tisdag 23 februari 2016

Jazzrec. 2016-02-22



Fioljazz i världsklass

Konsert
Mads Tolling Quartet featuring Jakob Fischer/En hyllning till Svend Asmussen – 100 år, förband: Flora folk
Jazzklubben, E-Street

Populationen jazzviolinister kan jämföras med bandysporten, liten men stark. Joe Venuti, Eddie South, Stephane Grappelli, Stuff Smith, Ray Nance, Svend Asmussen, Jean Luc Ponty, John Frigo och Claude Williams är enligt historie-böckerna de som skapat fioljazzen. Färgstarka profiler med personliga uttryckssätt.
Stuff Smith var felans slugger och oerhört hårdsvängande och Svend Asmussen den sofistikerat elegante perfektionisten. Tyvärr finns de flesta inte bland oss längre och Svend har med ålderns rätt hängt upp fiol och stråke på väggen. 
Den 28 februari fyller han hundra år och med anledning av detta turnerar 
Mads Tolling med sin danska kvartett där Jakob Fischer spelar gitarr, 
Morten Ankarfeldt bas och Karsten Bagge trummor, för att hylla jubilaren. 
I måndagskväll konserterade de på ett välfyllt E Street och de fick publiken andäktig med sköna violintoner i fokus.

Femton år gammal fick Mads ett gott råd av Svend Asmussen, att lyssna på Stuff Smith. Med Stuff som utgångspunkt har han skapat ett eget uttryckssätt, mera modernt inriktat än hans inspirationskällor. Han spelade med auktoritet, svängigt, tekniskt briljant och välnyanserat. Svend måste känna sig mycket stolt att få ha en sådan välspelande efterträdare. För att betona Svend – 100 år var repertoaren genomgående hämtad från hans repertoar. Låtar som Star Dust, Hambo om bakfoten, Kärleksvals, Scandinavian Shuffle, Fiddler in Rio, June Night med flera.
Asmussens förre vapendragare, gitarristen Jakob Fischer, har nosat på allt inom gitarrjazzen, från Django Reinhardt till Wes Montgomery och avantgardister som Jimi Hendrix. Med sin mångsidiga förmåga formar han spelet efter den melodi som för stunden framförs. I exempelvis duonumret Honeysuckle Rose, kompade han Mads, ibland som en återuppstånden Wes Montgomery med läckert oktavspel. Ett fantastiskt halsbrytande samarbete som fick oss att tappa hakan. Hans härliga rytmkänsla framgick väl i hans spänstigt tassande ackompanjemang. I sina soloinpass varvar han singelnotspel med fylligt krämiga ackord. Han är en musikant med elegans i uttrycket, ett arv efter åren med Svend. I första hand gäller välklang, teknisk perfektionism, melodisk kreativitet för att fängsla publiken.
Danskar odlar med omsorg julgranar och basister. Nya bekantskapen Morten Ankarfeldt visade med flera soloinsatser att det är något visst med deras sätt 
att hantera en basfiol. Helgjutet och distinkt med melodiskt rena basgångar satte han färg på kompet. Samarbetet med trummisen Karsten Bagge satt som hand i handske. Karsten Bagge var en lyssnande ”time-keeper” som med små medel fick det att svänga på ett härligt sätt.
Den här lysande 100-årshyllningen och swingfesten utan skyddsnät skall sent glömmas!


onsdag 3 februari 2016

Jazzrec. 2016-02-02


Kvartettjazz i mästarklass!

Konsert
The Ronnie Gardiner Quartet
Jazzklubben, Tonhallen

Måndagsjazzen, tillfälligt flyttad till tisdagen i Tonhallen inledde med sångerskan Amanda Lovevind och pianisten Peter Holm. De värmde upp publiken på bästa sätt med ett knippe kända låtar som Hallelujah I Love Him So, Can´t help falling in love, Feeling good och Hereos av David Bowie, med flera. Amanda sjöng avspänt och välartikulerat till Peters fina ackompanjemang.

Därefter fick vi följa med trumslagaren Ronnie Gardiner och hans kvartett på en resa i jazzens guldålders innersta kärna. Ronnie och hans medmusikanter, trumpetaren och sångaren Karl Olandersson, pianisten Mathias Algotsson och basisten och sångaren Hasse Larsson hyllade Art Blakey, Horace Silver, Dizzy Gillespie, Freddie Hubbard och Benny Golson med deras låtar.  

