tisdag 6 december 2016

Jazzrecension 2016-12-05


Povel i storbandstappning drog storpublik!
Konsert
Nevergreen Big Band med Claes Janson & Gertrud Jonsson
Jazzklubben, E-Street

I februari 2001 gästades Jazzklubben av Claes Janson tillsammans med Monica Borrfors och Bohuslän Big Band med ett program som hyllade Povel Ramel (1922 – 2007) som då var i god vigör och i full aktivitet. Nu är Povel borta men hans musik lever, vilket vi fick vara med om på måndagskvällen då Claes Janson och Gertrud Jonsson uppbackad av Nevergreen Big Band bjöd på ett knippe sköna melodier ur Povels fatabur under rubriken Ramel Ramel Ramel. Låtar som Gamla gänget (instrumentalt), En glad blues, Gräsänklings blues med suggestivt munspel av Sven-Olof Sandin, Johanssons boogie-woggie vals, Miss Fine (instrumentalt), Alla har vi varit små, Melon (Gertrud), Ta av dig skorna (duett), Tjo va det va livat, Dat There (Instrumental) med flera. Mellan numren presenterade Claes lite Povelhistorik.
Baron Ramel var inte bara en humorns mästare och underhållare av rang utan också en av vår tids främsta låtskrivare. Han kunde på samma sätt som Cole Porter skriva både musik och text, ofta underfundiga med kärnfull knorr. När han fick leka Fats Waller på pianot och sjunga galet roliga texter till kända och egna melodier trivdes han kanske bäst. Skulle Povel ha vuxit upp i ett engelskspråkigt land i stället för bland svenska ”rosor och klorofylla” hade han garanterat lagt världen för sina fötter. Povels musik har en jazzig karaktär med spännande harmonisering vilket gör den tacksam för skickliga arrangörer att leka med.
Jansons kärlek till Povel Ramel resulterade 2000 i skivan Ramel Ramel Ramel (Gazell). Med material från skivan som stomme bjöd Claes och övriga medverkande på en välarrangerad och smakfull meny. På våra breddgrader är han den bäste jazz- och bluessångaren. Europas främste enligt Basielegenden Ernie Wilkins. Hårrufset, den lite skrovliga stämman, det stora garvet och den goda värmen i sången är Claes i koncentrat. Hans varma fylliga röst och Gertruds ljusa och klara stämma kompletterar varandra perfekt vilket de visade i klassikern Ta av dig skorna.
Sundsvalls södra kommundels stolthet, Nevergreen Big Band, går från klarhet till klarhet. Bandet fungerade perfekt med en välklingande och finessrik bakgrund till sångarparet. Männen bakom de fina och snitsiga arrangemangen var signerade av bland annat Kjell Öhman och bandets husrepetitör Björn Hedström som bidragit med nyskrivna arrangemang.

Samuel Sandelius trumpetare i LUST tilldelades Jazzklubbens stipendium för 2016. Som tack för utmärkelsen spelade han tillsammans med bandet Benny Golsons vackra I Remember Clifford. Grattis!
Sammanfattningsvis en härligt svängig jazzkväll och när det är som bäst påminns man att Underbart är Kort!



fredag 2 december 2016

Jazzrecension 2016-11-21


Finstämd sång i den högre skolan
Konsert
Stockholm Voices
Jazzklubben, E-Street

I november 2012 samlades fyra välklingande röster för att sjunga jazz i stämmor. Kvartetten kom att kalla sig Stockholm Voices och i den ingick grundaren och initiativtagaren sopranen Gunilla Törnfeldt, som också är konstnärlig ledare och arrangör, och Maria Winther alt, Alexander Lövmark tenor och Jakob Sollevi. Avsikten var och är att föra traditionen vidare från tidigare sånggrupper som haft stor betydelse för stämsångens utveckling.
Genom ett samarbete mellan Jazzklubben och Musik i Västernorrland fick vi på måndagskvällen vara med på sångkvartettens andra besök på jazzklubben. Förutom sina egna röstresurser hade Stockholm Voices ett gediget komp i ryggen med pianisten Mikael Skoglund, basisten Niklas Fernqvist, trumspelaren Daniel Fredriksson och vår nye Arne Domnérus, altsaxofonisten/klarinettisten Klas Lindquist.

När stämsångspionjärerna Lambert, Hendricks & Ross och Four Freshmen briserade med sitt budskap på 50-talet var man övertygad om att bättre än så här kan det inte bli. Men som allt annat har utvecklingen gått framåt med grupper som Manhattan Transfer och New York Voices. Utifrån dem och andra har Stockholm Voices inhämtat inspiration och tändvätska och satsat på en egen framtoning som de lyckats väl med. De sjunger med härlig timing, välbalanserat, nyanserat och tekniskt elegant. De satte ribban på en mycket behaglig nivå med inledningsnumret It Could Happen To You åtföljd av en fin version av Bill Evans Waltz for Debby. Thelonious Monks Round Midnight var en av kvällens höjdare i ett magnifikt arrangemang av Gunilla Törnfeldt. Därefter fick vi höra mera örongodis som Blame It On My Yout, Social Call, Lucky To Be Me, Sing Sing Sing, Let´s Face The Music And Dance med flera. Vi bjöds också på enskilda solonummer där det framgick väl vilka röstresurser de besatt.
Mångkunnige och allsidige Klas Lindquist bjöd på ett elegant och svängigt obligatspel bakom sången och kreativt svängiga solon. Utan vidare jämförelser trivs Klas som allra bäst när han får botanisera i den odödliga saxofonskolan som hade förkämpar som Benny Carter och Johnny Hodges. Även Skoglund och Fernqvist bjöd på eggande soloinsatser. Daniel Fredriksson höll samman det hela med sitt rytmiska och finessrika spel.

Sammanfattningsvis en kväll med välklingande röster i vältajmad stämstång.
En stämningsfull kväll med hög trivselfaktor!


tisdag 15 november 2016

Jazzrecension 2016-11-14



Värdig hyllning av ”The First Lady of Song”
Konsert
Vivian Buczek & Martin Sjöstedt Trio
Jazzklubben, E-Street

Ella Fitzgerald (1917-1996) fick sitt genombrott 1935 i Chick Webbs orkester och fram till sitt frånfälle 1996 betraktades hon som ”The First Lady of Song”. Många andra sångerskor har i hennes kölvatten, influerats och inspirerats. En av dessa är Vivian Buczek som tillsammans med Martin Sjöstedt piano, Hans Andersson bas och Johan Löfcrantz-Ramsay trummor på måndagskvällen bjöd oss med på en musikalisk resa i ord och ton under rubriken ”Dear Ella” a tribute to Ella Fitzgerald med material ur hennes repertoar i Martin Sjöstedts arrangemang. Låtar som You´d Be So Nice To Come Home To, The Man I Love, Just One of Those Things, It Might As Well Be Spring, Caravan, Lady Be Good, Things Ain´t What They Used To Be, med flera.
Trots kärleken till Ella och andra sångerskor har Vivian till skillnad mot många andra kollegor lyckats stå emot intrycken från dessa och hittat sig själv både i uttryck och formkänsla. Hennes känslofulla sång kommer direkt från hjärtat utan publikfriande affektioner. Timing, scat, artikulation och textning sitter som hand i handske oavsett tempo. Hon levererar bara äkta vara. Det är befriande skönt att få njuta av okonstlad sång, utan röstakrobatik som kan upplevas störande. Det är det enkla som är det svåra sade Oscar Peterson i en intervju. Jag instämmer!

