måndag 26 oktober 2015

Jazzrec. 26 okt.



Respektfull hyllning av jazzikonen Bob Dorough

Konsert
Mårten Lundgren Kvartett ”The Music of Bob Dorough”
Jazzklubben, E-street

Begåvade trumpetaren, flygelhornisten och sångaren Mårten Lundgren har en diger meritlista. Han har spelat i de mest skiftande sammanhang och gjort skivor tillsammans med Claes Janson, Tommy Körberg, Ulf Johansson Werre, Monica Zetterlund, Povel Ramel, Stockholm Jazz Orchestra, Jan Slottenäs Glenn Miller Orchestra och många fler. Karriären kan man säga började på allvar i Ronnie Gardiners Tivoliband på Gröna Lund för snart ett par decennier sedan. Nu tillhör han de etablerade musikerna och när han inte spelar med egna kvartetten förekommer ofta i vårt södra grannland Danmark där diverse storband och andra konstellationer anlitar hans tjänster.
Mårten Lundgren omgiven av en förnämlig komptrio med Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist piano, Helle Marstrand bas och Espen Laub von Lillienskjold trummor bjöd publiken på en sentimental journey med musik av den snart 92-årige 
Bob Dorough som arbetat med bland andra Miles Davis och sångerskan Blossom Dearie. Många sångare, bland annat Mose Allison har influerats av Dorough. Fortfarande aktiv spelar han bebop- och cooljazz på sitt piano, sjunger, skriver låtar, arrangerar och skriver texter åt andra, med mera. Han har textsatt bland annat Charlie Parkers klassiker Yardbird suite. Sin första skiva spelade han in 1963 och sin senaste 2014. Det har blivit en mängd kompositioner under åren och den mest kända är Devil May Care som skrevs 1956 och spelades in av Miles Davis. Doroughs låtar har en avslappnad attityd med melodiösa slingor och fyndiga texter.
Vi fick höra ett fång pärlor av Bob Dorough där Mårten och Helle bjöd på skön sång var för sig och i härliga duetter. Kvällen inleddes med hitlåten Devil May Care och därefter följde Walking on Wall Street, Oliver, Blame it on my youth och Bobs samarbete med Dave Frishberg blev I´m Hip, Without ryme or reson, But for now, Counting by five, But beautiful, Blue Christmas, There´s never been a day och Coming Home Baby med flera.
Mårten Lundgren är en riktig swingtrumpetare och habil sångare med nära släktskap till bortgångna kollegan Clark Terry (1920-2015). Han har glöd i tonen, energi och fantasi i formuleringen. Ibland upplevs den humoristiska improvisationskonsten som riskfylld och våghalsig men det är bara en chimär för Lundgren har fullständig kontroll på sina förehavanden.
Mellan låtarna bjöd Mårten på intressant historik om Dorough och hans musik. Hela sångskatten är full av klurigheter och humor vilket vi fick många prov på.

Samtliga i komptrion var nya positiva bekantskaper. ”Svempa” Lundeqvist, ett nytt pianofynd, briljant ackompanjatör med läckra ackord men också en kreativ solist med rörlighet och fantasi i fraseringen. Att danskarna kan ståta med fantastiska manliga basister är väl känt. Igår fick vi höra danska basisten/sångerskan Helle Marstrand och med risk att få bannor av Fredrika Bremerförbundet spelade hon bas som en hel karl. Hon bjöd på svängigt komp och många melodiskt sångbara solon. Lägg namnet på minnet. Trumslagaren von Lillienskjold var en effektiv ”time-keeper” som med effektiv och bärande puls fick det att svänga perfekt. Med en rörlig vänsterhand pushade han på utan att dominera.

fredag 23 oktober 2015

Jazzrec. 22 okt.


