tisdag 27 september 2016

Jazzrecension 2016-09-26

SJO, storband i världsklass

Konsert
Stockholm Jazz Orchestra
Jazzklubben, E-Street

Det var pianisten och arrangören Fletcher Henderson som på 1920-talet kom på att det gick att spela jazz i ett större format. Sedan har det fortsatt vidare med Benny Goodman, Count Basie, Duke Ellington, Woody Herman, Stan Kenton med flera. I pionjärernas kölvatten kom på 50-talet den unike klangskaparen  Gil Evans och i början på 60-talet Thad Jones och Mel Lewis med ett nytt koncept.  I dagsläget räknas Maria Schneider till dom främsta storbandsledarna-arrangörerna.
Ett av våra absolut bästa storband är tveklöst Stockholm Jazz Orchestra som 1983 startade sin framgångsrika verksamhet och ledare har hela tiden varit och är eldsjälen Fredrik Norén med hemmabas i Härnösand. Genom åren har SJO samarbetat med Dick Oatts, Joe Lovano, Bob Mintzer, Bob Brookmeyer,
Jim McNeely, Toots Thielemans och Adam Nussbaum. Samtliga har lämnat bestående bidrag och stegvis höjt bandets kvalité.
Ni som den här måndagskvällen hade bespetsat er på en storbandssession med swing karaktär där riffen avlöste varandra till ett pulserande komp blev säkert besvikna. Men å andra sidan fick vi vara med om en oförutsägbar och spännande storbandskonsert med ett mycket välspelat band. Hela första avdelningen ägnade man åt Peder Knudsens Trollska svit i flera satser.
Enligt Knudsens intentioner speglade musiken den nordiska mytologins innersta väsen med älvor, vättar och annat oknytt. På ett fyndigt och genomtänkt sätt har Knudsen satt ihop olika element från jazzens olika epoker med folkmusik. Sviten inleddes som ballad men under spelets gång ändrades både formen, färgen och rytmiken. De olika sektionernas klanger knöts samman till enhet. Här lyfte Knudsen fram sitt melodiska sinne på bästa sätt. Hela tillställningen kryddades med bandets fina solister, Magnus Broo, Karl Olandersson trumpet, Fredrik Kronkvist altsax, Andreas Gidlund, Johan Christoffersson tenorsax, Fredrik Lindborg basklarinett, Daniel Tilling piano, Kasperi Sarikoski, Bertil Strandberg trombon med flera.
I andra avdelningen återgick bandet till sin vanliga repertoar och inledde med Martin Sjöstedts Line Up with the Groove med magnifika solon av Martin på bas, Karl Olandersson trumpet och Fredrik Lindborg barytonsax. 75-årige Herbie Hancock hyllades med sitt eget opus Maiden Voyage i ett fint arrangemang av Jukkis Uotila. Daniel Tilling piano, Tobias Wiklund flygelhorn och Johan Christoffersson bjöd på gedigna soloinsatser. Karl-Martin Almqvist och Tobias Wiklund hade därefter huvudrollen i Karl-Martins låt, Kim Chi, med reservation för stavningen, på tenorsax respektive flygelhorn. Det fina arret var signerat av Helge Albin. Det fortsatte med mera godis ur den gängse mappen innan det var dags att sätta punkt på en lysande storbandskväll med Martin Sjöstedts Indian love song som bygger på standardlåten Cherokee och Jukkis Uotilas egen Fast Company med eldiga solon av Fredrik Lindborg barytonsax, Bertil Strandberg och Fredrik Kronkvist altsax. En perfekt avslutning på en magnifik jazzkväll!


onsdag 21 september 2016

Jazzrecension 2016-09-19


Karin Krog still going strong

Konsert
Pulsslag med Karin Krog
Jazzklubben, E-Street

Efter Sharón Clarks bejublade framträdande förra måndagen fortsatte Måndagsjazzen med mera vokaljazz i världsklass i form av norska sångerskan Karin Krog med den utmärkta komptrion Staffan William-Olsson gitarr, Terje Gewelt bas och Tom Olstad trummor.
Karin Krog, född 1937, slog igenom i mitten av 50-talet och 1957 hördes hon för första gången i radion. I och med det öppnades dörrarna för henne och karriären tog fart. Sedan 1964 har hon turnerat och givit konserter vid jazzfestivaler och radiostationer världen över. Utöver detta har hon spelat in en imponerande mängd skivor både med norska, svenska och utländska musiker som Egil Kapstad, Jan Garbarek, Bengt Hallberg, Nils Lindberg, Archie Shepp, Don Ellis, Dexter Gordon, Red Mitchell, Kenny Drew, John Surman och många fler. Hon har erhållit en rad fina utmärkelser och juvelen bland dem fick hon i februari 2005 då Kung Harald överlämnade utmärkelsen, The Royal Norwegian Order of St. Olav, First Class. På senare tid har hon flitigt samarbetat med Scott Hamilton och Jan Lundgrens trio och därigenom fått en verklig nytändning. Samarbetet finns dokumenterat på det utmärkta Stunt-albumet The best things in life. Stilistiskt har världsartisten Karin Krog en villkorslös kärlek till Billie Holiday och Peggy Lee, men är helt självständig till stämkaraktär och fraseringssätt.