Vivian hade mycket följsam omgivning i Martin Sjöstedt Trio. Martin som vanligtvis spelar bas är också en driven pianist i bland annat Ahmad Jamal och Oscar Petersons anda. Hans lyriska och välklingande ackompanjemang gav den perfekta bakgrunden till Vivians välnyanserade sång. Med väldisciplinerad lekfullhet på elfenbenet bjöd Martin på fantastiska utflykter bland harmonikens otrampade stigar. Fräscht och klichéfritt fullt av fantasi och roliga infall. den ena delikatessen efter den andra.
Förra måndagens gedigna komp, basisten Hans Andersson och Johan Löfcrantz-Ramsay visade att formen håller i sig. De är ett samverkande team som känner varandras intentioner väl. Hans är som jag sagt tidigare en oerhört skicklig basist som kompar rytmiskt stadigt och levererar tekniskt intrikata solon med finess och elegans. Hans komp och solo i duonumret Just One of Those Things var en riktig delikatess.

Johan Löfcrantz-Ramsay visade än en gång sin oerhörda kapacitet som ”time-keeper”. Han överarbetar aldrig sitt spel utan lyssnar på omgivningen och sätter markeringar och inprickningarna med exakt precision utan att göra avkall på svänget.
Vivian och Martin Sjöstedt Trio avrundade den härliga hyllningskvällen med Erroll Garners vackra Misty.




fredag 11 november 2016

Jazzrecension 2016-11-07


Härlig kväll med Peter Asplund i fokus
Konsert
Peter Asplund Aspiration, förband: Jazz´t Kids
Jazzklubben, E-Street       

Sextetten Jazz´t Kids med stöd av två vuxna hade äran inleda kvällens Måndagsjazz. De här ungdomarna som är i 7 - 11 årsåldern är jazzens framtid. Jag hoppas ni fortsätter. Ni behövs!

Trumpetaren, flygelhornisten, och numera även sångaren, Peter Asplund har vid ett flertal tillfällen i olika sammanhang gästat stan och jazzklubben.
I måndagskväll, i ett samarrangemang mellan Musik i Västernorrland och Jazzklubben, var det premiär på klubben med den egna kvartetten där Peters fina medmusikanter, Jacob Christoffersen piano, Hans Andersson bas och Johan Löfcrantz-Ramsay trummor bidrar till den internationellt höga standarden. Kvällens repertoar var hämtad dels från kvartettens senaste album Aspiration (Prophone). Låtar som Sleepin´ Bee, The Meaning of the Blues, Get Happy, Yesterday I Heard the Rain med flera och lite hemsnickrat av Peter.

I slutet på 1980-talet hörde jag för första gången en brådmogen Peter Asplund på en samlingsskiva. Därefter har det runnit mycket vatten under broarna och Peter har gått från klarhet till klarhet. I dagsläget är han en av våra allra främsta trumpetare. Han har utvecklat en helt egen intellektuell framtoning. Inga bortkastade toner utan allt som görs faller på rätt plats. Men han kan även släppa loss med humor och pondus. Ett annat utmärkande hos Asplund är hans självklara och distinkta spel samt hans fina balans i klang och rytmik. Sångmässigt är han influerad av ”The Velvet Fog” Mel Tormé och Svante Thuresson men kommer garanterat att skapa sig en egen profil när personligheten vuxit.

Danskarna är inte bara kända för att leverera stjärnbasister i parti och minut. De kan även ståta med andra instrumentalister av bästa tänkbara kaliber. En av dessa var kvällens pianist, Jacob Christoffersen som visade sig vara en kreativ och stämningsfull arkitekt med ett anslag som väcker känslor. Med elegans och finess bjöd han på ett variationsrikt broderande på elfenbenet. Hans magnifika ackompanjemang gick i solospelet över till en sprudlande energi när han gav sig ut på strövtåg i harmonikens tassemarker.

Hans Andersson är en basist av dansk klass. Han spelar distinkt, spänstigt pådrivande med härligt klös i fingrarna. Välklingande basgångar varierade med tekniskt eleganta och fantasifulla solon. Allt i ett fint samarbete med trumspelaren Johan Löfcrantz-Ramsay. Peter är lyckligt lottad som har

J L R bakom kaggarna. En komplett instrumentalist som behärskar allt på den rytmiska skalan. Ni har väl sett hans agerande bakom diverse artister i TV-tältet hos Kalle Moraeus. Han är lyhörd, spelar återhållsamt då det behövs och kraftfullt med en rörlig vänsterhand då det krävs.

Sammanfattningsvis en härlig kväll med ett vältrimmat fyrspann där alla delar fungerade på topp!


onsdag 26 oktober 2016

Recension 2016-10-21


Magnifik hyllning av Sammy Davis Jr
From Sammy with Love med Karl Dyall och Rennie Mirro
Tonhallen

Sammy Davis Jr (1925-1990) vill jag räkna till nöjesetablissemangets kanske främste entertainer. Då menar jag naturligtvis, världens kanske främste, som kunde roa sin publik med fantastisk sång, fenomenal dans med stepinslag, exakta imitationer av andra världsstjärnor och dignitärer. Dessutom spela diverse instrument som trumpet, trummor, vibrafon med mera. Nu var inte hans fantastiska karriär kantad av rosor för som färgad fick han i dåtidens rasistiska USA, utstå mycken förnedring. Ett förhållande som tyvärr lever kvar i nutidens USA vilket inte minst presidentkandidaten Donald Trump visar. Ett exempel på hur han behandlades var när han hjälpte John F Kennedy i hans presidentskampanj. Rat Pack-gänget med Sinatra var inbjudna till installationsgalan. Då fick Sammy ett samtal från Kennedys sekreterare att hans inbjudan återtagits. Värst av allt var när han gifte sig med svenska skådespelerskan May-Britt Wilkens. Hatet visste inga gränser. I ett 30-tal delstater var äktenskapet ogiltigt på grund av lagar som förbjöd blandäktenskap. På scenen var Sammy accepterad men utanför var han etablissemangets paria. Där blir han skändad och misshandlad.
Två av våra främsta scenartister, Karl Dyall och Rennie Mirro gästade på fredagskvällen den 21 oktober Tonhallen med musikaluppsättningen From Sammy with Love där Sammy Davis Juniors turbulenta liv speglades på ett fint sätt med utvikningar till Karls och Rennies egna liv i ett rasistiskt Sverige.

