tisdag 28 november 2017

Jazzrecension 2017-11-27

Foto: Jenny Thoresson ST

Stor jazz i det lilla formatet
Konsert
LSDz plays Swedish Dansband, förband Jazz´t Kids
Jazzklubben, E-Street

Höstsäsongens finalkväll av Måndagsjazzen inleddes med barnjazzgruppen Jazz´t Kids. Det är kul att Jazzklubben lyfter fram den kommande jazzgenerationen. Innan det var dags för LSDz återkallades hela Jazz´t Kids av Daniel Fredriksson för ett rungande tack för framträdandet.
För den oinitierade är LSD det samma som den livsfarliga drogen. För den initierade är LSD också en av den svenska jazzens mest intressanta smågrupper där Fredrik Lindborg trakterar saxofoner och basklarinett, Martin Sjöstedt bas och Daniel Fredriksson trummor. Den hälsobringande drog de levererar är skönt avspänd kammarjazzmusik som vederkvicker kroppen och själen. Att spela pianolöst är ingen ny företeelse inom jazzen. I början på 50-talet kom Gerry Mulligans pianolösa kvartett. Men det var 1959 som Sonny Rollins gjorde sensation med sin banbrytande trio. LSD har både influerats och inspirerats av Rollins trio men valt att trampa upp en egen musikalisk väg. Vilket framgår tydligt med att lägga till ett z: a i trionamnet för att de spelar en repertoar hämtad från bland annat dansbandsvärlden, Duke Ellington, Erroll Garner och lite hemsnickrat.

Fredrik Lindborgs tjänster har utöver LSDz anlitats av en rad orkestrar, TV, filmindustrin med mera. Hans saxofon- eller basklarinettspel är kraftfullt, utåtriktat med mycket pondus. Tenorsaxspelet skimrar av impulser från Sonny Rollins och Dexter Gordon och på barytonsaxen och basklarinetten känns närheten till Harry Carney. När han sträcker ut i vindlande improvisationer som bubblar av idérik fraseringskonst blottar han sin storhet.
Martin Sjöstedt är en extremt begåvad musiker som obehindrat hoppar mellan basen och pianot och när andan faller på också spelar tenorsax. Den här kvällen trakterade han basen på ett mästerligt sätt med härligt gungande basgångar och fyndiga solon. Det fina samarbetet med trumslagaren Daniel gav Fredrik en rytmiskt stabil grund att stå på. Fredriksson är de små medlens mästare när det gäller att få det att svänga.

I pausen utdelades Jazzklubbens Ungdomsstipendium till en ung begåvad musiker. I år var det Eric Carlsson från Liden som förärades priset för sitt idoga jazzintresse och viljan att förkovra sig. Eric spelar bastrombon och tuba och han har många järn i elden. Hans spelar i Länsungdomsstorbandet LUST, Sundsvalls Blåsorkester, Paradorkestern och Nevergreen Big Band. Grattis till en välförtjänt stipendiat.
Jazzhösten fick en perfekt avrundning när trion LSDz satte hela E-Street i gungning med sina spännande tolkningar av kända dansbandslåtar.



Foto: Jenny Thoresson ST

fredag 24 november 2017

Jazzrecension 2017-11-23

Foto: Mats Olsson ST

Inga ålderskrämpor hos jubilerande Good Morning Blues
Konsert
Good Morning Blues
Jazzklubben, E-Street

