk To Värmland och det spelades ett smakprov. Uruppförandet av verket sker längre fram.
Med en repris av inledningsstycket avrundades den trevliga och välklingande underhållningen som SBO bjöd på.

Foto: Ulla Hörnell

tisdag 15 maj 2018

Jazzrecension 2018-05-12

Foto: Ulla Hörnell


En epok har gått i graven

Konsert
Hudik Big Band med Lill Lindfors, Helen Tanzborn och Nils Landgren
Kulturhuset Glada Hudik

Alla sagor börjar med …. det var en gång. Den här sannsagan fick sin början den 13 maj 1973 och fick en hejdundrande avslutning den 12 maj 2018. Ett för svenskt musikliv historiskt datum, för det var då en 45-årig epok gick i graven då Hudik Big Band gjorde sin allra sista konsert inför utsålt hus. En lång och framgångsrik epok som tog sin trevande början 1971-72 och manifesterades på allvar den 13/5 1973 med en konsert tillsammans med Lill Lindfors, som även fick vara med och sätta definitiv punkt. För att hålla ihop ett storband under så många år krävs det en outtröttlig ledare. Under alla år har den idoge saxofonisten Nore Sundqvist styrt båten med fast kurs. För att stimulera och utveckla sina musiker har Nore sett till att göra konserter och framträdanden med en rad jazz- och underhållningsdignitärer. Vill man se hela deras engagemangsförteckning, så gå in på deras hemsida och läs historiken. Minst sagt imponerande.
Ett av mina starkaste minnen med bandet var på Skeppsholmsfestivalen 1983 då de hyllade trumpetaren Clifford Brown. Kvällen till ära bestod trumpetsektionen av Jan Allan, Benny Bailey, Gustavo Bergalli, Allan Botschinsky och Palle Mikkelborg. I kompet stod Red Mitchell. Samma år gjorde bandet succé på Montreuxfestivalen. Vid det tillfället hade bandet samarbete med arrangören Bengt-Arne Wallin och sångaren Georgie Fame och deras framträdande spelades in och genererade en LP på märket Dragon.

För att ge en bra bild av vad bandet sysslat med under sina 45 på tiljorna hade Nore komponerat ihop en repertoar som visade den musikaliska bredd som gjort bandet så populärt. Självklart inleddes konserten med en riktig Basieklassiker, Freddie Greens opus Corner Pocket. Därefter kom bandets mesta sångerska Helen Tanzborn (55 konserter) entré och sjöng med värme och inlevelse To Close For Comfort. Nu var publiken varm i kläderna när Nisse Landgren, med sin röda trombon och personliga röst, bjöd på Abba Funk, trombonakrobatik i Tommy Dorseys slagnummer I´m Getting Sentimental Over You och lite modern pop av Sting i Fragile. Här fick vi prov på Landgrens mångsidighet. 

Lill tog därefter över och hon plockade fram en rad melodipärlor ur sin repertoar. Hon är en fantastisk scenartist. Hon är perfekt – balanserar utsökt sitt artisteri och sjunger välartikulerat med en underbar timing. Ärtigt och avspänt. Hennes mellansnack är obetalbart.
Den tre timmar långa tillställningen fick, en för årstiden, en fin knorr med Lill och Nisse sjungande Den Blomstertid nu kommer. Storbandet kontrade med en sprakande version av Neal Heftis Splanky där bandets Gösta Rodling och Nisse Landgren duellerade friskt på sina tromboner. Det var många i publiken som blev lite immig i blicken när det konstaterades att Hudik Big Band inte längre finns. Men vi kommer alltid att minnas dem med värme och kärlek.

Foto: Ulla Hörnell



Foto: Ulla Hörnell




Foto: Ulla Hörnell

tisdag 24 april 2018

Jazzrecension 2018-04-23

Foto: Ulla Hörnell

Avspänt och ledigt

Konsert
Isabella Lundgren & Carl Bagge Trio
Jazzklubben, E-Street

Vårsäsongens finalkväll av Måndagsjazzen inleddes med Funk & Fusion, en kvartett talangfulla elever från Mellansels Folkhögskola, Markus Sundvall tenorsax, Johan Lindqvist gitarr, Lukas Häggström bas och Andreas Larsson trummor. Med glöd och intensitet värmde de upp publiken med ett knippe låtar av, om jag uppfattade rätt, gitarristen Lenny Kravitz. 

Därefter intogs scenen av sångerskan Isabella Lundgren med fin support av 
Carl Bagge piano, Palle Sollinger bas och Daniel Fredriksson trummor.
Första gången jag hörde Isabella Lundgren var hennes sång starkt färgad av Billie Holiday. Med åren har hon gått vidare och utvecklat ett personligt sångsätt även om man här och där känner närheten till Lady Day. Likt henne sjunger hon med dröjande frasering och sårbarhet i rösten. Hon har en stark och innerlig själfullhet i uttrycket. Någon har sagt om Isabella – hon skriver och sjunger, med själ och hjärta, musik som öppnar dörrar och bygger broar till både det förflutna och det framtida. Den här måndagskvällen bjöds vi på ett stort sjok med Bob Dylanlåtar men även melodier som Sometimes I Feel Like a Motherless Child, Brother Can You Spare a Dime, That Old Black Magic m.fl.

Calle Bagge är en av våra toppianister. En mycket lyhörd ackompanjatör som med finess och elegans lägger de rätta ackorden bakom sången. När han ger sig ut på improvisationsäventyr kom jag utan vidare jämförelser att tänka på pianisterna Red Garland och Les McCann. På samma sätt som dom spelar Calle med ett spänstigt och snärtigt anslag och använder palettens alla färger för att skapa de rätta nyanserna.
Palle Sollinger bakom basen var en ny bekantskap. Han vikarierade för ordinarie Niklas Fernkvist. Han smalt väl in i trion och visade upp ett gediget basspel i sann och äkta Ray Brown-Charles Mingus anda. Hans härligt gungande basgångar gav en fin rytmisk stadga.
En av våra mest pålitliga ”time-keepers” är tveklöst Daniel Fredriksson. Han är en lyssnande trummis som vet exakt vart stötarna ska sättas in så att den rytmiska pulsen aldrig fallerar. Hans sköna vispkomp påminner om den legendariske Denzil Best och det säger väl allt om Daniels kapacitet.
Sammanfattningsvis en härlig kväll med en av den svenska jazzens mest personliga röster och en följsam och välformulerad komptrio. Med I Can´t Give You Anything But Love ”Sundsvall” sattes värdig punkt för vårens Måndagsjazz!

Foto: Ulla Hörnell