Med scenen full av svarta, lätta byggelement, husbandet i scenens mitt, och stora svartvita bilder på Sammy, Frank Sinatra och May-Britt Wilkens tog Karl och Rennie med oss in i den värld Sammy Davis Jr verkade i. De hade satt sig väl in i huvudpersonens liv vilket de visade med härlig sång och osannolika dansnummer med fart och fläkt. Det varvades perfekt med talpartier. Uppsättningen bjöd på sång, musik från Sammys digra sångrepertoar. Sammy log säkert igenkännande i sin himmel!
Den fantastiska kvällen inför utsålt hus avrundades under stående ovationer med Sammy himself, på skiva, sjunga Mr Bojangles med den symboliska hatten i focus. Den 155 cm höge Sammy Davis Jr vare en rese som entertainer. Den störste!

Jazzrecension 2016-10-24


Utmärkt amerikan-svenskt samarbete
Konsert
The New York Jazz Exchange
Jazzklubben, E-Street

Igår kväll bjöd Måndagsjazzen på ett efterlängtat återbesök av gruppen The New York Jazz Exchange, d.v.s. den amerikanske tenorsaxofonisten Sean Nowell tillsammans med Leo Lindberg piano & elpiano, Fredrik Olsson gitarr, Lars Ekman bas & elbas och denna gång Moussa Fadera trummor. Sedan förra gästspelet för drygt fyra år sedan har det runnit mycket vatten under broarna. Med John Coltrane & Kenny Burrells 50-talskvintett som tänkbar förebild har Sean och hans medmusikanter utvecklat konceptet mot ökad frihet. Repertoaren innehöll en välblandad mix av jazzstandards som Horace Silvers Sister Sadie, Toots Thielemans Bluesette, George Gershwins Summertime, Vem kan segla förutan vind, Hoagy Carmichaels Stardust och egna opus som Two Bears, The Game, Pearl med flera.

Nowell som är en bärare av gener från Dexter Gordon, Sonny Rollins, Joe Henderson med flera har skapat ett eget personligt uttryck. Hans improvisationer är oförutsägbara och rytmiskt laddade. Det är alltid befriande skönt med musiker som vågar satsa mot det okända med sväng, pondus och kraft. En viktig faktor i Seans utveckling är att han spelat i många olika sammanhang med musikstorheter som Wayne Shorter, Dave Douglas, Donny Caslin, Stanley Clarke, George Duke med flera.

Gitarristen Fredrik Olsson visade sig vara väl bevandrad i gitarrjazzens historia. Utan vidare jämförelser kände man en närhet till de gamla mästarna Barney Kessel, Herb Ellis, Joe Pass, Tal Farlow. Nu är Olsson ingen eftersägare utan levererar med glöd och intensitet ett gitarrspel med personlig prägel. Smak- och fantasifullt varierade han sitt spel med singelsträngspel och klangfulla ackord.

Ända sedan Reinhold Svenssons dagar har svensk jazz berikats med en lång rad pianister av klass. Ett av de senaste fynden som med all rätt väckt uppmärksamhet är Leo Lindberg. En begåvning utöver det vanliga. Han spelar med teknisk elegans och är harmoniskt välformulerad. Trots sin ungdom är spelet moget, fantasifullt, finessrikt och klichéfritt.

Lars Ekman bjöd både på trygg klassisk Ray Brown-bas med stadiga linjära basgångar och melodiska solon. Vilket i fint samarbete med Faderas rörliga trumspel fick tillställningen att svänga avspänt och skönt. En trevlig kväll med mitt ”Livs Nowell”, och skön musik som värmde i höstmörkret. 

tisdag 27 september 2016

Jazzrecension 2016-09-26

SJO, storband i världsklass

Konsert
Stockholm Jazz Orchestra
Jazzklubben, E-Street

Det var pianisten och arrangören Fletcher Henderson som på 1920-talet kom på att det gick att spela jazz i ett större format. Sedan har det fortsatt vidare med Benny Goodman, Count Basie, Duke Ellington, Woody Herman, Stan Kenton med flera. I pionjärernas kölvatten kom på 50-talet den unike klangskaparen  Gil Evans och i början på 60-talet Thad Jones och Mel Lewis med ett nytt koncept.  I dagsläget räknas Maria Schneider till dom främsta storbandsledarna-arrangörerna.
Ett av våra absolut bästa storband är tveklöst Stockholm Jazz Orchestra som 1983 startade sin framgångsrika verksamhet och ledare har hela tiden varit och är eldsjälen Fredrik Norén med hemmabas i Härnösand. Genom åren har SJO samarbetat med Dick Oatts, Joe Lovano, Bob Mintzer, Bob Brookmeyer,
Jim McNeely, Toots Thielemans och Adam Nussbaum. Samtliga har lämnat bestående bidrag och stegvis höjt bandets kvalité.
Ni som den här måndagskvällen hade bespetsat er på en storbandssession med swing karaktär där riffen avlöste varandra till ett pulserande komp blev säkert besvikna. Men å andra sidan fick vi vara med om en oförutsägbar och spännande storbandskonsert med ett mycket välspelat band. Hela första avdelningen ägnade man åt Peder Knudsens Trollska svit i flera satser.
Enligt Knudsens intentioner speglade musiken den nordiska mytologins innersta väsen med älvor, vättar och annat oknytt. På ett fyndigt och genomtänkt sätt har Knudsen satt ihop olika element från jazzens olika epoker med folkmusik. Sviten inleddes som ballad men under spelets gång ändrades både formen, färgen och rytmiken. De olika sektionernas klanger knöts samman till enhet. Här lyfte Knudsen fram sitt melodiska sinne på bästa sätt. Hela tillställningen kryddades med bandets fina solister, Magnus Broo, Karl Olandersson trumpet, Fredrik Kronkvist altsax, Andreas Gidlund, Johan Christoffersson tenorsax, Fredrik Lindborg basklarinett, Daniel Tilling piano, Kasperi Sarikoski, Bertil Strandberg trombon med flera.
I andra avdelningen återgick bandet till sin vanliga repertoar och inledde med Martin Sjöstedts Line Up with the Groove med magnifika solon av Martin på bas, Karl Olandersson trumpet och Fredrik Lindborg barytonsax. 75-årige Herbie Hancock hyllades med sitt eget opus Maiden Voyage i ett fint arrangemang av Jukkis Uotila. Daniel Tilling piano, Tobias Wiklund flygelhorn och Johan Christoffersson bjöd på gedigna soloinsatser. Karl-Martin Almqvist och Tobias Wiklund hade därefter huvudrollen i Karl-Martins låt, Kim Chi, med reservation för stavningen, på tenorsax respektive flygelhorn. Det fina arret var signerat av Helge Albin. Det fortsatte med mera godis ur den gängse mappen innan det var dags att sätta punkt på en lysande storbandskväll med Martin Sjöstedts Indian love song som bygger på standardlåten Cherokee och Jukkis Uotilas egen Fast Company med eldiga solon av Fredrik Lindborg barytonsax, Bertil Strandberg och Fredrik Kronkvist altsax. En perfekt avslutning på en magnifik jazzkväll!