För femtio år sedan strålade fyra grabbar samman i Uppsala och bildade ett band som kallades Four and the Blues. Föga kunde de ana att det var starten på det som kom att kallas Good Morning Blues som i år firar 50-år. De är ett av våra äldsta band för klar etta är Whispering Band i Örebro som hållit ut i 80 år hittills. Men det unika med G M B är att de fyra originalmedlemmarna har varit med under hela resans gång.
De flesta av G M B medlemmar är sedan länge kända och etablerade namn på den svenska musikscenen. Den ursprungliga kvartetten består av Claes Janson sång, gitarr, Jan Wärngren piano, för kvällen ersatt av Mikael Skoglund, Thomas Lindroth bas, sång och Björn Sjödin trummor. Därefter har tillkommit John Högman saxofoner, Bosse Broberg trumpet, Anders Johansson gitarr, ersatte Thomas Arnesen 2004 och Hampus Adami trombon. Namnet Good Morning Blues tog de för det var enda låten Claes och Thomas kunde tillsammans. De har blivit bandets signaturmelodi. Idag spelar de en bred repertoar där även kända jazzklassiker fått plats. Det måste vara unikt att personkemin fungerat under så lång tid. Det har gått väl tack vare den gemensamma nämnare, kärleken till bluesmusiken. Inget originellt recept precis men klart hållbart, vilket framgick väl den här kvällen. De varierar med stor skicklighet de kända och mindre kända bluestolvorna och ger dem en jazzig karaktär. Men de är heller inte rädda för att ge sig på musik av modernare karaktär.

Utan vidare jämförelse kom jag osökt att tänka på legendariske B. B. King när Good Morning öppna spjället i kvällens öppningsnummer Grow to Old med sång av Claes Janson och fina solon av John Högman tenorsax, Bosse Broberg trumpet, Hampus Adami trombon och Anders Johansson gitarr. För King var också omgiven av skickliga blåsare. En stor skillnad är att i Kings band var han hela tiden i focus. G M B är ett helt igenom demokratiskt band där man delar broderligt på sånginsatserna och på det instrumentala soloutrymmet. Att Claes Janson är ett riktigt bluestroll med rätta känslan visade han och bandet bland annat i tolkningen av Thelonious Monks mästeropus Blue Monk med berättande svensk text och Oscar Brown Juniors Work Song. Riktiga godbitar. Bandet är ett väl sammansvetsat kollektiv och med mycket gedigna solister i Broberg, Högman och Adami. Det är imponerande att de med sina 50 år på nacken har spelglädjen och gnistan på topp. En toppkväll!
Foto: Mats Olsson ST

måndag 20 november 2017

Jazzrecension 2017-11-20

Foto: Mats Olsson ST

Enahanda och långtråkigt

Konsert
Anders Hagberg med Melodic Melange
Jazzklubben, E-Street

Mina första och hittills enda möten med saxofonisten, flöjtisten Anders Hagberg har jag fått med gruppen Mynta och genom hans Wind Duoskivor med basisten Yasuhito Mori. Därför var det med nyfikenhet och förväntan jag såg fram emot att få vara med på en spännande musikupplevelse med nuvarande gruppen Melodic Melange. Förutom Anders medverkade basisten Johannes Lundberg, slagverkaren Lisbeth Diers och Ahmed Al Khatib oud (arabiskt stränginstrument, luta, föregångare till gitarren).
Med fantasins hjälp förflyttades man till något orientaliskt ställe med palmer, varmt i luften och vågor som kluckar mot stranden. I den miljön bjöds vi på en resa där den gissningsvis mestadels hemsnickrade musiken var en mix av ingredienser från jazzen, orientalisk- och samisk musik, svensk folkmusik. Att försöka sätta någon form av etikett på deras musik är omöjligt. Jag vill kalla den världsmusik med jazzens improvisation. För mig känns deras gränsöverskridande inriktning som en fortsättning på 70-talsgrupperna Sevda och Iskra.

Musik är ju en abstrakt konstform som kan vara melodiskt vacker, ljuvt harmonisk, kaotisk, upprorisk etc. Alla slags emotionella bottnar kan läggas in i det musikaliska budskapet. Med såna skickliga  instrumentalister som i den här kvartetten hade jag faktiskt väntat mig lite mera drag i budskapet. Musiken med Hagströms flöjt i centrum, låt efter låt, påminde om en lång kamelkaravan som lunkade fram i öknen i stadigt samma tempo. Så när det bevisligen finns en stor potential i dessa musiker, outnyttjad kapacitet, ska den lyftas fram och nyttjas.
Sammanfattningsvis en kväll fjärran vad jag kallar jazz. Vi fick höra skickliga instrumentalister med ett budskap som inte tilltalade mig. Det blev enahanda, långrandigt och tråkigt.