På 60-talet flyttade Ronnie till Sverige. 1975 anlitades han av Charlie Norman som han spelade med i tjugosex år. Han har också haft egna konstellationer som Tivolibandet på Gröna Lund och medverkat i diverse andra sammanhang. Med sin status som trumslagare har han förärats med ett eget rum på Nalen, Ronnies Room, där han regelbundet är värd för levande jazzmusik.
Kvartetten inledde med klassikern Four signerad av Miles Davis. Utan vidare jämförelser kände man historiens vingslag från klassiska kvartetter med trumpetarna Clifford Brown, Lee Morgan och Chet Baker i centrum. Här var det Karl Olandersson som fick stå i centrum vilket han gjorde på ett lysande sätt. Han har säkert hämtat inspiration av nämnda trio men stakat ut sin egen väg och utvecklat ett personligt uttryck. Han har glöd i tonen, energi och fantasi i formuleringen när han glider ut i sina hisnande improvisationsäventyr. 
I Ellingtons In A Melloton visade Karl sig lika bevandrad att använda sordinen som Cootie Williams.
Mathias Algotsson är en oförutsägbar och spännande klaviaturspelare. 
Med sitt humoristiska sinne, vilket framgår väl i sina solon, där han oförskräckt trampar utan skyddsnät ut i harmoniken tassemarker. Egensinnigt i allra högsta grad.
Första gången jag hörde Hasse Larsson var han ett basembryo i Fredrik Norén Band. Därefter har det hänt en hel del så idag tillhör han svensktoppen av våra basister. Han är också en läcker sångare som han visade i bluesen Save Your Blues av Horace Silver. Hans spelade stadig pådrivande och visade i flera solon sina tekniska färdigheter. Basens roll är lika viktig som hjärtats slag. Man tänker inte på det förrän det stannar. Utan hjärtat dör patienten.
Ronnie är kvartettens sammanhållande länk och primus motor. I Juan Tizols Caravan lyfte han i ett långt solo fram hela arsenalen av rytmiska figurer med både stockarna och bara händerna. Publiken gav stående ovationer. Det är sällan man får höra melodiska trumsolon som i Ronnies utförande. Han är de små medlens mästare som sätter inprickningar och markeringar med elegans samtidigt med en pulserande och stadig rytm. En skön kväll som avrundades med sång av Ronnie med The More I See You och Karl med I Can´t Get Started.




Jazzrec. 2016-01-31



Rytmisk yra i Tonhallen

Konsert
From Me To You - A George Duke Experience med Norrbotten Big Band, Norrlandsoperan och solister
Kulturfestivalen, Tonhallen

Scenkonstbolaget i samarbete med de övriga norrlandslänen satte på torsdags-kvällen punkt med en sprakande finalkonsert där Norrbotten Big Band, NorrlandsOperans Symfoniorkester och solister bjöd på en musikaliskt storslagen hyllning till pianisten, kompositören och producenten George Duke (1946 – 2013).
På 50-talet gjordes tappra försök att sammanföra jazzens element med den klassiska musiken. Den nya stilen fick benämningen ”The Third Stream”. 
Det blev ingen succé för lyssnarna upplevde musiken som svår och komplicerad. Kanske var det där George Duke eller av Frank Zappa han inspirerades att satsa på en egen karriär. Duke tog längre steg framåt i utvecklingen än föregångarna och samlade ihop de bästa ingredienserna från jazzen, rock, blues, funk, latin musik, världsmusik och lade allt i en smältdegel och resultatet blev fusions-musikens födelse. Hans brobyggen mellan olika musikstilar har också präglat andra som exempelvis Daft Punk, Steely Dan och sångstjärnor som 
Dee Dee Bridgewater och Diane Reeves med flera. Trots sin storhet som musikskapare är George Duke ett relativt okänt namn för gemene man så den här konserten var garanterat en dörröppnare för nya lyssnare.

Under huvudrubriken From Me To You fick vi vara med på en tre timmar lång resa där musiken sprakade av spänning och skiftande karaktärer med härligt svängig rytmik. Sångtrion Josie James, Napoleon Murphy Brock,   ZaD McGough och basisten Byron Miller utgjorde garneringen av klangbilden. Brock var också presentatör och hans dansande var obetalbart. Snacka om att leva sig in i musiken. Under första avdelningen var intensiteten och ljudvolymen tyvärr på max vilket förstörde helhetsintrycket. Det gick ut över stråkarna som bitvis drunknade i det starka brasset. Efter paus var ljudbilden betydligt mjukare och musiken lyftes fram mycket tydligare. Särskilt i de latininspirerade numren som ibland påminde om Sergio Mendes klassiska band Brazil 66. En eloge till dirigenten och arrangören Tom Trapp som bearbetat materialet på bästa sätt.

Andra avdelningen fick en mjukstart med Mats Öberg vid flygeln, Max Schultz gitarr och Napoleon Murphy Brock i en avspänd blues. Här visade Mats Öberg sina pianistiska kvaliteter i full skala. Han har en teknisk briljans och stor fantasirikedom i sina improviserade solon. Schultz stöttade på ett utmärkt sätt med fylliga bakgrundsackord.
I ett eget nummer spände Norrbotten Big Band musklerna rejält och visade 
med ackuratess vilket skickligt storband man är. Ett väloljat ensemblespel i kombination med färgsprakande solister som Dan Johansson flygelhorn, 
Håkan Broström altsax, Robert Nordmark tenorsax och åter igen fenomenet Mats Öberg.
Som sagt en fantastisk kväll med välspelande och välsjungande musikanter. 
En värdig avrundning på årets Kulturfestival.