onsdag 21 september 2016

Jazzrecension 2016-09-19


Karin Krog still going strong

Konsert
Pulsslag med Karin Krog
Jazzklubben, E-Street

Efter Sharón Clarks bejublade framträdande förra måndagen fortsatte Måndagsjazzen med mera vokaljazz i världsklass i form av norska sångerskan Karin Krog med den utmärkta komptrion Staffan William-Olsson gitarr, Terje Gewelt bas och Tom Olstad trummor.
Karin Krog, född 1937, slog igenom i mitten av 50-talet och 1957 hördes hon för första gången i radion. I och med det öppnades dörrarna för henne och karriären tog fart. Sedan 1964 har hon turnerat och givit konserter vid jazzfestivaler och radiostationer världen över. Utöver detta har hon spelat in en imponerande mängd skivor både med norska, svenska och utländska musiker som Egil Kapstad, Jan Garbarek, Bengt Hallberg, Nils Lindberg, Archie Shepp, Don Ellis, Dexter Gordon, Red Mitchell, Kenny Drew, John Surman och många fler. Hon har erhållit en rad fina utmärkelser och juvelen bland dem fick hon i februari 2005 då Kung Harald överlämnade utmärkelsen, The Royal Norwegian Order of St. Olav, First Class. På senare tid har hon flitigt samarbetat med Scott Hamilton och Jan Lundgrens trio och därigenom fått en verklig nytändning. Samarbetet finns dokumenterat på det utmärkta Stunt-albumet The best things in life. Stilistiskt har världsartisten Karin Krog en villkorslös kärlek till Billie Holiday och Peggy Lee, men är helt självständig till stämkaraktär och fraseringssätt.

Komptrion värmde upp publiken med en hårdsvängig version av Alvar Krafts
Jag har bott vid en landsväg följt av Lill Lindfors bossa nova-hit Jag tycker inte om dig av Jocke Johansson/Åke Whilney. Trions positiva agerande fick mig osökt att tänka på klassiska Poll Winners med gitarristen Barney Kessell som frontfigur. Samtliga visade också sin musikalitet med fina solon. Därefter intogs scenen av Karin Krog som inledde med klassikern My Romance. Därefter hyllade hon vännen och kollegan Monica Zetterlund med ett medley på Once Upon a Summertime och Watch What Happens. Resan fortsatte vidare i den Amerikanska Sångboken med låtar som Old Folks, Three Little Words, Everything Happens to Me, Don´t Get Scared en blues av Stan Getz/Lars Gullin, med text av Jon Hendricks, Moody´s Mood, My Shining Hour for Love med flera.

Sommaren 1994 på Jazz i Svaben bjöd Karin Krog och pianisten Nils Lindberg på en midnattskonsert med magiska förtecken. Den känsla och stämning som infann sig då fick vi igår åter uppleva. Hon har en stark personlighet i uttrycket. Hon sjunger avspänt, välartikulerat, känsloladdat med elegant frasering. Komptrion med Staffan William-Olsson i centrum gav Karin bästa tänkbara support. Sammanfattningsvis en kväll där förväntningarna infriades till fullo!

fredag 16 september 2016

Jazzrecension 2016-09-12

David Kontra Trio

                                                         Sharon Clark

Pangstart med Sharón & Co!
Konsert
Sharón Clark & Mattias Nilsson Trio, förband David Kontra Trio
Jazzklubben, E-Street

Måndagsjazzen inledde sin 37:e höstsäsong med den amerikanska sångerskan Sharón Clark ackompanjerad av Mattias Nilsson piano, Hans Backenroth bas, Joakim Ekberg trummor och förbandet David Kontra Trio med David gitarr, Jonatan Eriksson el-bas och Johan Karlsson trummor.

Inledningsvis fick vi njuta av Sundsvallsjazzens framtid David Kontra Trio. De har vid tidigare gästspel på klubben visat sina färdigheter på ett imponerande sätt. Trots sin ringa ålder är de mycket väl bevandrade i jazzens olika former och uttryck. Trion har sedan förra gästspelet utvecklats och spelar mer avancerat och genomtänkt än tidigare. De bjöd på en svängig mix av standards som After You´ve Gone, It Could Happen to Me och Davids egna alster. Kontra och trion bygger sitt spel på tradition och dagsaktuellt nytänkande. Det hela kryddades med fina gitarr- och bassolon av Kontra och Eriksson.

En gång i tiden hade jazzen, för att använda fotbollsspråk, en imponerande kedja sångerskor, från vänster- till högerytter, Carmen McRae, Sarah Vaughan, Ella Fitzgerald, Billie Holiday och Anita O´Day. De satte ribban för hur jazzen skulle framföras vokalt. Efterkommande sångerskor har influerats och inspirerats av alla eller någon enskild. Kvällens gäst Sharón Clark som var en ny spännande bekantskap hade främst hämtat sin näring från ”The Divine”, Sarah Vaughan. Trots den påtagliga närheten till ”The Divine” hade Sharón ett personligt uttryck i frasering och nyansering. Hon sjunger med känsla mera rakt på utan tillgjordheter.  Ett stort plus i kanten för repertoarvalet som bjöd på både känt och okänt material som Travelin´Blues,  By The Time I Get To Phoenix, Big City´s For Me, Social Call, Just Dropped By To Say Hello och  duonumret Sometimes I´m Happy med magnifikt basspel av Backenroth, med flera. Det var pianisten Mattias Nilsson som vid ett besök på New Yorkklubben ”Smalls” 2012 som upptäckte Sharón Clark.  Att vi fick höra hennes ljuva stämma ska vi tacka Jazzklubbens samarbetspartner, Musik i Västernorrland, för.
Sharón hade bästa tänkbara support i Mattias Nilssons Trio. Jag har inget minne av att ha hört Mattias tidigare men kunde direkt konstatera att han var en fullfjädrad tämjare av elfenbenet. Hans lyhörda ackompanjemang varvat med eldiga solon i stil med Oscar Peterson satt som hand i handske. I solonumret Södermalm av Thore Swanerud visade Mattias sin lyriska ådra som pianist.