Foto: Mats Olsson ST




tisdag 14 november 2017

Jazzrecension 2017-11-13

Foto: Mats Olsson ST

Värdig hyllning av 100-åriga Ella!
Konsert
Hudik Big Band med Helén Tanzborn ”Ella 100 år”
Jazzklubben, E-Street

Hudik Big Band som bildades 1971 tillhör veteranerna i storbandsskrået. Den 11 juli 1983 gjorde de tillsammans med Georgie Fame och Bengt-Arne Wallin ett bejublat framträdande på den anrika Montreux Jazz Festival. Konserten spelades in och kom senare ut som LP på märket Dragon. Genom åren har bandet samarbetat med både nationella som internationella dignitärer.
Från början spelade man ofta egen musik men efter en tid återvände man till det trygga fadershuset med Count Basie som ledstjärna och den klassiska storbandsrepertoaren och dess arrangörer. I deras digra notmapp finns storbandshistorien väldokumenterad. Även bandets egna arrangörer har genom åren satt fina avtryck på sound och utformning.

Kvällens öppningsnummer, Basieklassikern Corner Pocket, med eldiga solon av Lars Johansson trumpet och Krister Andersson tenorsax lade ribban perfekt för en njutbar kväll. När kranen väl öppnats kom mera storbandsgodis, Big Swing Face, med en lång solistkavalkad. Kapellmästare Nore Sundqvist bjöd på ett vackert altsaxsolo i Quincy Jones ballad The Midnight Sun Will Never Sets. Innan Helén Tanzborns entré rev bandet av en snabb version av O´l Man River.   
Den här måndagskväll satt säkert Ella Fitzgerald, som den 25 april skulle ha fyllt 100 år i år, i sin himmel och log igenkännande när sångerskan Helén Tanzborn och bandet bjöd på ett fång vackra perenner ur Ellas prunkande trädgård av låtar. Avspänt, inlevelsefullt och välbalanserat  inledde hon med The Very Thought Of You som följdes av Erroll Garners ”pension” Misty. Efter dessa ballader höjdes tempo i gamla fina Old Black Magic och innan paus Frank Fosters mästerstycke Shiny Stockings. Förutom Heléns sköna sång berättade hon initierat om Ellas liv och karriär.

Andra set inleddes med Sunday i ett fint arrangemang av Gösta Theselius. Sedan tog Helén åter med oss in i Ella Fitzgeralds värld med bland annat I´ve Got My Love To Keep Me Warm, Ellas första hit A Tisket A Tasket, I Only Have Eyes For You, Honeysuckle Rose med scatsång, Night And Day, och Until I Met You (Corner Pocket med text) och extranumret All Of Me.
Sammanfattningsvis en kväll med taggat storband som visade upp ett perfekt ensemblespel med ett pådrivande komp och en rad framstående solister. Kronan på verket, Helén Tanzborn, fick säkert applåder från Ella däruppe för sina härliga låttolkningar. Minus i kanten är att Hudik Big Band upphör vid nyåret. Tråkigt men sant. Stort tack för den tid som varit!


Foto: Mats Olsson ST


måndag 6 november 2017

Jazzrecension 2017-11-06

Fotograf: Jenny Toresson ST

Funkigt och poppigt med Tolstoy
Konsert
Viktoria Tolstoy & Krister Jonsson Trio
Jazzklubben, E-Street