Stevie Wonder härligt tolkad

Konsert
Claes Janson med Claes Crona Sextett
Quality Hotel Aveny, Sundsvall

I torsdagskväll var stämningen hög på Aveny då Quality Live Jazz bjöd på sångaren Claes Janson med Claes Cronas eminenta sextett som uppbackning. 
I Mats Engströms fina arrangemang fick vi njuta av pärlor ur Stevie Wonders magnifika karriär. Stevie som idag är 65 år räknas till de allra största inom musiken oavsett genre. Som 11-åring fick han skivkontrakt med märket Motown och han har fortsatt att spela in och framföra för det skivbolaget till idag. 
En stor inspirationskälla var Ray Charles. Många, nästan de flesta, av Stevies kompositioner har redan under hans livstid blivit klassiker. Operastjärnan Luciano Pavarotti kallade honom en gång för ”ett riktigt stort musikaliskt geni”.
Vilken gång i ordningen Claes Janson har gästat Sundsvall har jag för länge sedan tappat räkningen på. Mitt allra första möte med honom som jazz- och bluessångare var i mars 1985 på Aveny då han tillsammans med Gugge Hedrenius Big Blues Band bjöd på en härlig ballroomkväll. Han har därefter gästat med specialprogram om Povel Ramel och Nat King Cole så att det nuvarande projektet är inriktat på Stevie Wonder och hans musikskatt känns följdriktigt rätt.
Jansons kärlek till Stevie Wonder resulterade 2013 i skivan Stevie Wonder Unplugged på etiketten LadyBird. Med material från skivan som stomme bjöd Claes och hans medmusikanter på en välarrangerad och smakfull meny. 
Claes har i många år varit och är den kanske mest karakteristiska blues- och jazzsångaren på våra breddgrader. Basielegenden Ernie Wilkins sade för många år sedan att han är Europas bäste på området. Vilket betyg! Hårrufset, den lite skrovliga stämman, det stora garvet och den goda värmen i sången är Claes i ett nötskal.
Kvällen inleddes med For Once in My Life och därmed sattes ribban för en härlig musikkväll. Jag ska inte trötta ut er med att räkna upp alla godbitar som framfördes men några pärlor är värda att nämnas, Ain´t that love, You are the sunshine of my life, Sir Duke, Boogie on reggae women m.fl. Låtarna har många olika kulörer karaktärer. Det pendlar mellan det ljuvt romantiska till det mer maskulina och hårdföra. Mats Engström har lagt ner ett otroligt arbete i arrangemangen och lyft fram bluesen- och jazzen i uttrycket utan att förstöra grundmaterialet. Blåssektionen med Mårten Lundgren trumpet, flygelhorn, Klas Toresson tenorsax, flöjt, Martin Pålsson trombon fick också agera sånggrupp som Ray Charles Raeletts men de fick heta både Claesettes och ”Del ta rytm boys”. Samtliga fick också regelbundet visa sig vid solistmikrofonen. Klas Toressons solo på balladen Overjoyed skall sent glömmas. Han visade att Bernt Rosengren  behöver inte oroa sig för tronföljden.
Pianisten Claes Crona, basisten Hans Backenroth och trumslagaren/arrangören Mats Engström såg till att hålla svängfanan högt. Claes är en mycket lyhörd ackompanjatör och en fantastisk solist. Hans Backenroth bjöd som alltid på ett gediget basspel både på ståfelan och elbasen. Han behärskar bägge på ett elegant sätt. Mats är en spelande trummis som med elefantöron läser av omgivningen. Han vet precis vart markeringarna och inprickningarna ska sitta.

Sammanfattningsvis kan man säga att Janson & Co kom, sågs, hördes och segrade!

tisdag 20 oktober 2015

Jazzrec. 20 okt.


Popmusik i ny modern tappning

Konsert
Norrbotten Big Band plays Prefab Sprout
Jazzklubben (tisdag): E-street

Norrbotten Big Band har i många år varit en av våra främsta företrädare av nutida modern storbandsjazz. Genom åren har de presenterat många spännande projekt med variationsrikt innehåll. Redan under Örjan Fahlströms tid som konstnärlig ledare profilerades bandet som sedan fortsatt utvecklats under Tim Hagans och nuvarande Joakim Milder. Listan av världsnamn som spelat med bandet är imponerande lång. Ett bra exempel på deras musikaliska bredd visade de vid det senast gästspelet på Jazzklubben. Då var det samisk jojk med solisten Mari Boine på menyn.