Vilken gång i ordningen Hans Backenroth gästat klubben har jag tappat räkningen på. Som alltid bjuder han på riktig svängfest och numera har han även utvecklat basspelet med stråke som måste få legendariske Slam Stewart att i sin himmel le igenkännande. Bakom alltihopa sitter en av våra bästa ”time-keepers”, trumslagaren Joakim Ekberg som vet vilka medel som är bäst gångbara i trioformatet. Hans följsamma och pådrivande spel med rytmiska accentueringar med vänsterhanden ger det där lyftet som gör att det svänger behagligt skönt. Tack för en härlig kväll. Bästa tänkbara start på jazzhösten!

  

söndag 17 juli 2016

Jazzrecension 2016-07-10, Galtströms kyrka


Lyrisk pianojazz med ett skimmer från Bill Evans och Jan Johansson!
I Galtströms kyrka bjöds vi på söndagskvällen (10/7), på en timmes lyrisk kammarjazz med reminiscenser till bland andra, Bill Evans och Jan Johansson, med pianisten Joel Lyssarides och basisten Josef Karnbäck. Duon gjorde smakfulla tolkningar av låtar som Vallåt från Jämtland, Bluesette, My prince will come, Armandos Rhumba med flera.

Det här var mitt första möte med Joel Lyssarides som visade sig vara väl bevandrad i hela jazzklaviaturhistorien. Han hade ett elegant anslag, fullödig teknik och ett utvecklat harmonisinne som nyttjades till fullo i de fantasifulla improvisationsutflykterna.
Nyligen tilldelades Joel ett stipendium som förre ordföranden för Riksförbundet Svensk Jazz, Bengt-Säve Söderberg upprättat. Priset är på 40.000 kronor och Joel får det för att han ”visat prov på utsökt klangkänsla, subtil harmonik och kreativ frasering. Han är en exceptionell musikalisk talang som på detta sätt får ytterligare en stimulans inför framtida stordåd”.

Joel hade ypperligt stöd i den flyhänte basisten Josef Karnebäck. Josefs basspel har tyngd och auktoritet. Utöver sitt stadigt gedigna komp med sjungande basgångar är han en fantasifull och kreativ solist. Han behandlade sin 1830-tals bas med ackuratess.
Sammanfattningsvis en stämningsfull konsert med två välspelande musikanter där den musikaliska personkemin hade tvillingkaraktär.

Bangen jazz- och bluesfestival, dag 2 2016-07-02


Foto: Kjell Oscarsson

Efter GUBB:s härliga konsert var det dags att återgå till det  mindre formatet med Harry Allen-Jan Lundgren Group med Harry tenorsax, Jan  piano, Hans Backenroth bas och Christian Leth trummor. De bjöd på en svängig hyllning till pianisten Jan Johansson (1931-1968) och tenorsaxofonisten Stan Getz (1927-1991) som hade under en tid i slutet av 50-talet och början av 60-talet ett fruktbart samarbete. Bland annat i Norman Granz ambulerande jazzcirkus Jazz At The Philharmonic. För att ge dignitärerna en rättvis hyllning hade man satt samman ett program med melodier som Jan och Stan brukade framföra.
Harry Allen har format sitt spel med ingredienser från swingtraditionens föregångare men även av andra som exempelvis Stan Getz. Med utgångspunkt från dessa har Allen skaffat sig en personlig profil med vacker ton, elegant teknik och en fin balladkänsla. Allans livfulla improvisationer bubblar av intensitet och energi. Det är befriande skönt med en tenorröst som Allens mitt i det allenarådande Coltranebruset.
Pianisten Jan Lundgren är en lyhörd ackompanjatör som vet att lägga de exakt rätta ackorden och solistiskt är han en av våra mest intressanta i nuläget. Det är inget slentrianmässigt rutinspel han bjuder på utan rakt igenom kreativt och svängigt. Han för med framgång Jan Johanssons gener framåt på sitt personligt utmärkta vis. Vilket tydligast utkristalliserades i ett duonummer med piano och bas. Ett stycke hämtat från Johanssons skiva Jazz på svenska. Johansson själv njöt säkert i fulla drag i sin himmel.
Hans Backenroth imponerar varje gång med sitt basspel. Men frågan är om han spelat bättre än denna eftermiddag? Stadig puls i ackompanjemanget varvat med otroliga improvisationsutflykter där tonerna oavsett tempo och intensitet klingade glasklart. Samarbetet med den läckre trumslagaren Christian Leth var som hämtat ur skolboken över hur att komp samarbetar.
Harry Allen och Jan Lundgrens hyllning till Jan Johansson och Getz bjöd på jazz när den är som allra bäst.




Vår sångikon Svante Thuresson behöver ingen närmare granskning. Han levererar som alltid ett knippe standards varvat med låtar som Beppe Wolgers textsatt. Han har i många år med all rätt kallats för ”Sveriges bästa jazzsångare”. Uppbackad av Claes Cronas svängiga trio visade Svante med ackuratess att gammal är äldst.


Foto: Kjell Oscarsson


Sandviken Big Band med gästsolister inledde jazzfesten på fredagskvällen och de fick också äran att runda av den med ingen mindre än bluessångaren och gitarristen Robben Ford.


De spelad bluestolvor av Ford och andra i mycket smakfulla arrangemang.
Blues kan ju bli lite enahanda men i det här utförandet var det riktligt med variationer. Ford spetsade till föreställningen med sitt eggande gitarrspel. Därmed var det bara att lägga årets festival till handlingarna och tacka arrangörerna och alla medverkande för den trevliga tillställningen.

Bangen jazz- och bluesfestival, dag 1 2016-07-01

  Foto: Kjell Oscarsson
Bangen håller stilen

Det började för tjugosex år sedan som en kul grej med en storbands-manifestation, som kallades Sandviken Big Band Bang. Efter hand har konceptet breddats till en av landets trevligaste jazzfestivaler. Årets upplaga ägde rum i Stadsparken den 1-3 juli. Det hela mjukstartade på torsdagskvällen med en finstämd konsert i Sandvikens kyrka med Jan Allan trumpet, Carin Lundin sång och Mathias Algotsson piano.
Bangen tillhör inte jättefestivalerna men med det rika utbud som bjuds måste man ändå prioritera för annars blir det korvstoppning och då försvinner en del av upplevelsen. Följande lade jag krutet på.

På sedvanligt vis öppnades den riktiga festivalen på fredagskvällen med Sandviken Big Band och i år med de gästande sångsolisterna Kristin Amparo & Andreas Weise. De inledde med ett riktigt swingnummer av Gordon Goodwin. Låten var en parafras på Goodmans Sing Sing Sing.
Åke Björänges väldrillade manskap hade inga problem att ta sig igenom det komplicerade och intrikata stycket, fullt av lömska fallgropar och blindskär. Därefter trädde sångsolisterna in i handlingen. Växelvis levererade de en skön mix av låtar som förknippas med Ella Fitzgerald och Frank Sinatra. Två fantastiska röster som tillsammans bjöd på en oförglömlig tolkning av Hoagy Carmichaels mästeropus, Georgia. En perfekt festivalstart som publiken belönade med stående ovationer.