En gång i tiden styrdes den svenska kvinnliga vokaljazzen av trion Monica Zetterlund, Sonya Hedenbratt och Nannie Porres. Idag är både bredden och toppen utvecklad och större. En av dagens toppsångerskor, Viktoria Tolstoy, fick sitt genombrott som 19-åring med albumet Smile Love och visade direkt sina talanger som hon med åren utvecklat på ett positivt sätt. Diskografin redovisar idag tio album i eget namn men hon finns även med på ett antal skivor med andra artister. Förutom den svenska jazzeliten har hon samarbetat med internationella berömdheter. Tack vare det fina samarbetet mellan Jazzklubben och Musik i Västernorrland stod hon i måndagskväll på E-Streets scen tillsammans med Krister Jonsson gitarr, Mattias Svensson bas & elbas och Rasmus Kihlberg trummor. De bjöd på en poppigt funkig session med merparten av repertoaren hämtad ur filmer som, Casablanca, Bagdad Café, Batman, Chaplins Moderna Tider med flera. Men även musik av Peter Gabriel och Peter Tjajkovskij. Alla låtar utfördes i nya fräscha arrangemang av bl.a. Krister Jonsson. Tyvärr blev det lite tempomässigt enahanda. Det skulle inte ha skadat med ett och annat upp tempo nummer att stampa takten till.
Viktoria har till skillnad mot andra kollegor lyckats stå emot intrycken från sina inspirationskällor och hittat sig själv både i uttryck och formkänsla. Hennes inlevelsefulla sång kommer direkt från hjärtat utan tillgjordheter. Timing, textning och artikulation sitter perfekt.

I kölvattnet på Rune Gustafsson har vi fått fram många bra gitarrister. En av dem är Krister Jonsson, med rötterna i Matfors. Som elev på Musikskolan i Malmö hade han f.d. Njurundagrabben Bosse Sylvén som lärare. Krister kan gitarrjazzhistorien på sina tio fingrar med påtagliga influenser av bland annat fusionsgitarristen Mike Stern. Då det saknades piano vilade en tung uppgift på Kristers axlar att ge det rätta stödet till sången. Han broderade melodiska bakgrunder med välklingande harmonier så man saknade inte pianot.
Jan Lundgrens mångårige spelkamrat Mathias Svensson ingår i mitt favoritstall av basister. Hans basspel, på kontrabasen eller elbasen, har pondus, rytmisk spänst och puls. Välklingande basgångar och elegant fantasifulla solon. Även Rasmus Kihlberg har spelat med i Jan Lundgrens trio. Han är en komplett trumspelare som avsett tempo sätter de rytmiska figurerna, markeringar och inprickningar, med precision.


onsdag 1 november 2017

Jazzrecension 2017-11-30

Foto: Jenny Toresson ST

Nostalgikväll med hög trivselfaktor
Konsert
Nevergreen Big Band med Gertrud Jonsson & Filippo Cinconze
Jazzklubben, E-Street

Tiden går rasande fort. Det är trettiotre år sedan Kjell Nord och Njurundas dåvarande kyrkoherde Christer Åslund såg till att i södra kommundelen Njurunda bilda ett storband som fick namnet Nevergreen Big Band. Därefter har det runnit en hel del vatten under broarna så med åren har de gjort konserter och framträdanden med en rad etablerade namn som Svante Thuresson, Roger Pontare, Berndt Egerbladh, Lasse Samuelson, Claes Janson, Ulf Johansson Werre och Putte Wickman med flera. Under alla år är det Kjell Nord som varit kapten för bandet med regelbundet stöd av arrangören och repetitören Björn Hedström.
Man kan likna ett storband med en fyrarumslägenhet. Möblemanget är mycket viktigt för trivseln och ska helst matcha varandra. Samma normer gäller för ett storband där de fyra olika sektionerna måste samstämma för att det ska fungera. Nevergreen Big Band hade trots en del smärre skönhetsfel fått till en funktionsduglig möblering genom Kjell och Björns fina teamwork att drilla orkestern.

Under rubriken Nevergreen plays Evergreen fick vi vara med på en ”sentimental journey” i den Amerikanska Sångboken och storbandsjazzens standardmapp. De gamla pärlorna framfördes både i ny- och originaltappning. Med andra ord ”new wine in old bottles”. Kvällen inleddes med On Green Dolphin Street med saxofonisterna Ronny Olofsson och Hans Molander vid solistmikrofonen. Bandets sångare Filippo Cinconze har Frank Sinatra som ledstjärna. Han sjöng avspänt och välformulerat en rad Sinatra Hits som Best Is Yet To Come, They Can´t Take That Away From Me, Nice And Easy, I Got A World On A String, Witchcraft, You Make Me Feel So Young, med flera.
Skönsjungande Gertrud Jonsson inledde med att hylla 100-åringen Ella Fitzgerald med hennes paradnummer All Of Me. Därefter hyllade hon Monica Zetterlund som skulle fyllt 80 år i år med Owe Törnqvists vackra jazzvals Mr Kelly och Sakta vi går genom stan. Åter till Ella sjöng Gertrud Mack the Knife med fint tenorsolo av Ronny Olofsson och i ett ovanligt arrangemang Billy Strayhorns Take The A Train.