Den här tisdagskvällen var det engelsk popmusik på repertoaren. Vi fick höra ett knippe låtar hämtade från det engelska Newcastlebandet Prefab Sprout, bildat 1977, som hade sin storhetstid under 1980- och 1990-talet. De hade en rad hits under den tiden och tjugo singlar på den brittiska topp 100-listan. De sju första skivorna, inklusive samlingen från 1992, nådde alla platser mellan 3 och 22 på brittiska albumlistan.
Det är djärvt, och tillhör inte vanligheterna, att göra storbandsjazz av pop- och rocklåtar. Den jag först tänker på som gjorde det var Gil Evans som gav sig på Jimi Hendrix musik med stor framgång. Ambitionen att göra det lilla extra av materialet kan stjälpa det hela genom att det blir överarbetat. Det är alltid svårt att bära fram det enkla. Joakim Milder och N B B har lyckats väl med att göra om popmusiklåtar till jazz.
I sin ungdom var Joakim Milder ett stort fan av Prefat Sprout och till den här konserten hade han valt ut och arrangerat låtar från P S låtskrivare Paddy McAloon. Musiken hade alla slags karaktärer. Det pendlade variationsrikt från det melodiskt romantiska till det spänningsladdat kraftfulla. Ibland kändes det som att sitta på bio och se en thriller där musiken är en viktig del i spänningen. Även dynamiken från den klassiska musiken som Stravinsky komponerade fanns med. Musiken upplevde jag som lättlyssnad men måste ha varit allt annat än lättspelad med sina intrikata indelningar och rytmik. Med imponerande säkerhet kom man förbi diverse hinder och blindskär. Partier med balladkaraktär gav musikerna minst huvudbry.
Norrbottenbandet är som en vältrimmad Formula-1-bil där alla komponenter har högsta prestanda. Sektionsspel och komp sitter perfekt. De är kanske vårt lands främsta experimentverkstad när det gäller att utveckla och söka nya okända stigar för storbandsjazzen i framtiden. De är också lyckligt lottade för de har en rad kreativa solister som vet hur man skall krydda anrättningen på bästa sätt.


Att den här spännande musikresan blev verklighet skall vi tacka Norrbottenmusiken och Svensk Jazz för. Vi fick vara med om en ovanlig och minnesvärd jazzresa med nya infallsvinklar fjärran från konventionell storbandsjazz. Det är alltid uppfriskande med musikaliskt nytänkande!

Jazzrec. 19 okt.


Rytmiskt pulserande sköna toner

Konsert
The Brazil Connection
Måndagsjazzen: E-street

Kvällen inleddes med David Kontra Trio, d.v.s. David själv gitarr, Jonathan Eriksson bas och Jakob Bylund trummor. En talangfull trio med framtiden för sig. Vi fick höra kompositioner av David men också 
St. Thomas av Sonny Rollins. Trots sin ungdom spelar de med auktoritär säkerhet. De vann nyligen ungdomsfinalen på Fasching, ett arrangemang av Svensk Jazz. Som belöning fick de en resa till Sydafrika där de också kommer att framträda. Grattis!