Foto: Kjell Oscarsson


Den späckade lördagens program inledde jag med att lyssna på den svenska jazzens framtid, Gävleborgs Ungdoms Big Band under ledning av Bertil Fält och gästsolisten, den norska trumpetaren Hildegunn Öiseth som även trakterade bockhorn. Verksamheten med GUBB har pågått i tjugotre år och många av musikanterna har gått vidare och blivit professionella. Elva före detta medlemmar i GUBB medverkade i olika konstellationer den här festivalen. Ett imponerande resultat. Utan att darra på manschetten tog de sig Hildegunns kompositioner med bravur. Ett vältrimmat och välspelat band med fint ensemblespel, duktiga solister, och det pådrivande komp. Tomas Westholms basspel gav både energi och rytmisk stadga. Repertoaren var till största delen kompositioner av Hildegunn och arrangerat speciell för denna konsert. Hildegunn var en prima överraskning som utöver bländande trumpet- och flygelhornsspel bjöd på något så ovanligt som bockhorn.
Man får hoppas att verksamheten får fortsatta även efter den kommande regionindelningen. Vi får hålla tummarna!




Efterföljande konsert med tenorsaxofonisten Klas Toressons handplockade kvartett var en hyllning till instrumentkollegan Lennart ”Jonken” Jonsson (1934-2007) som i många år var Sandviken Big Bands solistankare. En mästerlig balladtolkare. Han ägde en synnerligen musikalisk förmåga att dra essensen ur en ballad och göra den förståelig för envar.

Instrumentalt fostrad i Sandviken har Klas Toresson direkt eller indirekt påverkats av Jonkens musikaliska ideologi och tänkesätt. Idag står Klas på egna ben men närheten till Jonken är påtaglig i hans uttryck med fin ton, härligt sväng och mycket värme. Med sina vapendragare, Calle Bagge piano, Hans Backenroth bas och Chris Montgomery trummor gav Klas sin mentor en oförglömlig och välspelad hyllning. När sångerskan Lena Jansson som hade ett nära förhållande med Jonken anslöt fick konserten en annan karaktär som stundtals var mycket rörande. Utan att ha repeterat med kvartetten sjöng hon på sitt avspända och naturliga sätt Crazy He Calls Me, Everything I Love och Don´t Get Around Much Anymore där hon visslade ett improviserat parti i riktig Toots Thielemansklass. Lena är en bedårande sångerska man vill höra mer av.

I övrigt hade Klas botaniserat i Jonkens mapp med låtar som You´re Driving Me Crazy, Surrey With The Fringe On Top, Bertil Fälts fina ballad Jonken, Time After Time med flera. Allt i ett professionellt utförande.Pianisten Calle Bagge bjöd på ett magnifikt ackompanjemang och många härliga solon. Ett perfekt stöd till Toressons harmoniska utflykter.

Hans Backenroth har i många år varit min favoritbasist. Varje gång jag hört honom har han varit på tårna och presterat ett basspel både kompmässig som solistiskt att man går ner på knä. Men det han visade den här konserten slår allt annat jag hört. Hans stråksolo skall sent glömmas.
I Chris Montgomery har kvartetten en ”time-keeper” som ställer inspelet efter låt och tempo. Flexibel och formbar med ett härligt driv och spänstigt sväng. Klas, Lena, Calle, Hans och Chris gav spelemannen Lennart ”Jonken” Jonsson en konsert att minnas.

tisdag 24 maj 2016

Recension 2016-05-22


Våren välkomnades av Blåsorkestern

Konsert
Sundsvalls Blåsorkester under ledning av Thomas Gathe
Kulturmagasinet (söndag)

Under en lång följd av år har våren traditionsenligt sjungits in i Sundsvall av en rad olika körer och spelats in av Sundsvalls Blåsorkester, som i söndags bjöd på en välklingande vårkonsert med en smakfull och variationsrik meny.

Dirigenten Thomas Gathe har hittills den längsta tjänstgöringstiden av alla  som tidigare lett Sundsvalls Blåsorkester. Utöver sitt ledarskap kan man säga att han är orkesterns nav. En idéspruta som genom åren med entusiasm och stort intresse försett orkestern med spännande och tekniskt utmanande musik av all slags karaktär. Musik med stor spännvidd som man normalt inte förknippar med en blåsorkester. Samtidigt måste det vara stimulerande för musikerna att titt som tätt hoppa mellan de olika genrerna, vilket samtidigt utvecklar orkesterns kvalitet. Det är ändå viktigt att behålla dialekten från John Philip Sousa, blåsmusikens grundare.

Repertoaren på den här konserten presenterade några för mig okända kompositörer som Robert Buckley, Robert Russell Bennett men också några riktiga kändisar som exempelvis Thomas Gathes favoritkompositör Jan Van der Roost samt Jacques Offenbach, irländsk folkmusik och modern pop av Adele. Det här visar verkligen bredden och omfånget på orkesterns repertoar.

Konserten inleddes med ett suggestivt stycke, tredje satsen av Robert Buckleys Tribute to Arthur Delamont. Här lades ribban på rätt nivå för en trevlig musikupplevelse. Stycket hade lite karaktär av en klassisk marsch. Därefter följde ett snårigt och knappast lättspelat opus, Cake Walk, med ragtimekaraktär hämtat från Broadwaykompositören Robert Russell Bennetts digra kompositionsmapp.
Efter dessa synkoperade rytmer spelades Schottische som påminde starkt
om melodiskt smäktande filmmusik a la 50-tal med ett vackert avslutande klarinettparti. Sedan gjordes ett långt hopp från 50-tal till nutid med Hello
ur populära Adeles repertoar. Tillbaka i filmens värld bjöds vi på The Terminal: The Tale of Viktor Navorski av John Williams. Här kändes öststatsinfluensen
och den dramatiska spänningen. Lovisa Mannelas utmärkta klarinettsolo förstärkte det hela. Lovisa fick också ta emot Kulturskolans stipendium på
3000 kronor för vidare utbildning.

Jan Van der Roost hade tre bidrag till konserten. Dublin Dances med satserna Brian Boru´s Marsch, The Minstrel Boy och The Irish Washerwoman.
Roosts finurliga kompositioner har pulserande rytmik och de olika instrument-sektionerna lyfts fram på ett fint sätt.