I gamla fina låtar som instrumentanumren There Will Never Be Another You, Skyliner, Just Friends, och Bridge Over Trouble Water fick bandet visa sin kvalité för det var inte direkt lättspelade arrangemang. Man klarade fällor och blindskär på ett bra sätt.
Nostalgikvällen med hög trivselfaktor avrundades med sångarna och bandet i Lady Is A Tramp.


Foto: Jenny Toresson ST

tisdag 24 oktober 2017

Jazzrecension 2017-10-23

    Foto: Mats Olsson S.T.

Hot jazz med magnifikt fiolspel
Konsert
Thou Shalt Swing, förband Elsa Fahlén med vänner
Jazzklubben, E-Street

Jazzkvällen fick en mjukstart med lyrisk viskonst med trion Elsa och hennes vänner, Nina, violin, cello och Johan Nilsson gitarr. Elsas egna sånger med berättande texter mottogs väl av en andäktigt lyssnande publik. Därefter blev det andra tongångar med fyra elever som fann varandra vid Kungliga Musikhögskolan, violinisten Terese Lien Evenstad från Norge, gitarristerna Joakim Sandgren Sundsvall, Albin Vesterberg Umeå och basisten Daniel Forsberg Kramfors. Gruppnamnet är Thou Shalt Swing, översatt Du skall svänga, och musiken de framförde har rötterna i den Franska Hotkvintetten som bildades 1934 av violinisten Stephane Grappelli (1908-1997) och gitarristen Django Reinhardt (1910-1953). Grappellis och Djangos virtuosa solospel och gruppens mix av romansk musik gav den en personlig klang och rytm. Trots att sättningen inte är identisk med förebilden lyckas Thou Shalt Swing få fram originalets klangbild och sugande rytm. Merparten av materialet som spelades var hämtat ur Franska Hotkvintettens mapp men de framförde även låtar ur standardboken som Juan Tizols Caravan, Sonny Rollins Pent Up House, Cocette, Limehouse Blues med flera.
Populationen jazzviolinister har alltid varit liten men stark. En av orsakerna till detta är att violin är ett svårt instrument. Trots talang och begåvning krävs det mycket övning. Med Stephane Grappelli som riktmärke har Terese övat och övat och övat och till sist hittat fram till ett eget uttryck. Hon spelade med auktoritet, ledigt, svängigt, tekniskt briljant och perfekt välnyanserat. Grappelli njöt säkert i fulla drag på sin molnkant.

Joakim och Albin hade helhjärtat botaniserat i den Reinhardtska myllan och samlat ihop det bästa från hans korta men framgångsrika karriär. Särskilt från tiden han spelade akustisk gitarr. Därefter har de blandat ingredienserna till sin egen variant på originalet. De samsades broderligt   att spela ett stöttande ackompanjemang och fantasifulla soloutflykter. Med fantasins hjälp kunde man nästan tro att Django himself återuppstått. Gitarrerna klingade exakt som man hört på hans skivor.
I Hans Backenroths kölvatten har vi fått fram många bra basister. En av dem var kvällens rytmiska ankare, Daniel Forsberg, som verkligen fick göra rätt för gaget. Med fast hand höll han den rytmiska lågan levande utan att någon gång svikta. Spelet var lika stadigt som Gibraltarklippan.

Det är sjuttio år sedan Django Reinhardt gick ur tiden men hans musik lever vidare genom entusiaster som Thou Shalt Swing!




                                Foto: Mats Olsson S.T.

måndag 16 oktober 2017

Jazzrecension 2017-10-16


Foto: Mats Olsson S.T.