Efter ett besök på Cuba under 40-talet blev trumpetaren Dizzy Gillespie den förste att integrera latinrytmer i jazzen. Men den stora knallen kom i början på 60-talet då gitarristen Charlie Byrd (1925-1999) besökte Brasilien. Med sig hem hade han skivor och kompositioner, av bland andra Antonio Carlos Jobim, som han presenterade för Stan Getz (1927-1991) som blev eld och lågor av vad han fick höra. Det stod inte länge på förrän Byrd och Getz förenades i en studio och i februari 1962 spelade de in bossanovaklassikern Desafinado. En inspelning som kultförklarats.
I en samproduktion med Musik i Västernorrland bjöd jazzklubben igår på en helkväll med sköna toner från det varma Brasilien med sitt berömda Copacabana. För framförandet stod The Brazil Connection med Ann-Marie Henning piano, Carlos Malta sopransaxofon & flöjter, Augusto Mattoso bas, Renato Massa trummor och Karolina Vucidolac sång.
Pianisten Ann-Marie Henning har vid fyra tidigare tillfällen gästat jazzklubben i olika konstellationer. Trots att hon varit aktiv i flera decennier är hon en pianist som jag tycker borde uppmärksammas mer. Hon tillhör toppskiktet av våra pianister. Det här var första gången hon lierat sig med en trio Brasilianska stjärnmusiker som fått pulsen och de härliga latinrytmerna med modersmjölken. Latinmusiker har en fantastisk förmåga att oavsett tempo spela avslappnat och tillbakalutat. Soloinsatserna har ändå både nerv och intensitet vilket bl.a. 
Carlos Malta visade på ett övertygande sätt på sin sopransaxofon och flöjter.
Karolina Vucidolac har sina rötter i Skopje, Makedonien, kom som mycket ung till Sverige. I tjugoårsåldern blev hon professionell sångerska. I dagsläget har gjort ett tiotal skivor och turnéer med andra Brasilianska musiker. Efter att ha träffat Nelson Faria, en av Brasiliens mest respekterade gitarrister och musik-arrangörer, har den brasilianska musiken blivit en del av henne. Hon sjöng med känsla och inlevelse och man kände inspirationens vingslag från Astrud Gilberto och Elis Regina. Med sin rytm, passion och förmåga att fånga publiken visade hon sig i helfigur. Få svenska sångerskor tolkar den här musiken på samma övertygande sätt som Karolina. Hennes unisona duetter med Malta var också något alldeles extra.

De som satte extra krydda på tillställningen var det eminenta kompet med den följsamme och perfekt stöttande basisten Mattoso i effektivt samarbete med den rörlige trumslagaren Massa. De fick även visa sina solistiska kvalitéer ibland annat låten Point of no return. Det här var en session som värmde i höstmörkret.

söndag 18 oktober 2015

Smyginvigning av Tonhallen 1986


Smyginvigning av Tonhallen!

Den 4 december 1986 smyg invigdes Tonhallen med en sextett legendariska musiker under rubriken Kansas City Six där nästan samtliga vid någon tidpunkt ingått i Count Basies organisation. De kom direkt från ett framträdande i New York. Arrangör för det här unika evenemanget var Folkets Park och Lars Bjuhr Production. Jag hade nöjet att presentera de minst sagt legendariska namnen; Harry ”Sweets” Edison trumpet, Illinois Jacquet tenorsax, Tee Carson piano, Freddie Green gitarr, Major Holley bas och Gus Johnson trummor. Följande recension publicerades dagen efter i ST.

Swingfest som sent ska glömmas
Sundsvalls nya stolthet Tonhallen i Folkets Park hade smyginvigning med några av jazzens verkliga orakel. Eller vad sägs om sjuttiofemårige Freddie Green och de något yngre medspelarna Harry ”Sweets” Edison trumpet, Illinois Jacquet tenorsaxofon, Tee Carson piano, Major Holley bas och Gus Johnson trummor. De bjöd på en swingfest som det kommer att talas om långt efter att de lämnat stan!