Med välklingande klarinetter i centrum framfördes Irish Tune from Country Derry, mera känd som Danny Boy innan det var dags för finalnumret hämtat
ur Jacques Offenbach klassiska operett Orpheus In The Underworld med fina soloinsatser av Lovisa Mannela klarinett, Hugo Sawe oboe och Hans-Ove Johansson flöjt.
Sammanfattningsvis fick vi höra en vältrimmad, nyanserad och inte minst spelglad orkester där allt satt med perfektionism. Som vanligt fick vi också
en initierad och humoristisk information om de olika musikverkens historik
av programvärden Jan Thim.
Med två härliga extranummer och en riktig smällkaramell sattes punkt på årets vårkonsert.



  

lördag 30 april 2016

Jazzrec. 2016-04-27


Underbar show med Lill i yppersta form

Konsert
Lill Lindfors med Claes Crona piano, Mats Norrefalk gitarr, Hans Backenroth bas och Joakim Ekberg trummor
Tonhallen, onsdag

Efter femtiofem år på scenen är Lill Lindfors fortfarande still going strong och 
i sin yppersta form, vilket hon visade med ackuratess vid onsdagskvällens framträdande i Tonhallen. Hon hade fin rytmisk support i en välspelad kvartett under ledning av pianisten Claes Crona.
Undertecknad har genom åren sett och hört Lill i olika sammanhang och för varje gång blir hon bara bättre och bättre. Skickligt har hon utvecklat och förfinat sin scenkonst utan tillstymmelse till slentrian. Hon är perfekt – balanserar utsökt sitt artisteri och sjunger välartikulerat med en underbar ”timing”. Ärtigt, avspänt, smakfullt och framför allt, ett behagligt tempo.
Lill stod oavbrutet på scenen i två timmar och man måste beundra hennes skärpta minne, för alla texter flödade fram som ett rinnande vatten.
Repertoaren bestod till övervägande del av tidigare succémelodier, musik av bland andra Robban Broberg, Thorstein Bergman, Bob Dylan, Kris Kristoferson, Beatles, Olle Adolphson och Harry Belafonte. Även jazzen fick sitt i form av ett medley på Don´t get around much anymore, Honeysuckle Rose och Teach me tonight. Med I will print you pretty pictures hyllade Lill bortgångna artister som Robban Broberg, Magnus & Brasse, Bengt-Arne Wallin med flera. Att minnas människor är att påminna andra människor om deras existens har Lill sagt i en intervju. En eloge till den som skrivit alla fina arrangemang. Vem det nu var. 

Mellan sångnumren spånade Lill på sitt oefterhärmliga sätt om livets infall och nycker på ett sätt som framkallade storskratt.
Gitarristen och sångaren Mats Norrefalk, ett nytt namn för mig, gjorde med stark inlevelse en härlig tolkning av Robban Brobergs klassiker Carola. 
Sina gitarrkunskaper tog han ta fram då han på soprangitarr spelade en latinsk vals, La partita. Utan vidare jämförelser kände man vingslagen från gitarr-kollegan José Feliciano.

Lill Lindfors har alltid omgivit sig med elitmusikanter. Den här kvällen hade hon perfekt uppbackning av outslitlige Claes Crona vid pianot. Vår främste basist Hans Backenroth och det rytmiska ankaret Joakim Ekberg bakom trummorna. Claes blixtrade till ibland i sanslöst svängiga soloutflykter som bara han mäktar. Backenroths flyhänta basspel är bländade men han visade också sig vara en fena att använda stråken i sina solon. Då Lills musik innehåller mycket olika rytmer känns det tryggt med en flexibel trummis som Joakim Ekberg.
Med stående ovationer från publiken rundade Lill av showen med en monolog om åldrande och sex på gamla dar innan hon satte punkt med sin stora hit, 
Du är den ende! Lill du är stor!




måndag 25 april 2016

Recension 2016-04-23


Ingen vår utan Caprice!

Tonhallen: Kjell Lönnå med Kammarkören, KFUM-kören, Kören Confetti & Electric Banana Band (Lördag)

För oss Sundsvallsbor med omnejd blir det vår på riktigt när Kjell Lönnå med sina körer och gäster bjuder på sin uppsluppet glada sångfest Caprice, vilken ägde rum i lördags vid två fullsatta konserter. Inledningsvis vällde körerna in från alla håll med glada tillrop och välkomnande.
Man måste nypa sig i armen för det här var fyrtioåttonde gången som Kjell ledde sina körer, vilket är helt otroligt. Kjells musikglädje och entusiasm tycks outsinlig. Att år efter år bjuda på tradition och det där lilla extra som gör upplevelsen starkare är minst sagt imponerande.
Varumärket Caprice har i körsverige en stark ställning. År efter år har kvalitets-ribban höjts åtskilliga snäpp, vilket inte gör sig självt utan kräver ett idogt repetionsarbete. Körerna denna kväll var verkligen på tårna och bjöd oss på ett par timmars mäktig och välklingande körsång med en smakfull meny av såväl sprittande som meditativa sånger för att få oss att komma i rätt vårstämning. Ur det digra programmet bjöd Kammarkören på folkmusik från Dalarna med Talgper, symbol för talgoxen enligt Rune Lindström, Efter regnet av Benny Andersson, ett ovanligt Benny-opus med kontemplativ prägel samt glada Happy Days. KFUM-körens mäktiga röster kom väl till sin rätt i Carl Antons Maskros och tjärdoft, Otto Lindblads klassiker Vintern rasat ut, Bosse Sahlén och kören 
i gamla fina Din vår, Björn Sundström elegant agerande i klassikern En herre i frack och Sven Arefeldts paradnummer Res med mig Stina i en roddbåt till Kina. Där hade Kjell ändrat lite i texten så att den fick en lokal anknytning. Snyggt gjort.
Cissi i Kammarkören bjöd på en halvfräck dänga innan Confettitjejerna visade sina färdigheter i bl.a. en fin melodi, Utan dina andetag, signerad Joakim Berg 
i popgruppen Kent. De visade sina showtakter på bästa sätt när de släppte loss 
i Povel Ramels Knäppuppklassiker, Var är tvålen, iklädda baddräkter från anno dazumal. Alla körer sjöng av hjärtats lust prins Gustafs Studentsång som är ett måste vid vårkonserter.

Gästartister av rang har passerat revy vid Capricekonserterna och årets får väl anses som de hittills mest udda, Electric Banana Band. Alla i publiken, gammal som ung har en relation till dem. Med sin spelglädje och entusiasm fick de med sig publiken i sina låtar som Batterilåt, Jag kan inte simma, Zwampen, Banan-kontakt, Maja min Piraya, med flera. Den rytmiskt sköna musiken skriven av Janne Schaffer och texterna av Lasse Åberg är lätt att ta till sig. Schaffer och pianisten Peter Ljung bjöd också på Brusa högre lilla å av Björn J:son Lindh.
Preludiet ur Bachs cellosvit nr 1 spelade Malin Högberg på sin kontrabas. Välspelat och fint. En skön kontrast till sjungandet. Malin är till vardags chefsbasist i Nordiska Kammarorkestern.
Traditionsenligt med alla på scenen avslutades Caprice med Kjells bearbetning av Irving Berlins klassiska Alexander Ragtime Band. 
Åter en härlig musikupplevelse att minnas.


tisdag 19 april 2016

Jazzrec. 2016-04-18


Kammarjazz av högsta kvalité!