Komptrion värmde upp publiken med en hårdsvängig version av Alvar Krafts
Jag har bott vid en landsväg följt av Lill Lindfors bossa nova-hit Jag tycker inte om dig av Jocke Johansson/Åke Whilney. Trions positiva agerande fick mig osökt att tänka på klassiska Poll Winners med gitarristen Barney Kessell som frontfigur. Samtliga visade också sin musikalitet med fina solon. Därefter intogs scenen av Karin Krog som inledde med klassikern My Romance. Därefter hyllade hon vännen och kollegan Monica Zetterlund med ett medley på Once Upon a Summertime och Watch What Happens. Resan fortsatte vidare i den Amerikanska Sångboken med låtar som Old Folks, Three Little Words, Everything Happens to Me, Don´t Get Scared en blues av Stan Getz/Lars Gullin, med text av Jon Hendricks, Moody´s Mood, My Shining Hour for Love med flera.

Sommaren 1994 på Jazz i Svaben bjöd Karin Krog och pianisten Nils Lindberg på en midnattskonsert med magiska förtecken. Den känsla och stämning som infann sig då fick vi igår åter uppleva. Hon har en stark personlighet i uttrycket. Hon sjunger avspänt, välartikulerat, känsloladdat med elegant frasering. Komptrion med Staffan William-Olsson i centrum gav Karin bästa tänkbara support. Sammanfattningsvis en kväll där förväntningarna infriades till fullo!

fredag 16 september 2016

Jazzrecension 2016-09-12

David Kontra Trio

                                                         Sharon Clark

Pangstart med Sharón & Co!
Konsert
Sharón Clark & Mattias Nilsson Trio, förband David Kontra Trio
Jazzklubben, E-Street

Måndagsjazzen inledde sin 37:e höstsäsong med den amerikanska sångerskan Sharón Clark ackompanjerad av Mattias Nilsson piano, Hans Backenroth bas, Joakim Ekberg trummor och förbandet David Kontra Trio med David gitarr, Jonatan Eriksson el-bas och Johan Karlsson trummor.

Inledningsvis fick vi njuta av Sundsvallsjazzens framtid David Kontra Trio. De har vid tidigare gästspel på klubben visat sina färdigheter på ett imponerande sätt. Trots sin ringa ålder är de mycket väl bevandrade i jazzens olika former och uttryck. Trion har sedan förra gästspelet utvecklats och spelar mer avancerat och genomtänkt än tidigare. De bjöd på en svängig mix av standards som After You´ve Gone, It Could Happen to Me och Davids egna alster. Kontra och trion bygger sitt spel på tradition och dagsaktuellt nytänkande. Det hela kryddades med fina gitarr- och bassolon av Kontra och Eriksson.

En gång i tiden hade jazzen, för att använda fotbollsspråk, en imponerande kedja sångerskor, från vänster- till högerytter, Carmen McRae, Sarah Vaughan, Ella Fitzgerald, Billie Holiday och Anita O´Day. De satte ribban för hur jazzen skulle framföras vokalt. Efterkommande sångerskor har influerats och inspirerats av alla eller någon enskild. Kvällens gäst Sharón Clark som var en ny spännande bekantskap hade främst hämtat sin näring från ”The Divine”, Sarah Vaughan. Trots den påtagliga närheten till ”The Divine” hade Sharón ett personligt uttryck i frasering och nyansering. Hon sjunger med känsla mera rakt på utan tillgjordheter.  Ett stort plus i kanten för repertoarvalet som bjöd på både känt och okänt material som Travelin´Blues,  By The Time I Get To Phoenix, Big City´s For Me, Social Call, Just Dropped By To Say Hello och  duonumret Sometimes I´m Happy med magnifikt basspel av Backenroth, med flera. Det var pianisten Mattias Nilsson som vid ett besök på New Yorkklubben ”Smalls” 2012 som upptäckte Sharón Clark.  Att vi fick höra hennes ljuva stämma ska vi tacka Jazzklubbens samarbetspartner, Musik i Västernorrland, för.
Sharón hade bästa tänkbara support i Mattias Nilssons Trio. Jag har inget minne av att ha hört Mattias tidigare men kunde direkt konstatera att han var en fullfjädrad tämjare av elfenbenet. Hans lyhörda ackompanjemang varvat med eldiga solon i stil med Oscar Peterson satt som hand i handske. I solonumret Södermalm av Thore Swanerud visade Mattias sin lyriska ådra som pianist.

Vilken gång i ordningen Hans Backenroth gästat klubben har jag tappat räkningen på. Som alltid bjuder han på riktig svängfest och numera har han även utvecklat basspelet med stråke som måste få legendariske Slam Stewart att i sin himmel le igenkännande. Bakom alltihopa sitter en av våra bästa ”time-keepers”, trumslagaren Joakim Ekberg som vet vilka medel som är bäst gångbara i trioformatet. Hans följsamma och pådrivande spel med rytmiska accentueringar med vänsterhanden ger det där lyftet som gör att det svänger behagligt skönt. Tack för en härlig kväll. Bästa tänkbara start på jazzhösten!