Green, Edison, Jacquet, Johnson har förflutet i Count Basies orkester där Green leder överlägset med sina 50 år. Det är otroligt, tanken svindlar, 1936 satt han i Kansas City med Basiebandet och nu i Tonhallen.
Det är klart bevisat att jazzmusiker som sköter sig blir gamla. Därför att jazzmusiken är en konstform som håller utövarna unga både till kropp och själ. Apropå kropp och själ spelade Illinois Jacquet ”Body and Soul” stortonat och brett, fullt av värme och intensitet. Hans tenorstil går tillbaka till Young-Webster-Hawkins som bildat skola till alla tenorister världen över.
Harry ”Sweets” Edison är enligt mitt förmenande en av de allra bästa swingtrumpetare som jazzvärlden skådat. Han har utvecklat sin personliga stil där till och med f raseringen emellanåt närmar sig bebopen. Han har klar och fin ton, välbalanserat, sinne för nyanser men ändå kraftfullt. Hans fina tolkning av Carlos Jobims ”Wave” i bossanovarytm var en av kvällens riktiga höjdare.
Bakom blåsarna satt ett välfungerande komp med altmeister Freddie Green som anförare. Hans tassande gitarrspel smittar lätt av sig på medmusikanterna som bjuder på det spontant oväntade.
Pianisten Tee Carson, ordinarie i dagens Basieband är en pianist med brett register. I ”Here´s that Rainy Day” visade han en provkarta på pianots olika stilar från Art Tatum via Basie till en hårdsvängande Oscar Peterson. 
Lägg Tee Carson på minnet gott folk.
Basisten Major Holley spelade stadigt, lika fast som Gibraltarklippan, och fick visa sina färdigheter i en hyllning till Slam Stewart där han på Stewart-vis spelade med stråke och nynnade unisont. Ett riktigt shownummer som uppskattades av den alltför fåtaliga publiken.
Gus Johnson som för kvällen spelade på Uffe Wickbergs kaggar, hade det obligatoriska trumsolot i ”O´l Man River” där han fick fritt spelrum att demonstrera sin briljanta teknik. Själv är jag allergisk mot trumsolon.
Kvällen avslutades med en hårdsvängande ”One O`Clock Jump” i bästa 
Kansas City-stil. En swingfest med glada spelmän och nöjd publik.

P.S. Sveriges Radio var på plats och spelade in konserten som Jazzradion senare sände. Nu har ryktet nått mig att konserten också filmades så kanske det dyker upp en dvd framöver. Den som lever får se! D.S.


torsdag 15 oktober 2015

Jazzrec. 12 okt.

Afrikansk jazz som imponerade

Konsert
Feya Faku Quartet 
Amy Campbell Quartet
Måndagsjazzen: E-street

Jazzen har sina rötter i Afrika även om New Orleans brukar betraktas som dess födelseplats. Det var genom den avskyvärda slavhandeln som började på 1600-talet som afrikanerna ofrivilligt kom till USA. De svarta slavarna räknades dock inte som människor; de betraktades som arbetsdjur. Slavarna kom från många skilda folkslag, ibland med helt olika språk och traditioner. Därför är det afrikanska inslaget i det som senare utvecklades till jazz en blandning från många olika kulturer.
För mig är Afrika en jazzmusikalisk mer eller mindre vit fläck på kartan så rimligtvis måste det finnas en massa musiker där som bör få komma fram i rampljuset.
Genom samarbetet mellan Jazzklubben och Musik i Västernorrland fick vi igår kväll ta del av två sydafrikanska grupper som visade upp en färgstark palett 
hur jazz spelas idag på den stora kontinenten. Det här var tredje gången sedan 2003 som Musik i Västernorrland gett musikanter från Afrika chansen att få spela på våra breddgrader.