Konsert
Allan – Riedel – Söderlind, förband Trio Inkognito
Jazzklubben, E-Street

Inför fullsatt salong inleddes jazzkvällen i ungdomens tecken med den talangfulla Inkognito Trio där Julia Wiklund hanterade tenorsaxofonen, 
Gabriel Pyk Waite bas och Anders Ingvarsson trummor. Jag kom osökt 
utan vidare jämförelser att tänka på Sonny Rollins berömda 50-talstrio. 
Att inspireras av Rollins är inte det sämsta. Likt Rollins var det fria ytor där tradition och avantgarde gick hand i hand med kryddning av fina solon. 
En bra start på kvällen.

Därefter intogs scenen av två av den svenska jazzens ikoner, trumpetaren Jan Allan och basisten, kompositören, Georg Riedel tillsammans med den betydligt yngre gitarristen Erik Söderlind. Erik är en fullvärdig arvtagare till bortgångne kollegan och ikonen Rune Gustafsson.
Jan och Georg, båda födda 1934, har varit spelkompisar sedan 1954 och har medverkat i alla tänkbara jazzsammanhang. Deras meritlistor är imponerande. Gräddan av jazzsverige har anlitat deras tjänster på konserter och skiv-inspelningar. Att de trivs i det lilla formatet har visats tidigare i bland annat 
Trio Con Tromba med pianisten Bengt Hallberg (1932-2013) och som denna kväll med gitarrstöd. Under lumpartiden låg Jan och Georg på samma lucka 
och för att förgylla soldattillvaron skrev Georg en svit i fyra satser för bas och trumpet, kallad SoldI Musik. Det udda stycket fick en viss uppmärksamhet och ledde in Georg på att skriva längre kompositioner.

Jan Allan är en av jazzhistoriens mest personliga röster. Han har gjort en bragd för vid sidan av ett civilt arbete som elementarpartikelfysiker har han utvecklat sitt trumpetspel till yppersta världsklass. Han är en mästare att finfördela harmonikens beståndsdelar med sin trumpet. Hans egenartade stil förknippas med en sångbar lyrisk trumpettradition och hans personliga uttryck och sound har gjort honom mycket efterfrågad.
För den breda allmänheten är Georg Riedel kanske mest känd för sina barnvisor och musiken i Astrid Lindgrenfilmerna. Men man får inte glömma vilken utomordentligt bra basist han är. Han spelar rent, rytmiskt och klangrikt med teknisk elegans. Ett lika magnifikt stöd som Gibraltarklippan.
B. B. King och Eric Clapton tände en ung Erik Söderlind på att börja spela gitarr. Med åren har han lyssnat in sig på de stora elefanterna och utvecklat en personlig spelstil. Wes Montgomery spelade på sin tid utan plektrum, bara med fingrarna ett sätt som Erik Söderlind tagit efter. Det ger både en annan teknik och ett mjukare sound. Han är musikaliskt en lysande fantasifull berättare som hellre premierar innehållet än uppvisning i teknisk briljans. Ett perfekt rytmiskt stöd, som Rune på sin tid.
De här tre skickliga musikerna lät oss åka med på en behaglig kammarjazzresa med jazzklassiker i ett pärlband efter varandra. Kända låtar av Jerome Kern, Reinhold Svensson, Lars Gullin, Miles Davis, Bengt Hallberg med flera. Samt folklåtar från Jan Johanssons repertoar. Allan och Riedel visade att gammal är äldst, med fin support av Söderlind.


fredag 8 april 2016

Jazzrec. 2016-04-04




Kristin Korb Trio bjöd på härligt baskalas


Konsert
Kristin Korb Trio
Jazzklubben, E-Street

När bastuban tjänat ut sin roll som rytminstrument tog kontrabasen över som pulsgivare. Legendariske Slam Stewart (1914–87) ville mer än bara ackompanjera så han kryddade sitt basspel med stråksolon och unisont nynnande. Som medlem i Bill Evans Trio gav Scott LaFaro (1936–61) basspelet en ny färdriktning. Basen fick en lika central roll som pianot och trummorna.

Måndagskvällens gäst, Kristin Korb från Montana, numera i Köpenhamn, 
har satsat på avancerad jazzsång i kombination med ett fingerfärdigt basspel. Hon har i grunden en gedigen utbildning som hon fått av sin mentor Ray Brown men också av John Clayton. Med ett sådant stöd i ryggen har det ofrånkomligt blivit ett påtagligt Brown-stuk på hennes basspel. 1996 gjorde hon skivdebut med Ray Brown Trio vilket var en fjäder i hatten för den fortsatta karriären. 
Som vid förra besöket omgav hon sig med Magnus Hjort piano och Snorre Kirk trummor. Beträffande sången har hon hämtat sin näring från bland annat Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan. Hon är en härligt avspänd sångerska som med en imponerande teknik uttrycker sig välformulerat och välartikulerat utan störande manér.
Hon har ett härligt klös i basen och att hon haft Ray Brown som mentor är inte någon nackdel. Snarare tvärt om för likt honom spelar hon linjärt distinkta basgångar med spänst och snärt. Med imponerande teknik och härlig sång bjöd Kristin på ett fång kända och mindre kända låtar där många texter var signerade legenden Johnny Mercer. Låtar som I´m old fashioned, Midnight sun, Beyond the moon, Baubles, bangels and beans, Twilight, Can´t buy me love (Beatles), Green Dolphin Street med flera en ny lyster. I solonumret Green Dolphin Street fick vi höra ett imponerande basspel i dansk klass.
Kristin Korb är lyckligt lottad som har en pianist som Magnus Hjort vid sin sida. Han är en kreativ och stämningsfull arkitekt med ett behagligt anslag. Hans smakfulla och lyhörda ackompanjemang varvat med spännande improvisationer som är lika finurligt uträknade som när dalkullorna sitter på kammaren och knypplar. Viktigt att tonerna kommer på rätt plats som trådarna i knypplingsväven. De satt perfekt!
Spela trummor i trioformatet kräver sin man. Spelet får inte bli dominerande utan måste balanseras och avvägas. Snorre Kirks spel passade i sammanhanget som hand i handske. En effektiv, lyhörd och fantasifull ”time-keeper” som med små medel gav bästa tänkbara stöd.
Tack för ett välarrangerat baskalas med tre mycket motiverade musiker!