Ungdomliga Amy Campbell Quartet med Kurt Bowers trombon, Amy Campbell piano/sång, Ryan McArthur bas och Murray Bultentag trummor spelade svängigt och inspirerat i jazzens mittfåra. Med några få avvikelser botaniserade de flitigt i den Amerikanska sångboken och jazzstandardmappen. De inledde med en spänstig tolkning av This could be the start of something big och fortsatte på den inslagna vägen med Freddie Hubbards The little sun flower, Crazy he calls me, I Concentrate on you, Confirmation med flera. På en del låtar svängde till lite extra i unisona partier med sång och trombon. Det var en mycket välrepeterad grupp där allt satt som hand i handske. Det som imponerade mest var det fina samarbetet mellan pianot/sången och trombonen. Det gnistrade om Bowers härliga trombonspel som var influerat av bland andra Jay & Kai. Amy Campell bjöd både på läckert pianospel och verklig skönsång, ledigt och avspänt utan störande skriktoner. McArthur och Bultentag såg till att hålla fyr under pannan med ett stadigt och effektivt komp. De avslutande sitt fina framträdande med Sinatrahiten You make me feel so young.

Efter paus fick vi oss till livs en annan jazz med starkare kryddning tillsammans med Feya Faku trumpet, Ndudizo Makhathini piano, Benjamin Jeptha bas och Ayanda Sikade. Faku är Sydafrikas ledande lyriske jazztrumpetare och populär kompositör. Han är ett internationellt namn som reser runt i stora delar av världen och ger konserter. Utan att veta tycks Faku ha inspirerats av nyligen bortgångne Ornette Coleman för musiken de framförde har stundtals en fri och ostrukturerad hållning. Det är välgörande att emellanåt få höra jazz som lyfter fram de egna intentionerna och inte slaviskt det amerikanska mönstret. Skillnaden på det afrikanska och amerikanska i jazzen märks främst på intensiteten i rytmiken. Fyra individuellt skickliga instrumentalister utgjorde 
den här samkörda kvartetten som också visade sig var mycket drivna, fantasirika och kreativa solister. Faku var inte bara en lyrisk trumpetare 
han kunde också spela med glöd och frenesi som imponerade.
Jazzen har ursprunget i Afrika och glädjande är att den idag lever där i högönsklig välmåga vilket vi blev varse på måndagskvällen.

måndag 5 oktober 2015

Jazzrec. 5 okt.


Lyrisk pianojazz med en aura från Bill Evans

Konsert
Togetherness – Monica Dominique & Palle Danielson
Måndagsjazzen: E-street

Igår kväll inför ett välfyllt E-street fick vi inledningsvis njuta av a capella-
gruppen So Nice. De luftade struparna i ett knippe välkända melodier som 
Stick iväg Jack, Can´t Buy me love, Sånt ä livet med flera. De rundade av med den passande låten Happy för att sedan överlämna scenen till syskonen Monica Dominique piano och Palle Danielson bas för ett par timmar avspänd och tillbakalutad jazz med lyriska förtecken. Utan vidare jämförelser fördes tankarna till det berömda samarbetet mellan pianisten Bill Evans och basisten Scott LaFaro. Arrangemanget var ett samarbete mellan Jazzklubben och Estrad Norr.
Monica och Palle gjorde smakfulla tolkningar av låtar från deras skiva Togetherness, Angel Eyes, Begin the beguine, Debussys Clair de lune, Come rain or come shine, Povel Ramels Sista jäntan, My funny valentine, Bluesette med flera.
För den breda allmänheten är Monica Dominique den artist som hunnit med det mesta i sitt musikliv; jazz, klassiskt, revy, rock, schlager, visor, kabaré med mera. Av allt detta är det nog ändå jazzen som ligger henne varmast om hjärtat. Hennes framgångsrika karriär inleddes i Barnens Brevlåda där hon fyra år gammal spelade boogie-woogiepiano.
Pianistiskt är Monica Dominique bevandrad i hela klaviaturhistorien och som den intelligenta dam hon är har hon plockat de bästa ingredienserna från olika stilar och epoker och format ett eget sätt att uttrycka sig på. Att Bill Evans inspirerat och influerat henne går inte att ta miste på. Hon har ett elegant anslag, fullödig teknik och ett utvecklat harmonisinne som hon nyttjar till fullo i sina fantasifulla improvisationer.
Palle Danielson är en av Sveriges internationellt kända basister. Efter studier på Musikhögskolan i Stockholm blev han i början på 60-talet involverad i huvud-stadens jazzmiljö. 1965 spelade han med Bill Evans. På den internationella scenen har han spelat med bland andra Keith Jarretts European Quartet, Charles Lloyds Quartet, Jan Garbarek, Bobo Stenson Quartet, Tomasz Stanko Septet, Michel Petruccianis Trio och Peter Erskine. Palles basspel har tyngd och auktoritet. När han slår an strängen känns det i hela kroppen. Bastonerna går rakt in, de tar inga omvägar. Utöver sitt stadigt gedigna komp med sjungande basgångar är han en fantasifull och kreativ solist som premierar innehåll före tekniskt briljerande.
Under sin framgångsrika karriär har han medverkat på ett stort antal skiv-
inspelningar men bara gjort ett album i eget namn, Contra Post (Caprice) som utkom 1995. I övrigt har han erhållit, 2001 – Django d´Or ”Contemporary star of Jazz”, 2002 – Kungliga Musikaliska Akademiens Jazzpris, 2009 – Jazzkatten ”Årets Guldkatt”.
Monica och Palle är båda i år Monica Zetterlundstipendiater. Grattis!
Sammanfattningsvis stor musik i det lilla formatet som avrundades med Toots Thielemans Bluesette!


torsdag 1 oktober 2015

Phil Woods död - blev 83 år gammal


Altsaxofonisten Phil Woods död – blev 83.

Vid ett möte den 11 september 2015 på Manchester Craftsmen´s Guild i Pittsburg meddelade Phil Woods att han för gott lägger ner spelandet. Orsaken till beslutet är att han drabbats av lungemfysem och tvingas använda syrgas. 
Men pensionärslivet blev kortvarigt för den 29 september gick Phil Woods ur tiden, 83 år gammal. Jazzen har därmed tappat en stark och personlig profil.
Phil Woods föddes den 2 november 1931 i Springfield Massachusetts. 
Han studerade musik för Lennie Tristano, som influerade honom stort, men även vid the Manhattan School of Music och the Juilliard School i New York. 
Då var instrumentet klarinett som efter en tid byttes till altsaxofon. Han var en virtuos, fantasirik saxofonist med en frisk och intensiv stil influerad av Charlie Parker. I mitten på 50-talet uppmärksammades han i jazzsammanhang då han bland annat spelade med Charlie Barnet (1954) och Dizzy Gillespie (1956). 
Året efter ledde han en egen kvintett tillsammans med altsaxkollegan Gene Quill. Därefter följde engagemang 1958-59 med Buddy Rich, 1959-61 med Quincy Jones storband och 1962 turnerade han med Benny Goodman i Sovjetunionen. Han var eftertraktad i alla tänkbara sammanhang, främst storband, för att han kunde läsa noter, något som var ovanligt bland jazzmusiker.
Under 1968 flyttade han till Frankrike och startade en av jazzen bästa smågrupper, European Rhythm Machine, med bland annat den fine trumslagaren Daniel Humair. De gjorde också en rad uppmärksammade skivor, till exempel Liv at Montreux 1970. 1972 upplöstes gruppen då Woods flyttade tillbaka till USA. Efter en tid på hemmaplan bildade han en framgångsrik kvintett med trumpetaren Tom Harrell, pianisten Hal Galper, basisten Steve Gilmore och trumslagaren Bill Goodwin. En superkvintett som jag hade nöjet att höra på Jazzklubb Fasching i början på 1980-talet. Vi bjöds på en ”cooking session” som Art Blakey sade när det var som bäst.
Under karriären gjorde han massor av inspelningar både i eget namn och som sideman. Han vann fyra Grammystatyetter – den första för albumet ”Images” från 1975. Samma år släppte Paul Simon sitt album ”Still crazy after all these years” där Woods medverkar på låten ”Have a good time”.
Med Phil Woods bortgång har en av jazzen bästa solister tystnat för alltid, men han lever vidare genom alla skivinspelningar!