Rytmiskt latinkok med Kronkvist
Konsert
Fredrik Kronkvist – Afro-Cuban Supreme
Jazzklubben, E-Street

Första gången jag hörde Fredrik Kronkvist var kring millenniumskiftet. Har sedan lyssnat flitigt på hans skivinspelningar och så att säga följt med i utvecklingen. Från att ha varit stadigt förankrad i beboptraditionen med Charlie Parker som ledstjärna har Fredrik stegvis skapat sig en personlig plattform att stå på. Hans senaste projekt är att åter lyfta fram den afro-cubanska jazzen i rampljuset. Den förste att göra det var Dizzy Gillespie som på 40-talet gästade Cuba och blev helt betagen av den inhemska musiken och dess eldiga rytmer.
Fredrik som själv trakterade altsaxofon hade för att ge musiken bästa tänkbara inramning anlitat likasinnade musiker, Martin Sjöstedt piano, Johnny Åman bas, Jason Marsalis trummor och Eliel Lazo congas. Vi fick kvällen till ära följa med på en oförutsägbar och rytmiskt spännande resa i John Coltrane och Dizzy Gillespies tassemarker. Deras musik tillhör inte det mest lättspelade. Rytmiska förskjutningar och taktartsändringar kan ju ställa till det om man inte är lika skärpt som Kronkvist och hans manskap. Det är kul med Fredrik som inte räds att ta ut svängarna i sina bländande improvisationsutflykter. Det märks att han trivs när han får sträcka ut i spelet som är syrerikt, luftigt, lättsvävande, med sinnrik harmonisering.

Mångsysslaren Martin Sjöstedt är kanske mest känd för sitt helgjutna basspel. Men han är också en elfenbenets arkitekt vilket han visade med ackuratess denna kväll. Han är en effektivt lyhörd ackompanjatör som målar harmoniskt fylliga ackord med bred såväl som smal pensel. Tillika en frimodig solist som med friskt mod och fantasirikedom trampade oförskräckt ut i harmonikens orörda marker.
Då musiken genomgående hade afro-cubansk prägel vilade det ett tungt ansvar på trion i kompet. Johnny Åmans grundmurade basspel, även solistiskt, gav slagverksduon Jason Marsalis och Eliel Lazo fritt fram att bjuda på rytmiskt fyrverkeri. De tog rejält för sig men lyssnade även noga på sina spelkamrater så helheten blev ett välfungerande teamwork.

Tack till Musik i Västernorrland för samarbetet som gjorde den här fina jazzkvällen möjlig!

Foto: Mats Olsson S.T.

                
  Foto: Mats Olsson S.T.

måndag 9 oktober 2017

Jazzrecension 2017-10-09

Mathias Algotsson och Svante Henrysson                                      
Foto: Ulla Hörnell

Udda jazzkväll som gick hem
Konsert
Mathias Algotsson & Svante Henryson, Peterson Berger Revisited
Jazzklubben, E-Street

På måndagskvällen bjöd Jazzklubben och Estrad Norr på två kontrastrika konstellationer där duon Mathias Algotsson piano och Svante Henryson cello bjöd på intim kammarjazz med kända, mindre kända och egenkomponerade melodier. Ju mindre sammansättningen är desto friare och lekfullare musik. Det finns inga hinder att spränga gränser och ge sig ut på spännande och oförutsägbara äventyr i harmonikens outforskade marker. Ibland känns musiken ödesmättad med cellons sköra klang i kontrast till pianots lyster. Mathias och Svante trivs tillsammans som två lekkamrater i parken som försöker att överträffa varandra med sina hyss. Mathias är en lyhörd ackompanjatör som vet att lägga de rätta ackorden och som solist bjuder han alltid på det oväntade med finurlig fraseringskonst. Svante med sin klassiska skolning tog ut det bästa ur cellon med teknisk finess. Han varierade mellan pizzicato- och stråkspel med mästerlig hand. Hans musikaliska kunnande passar lika fint inom jazzens hägn, vilket han visade här, som i klassisk musik och hårdrock. Det är inte för inte han är en världsartist!
Efter paus intogs scenen av pianisten Peter Knudsen, tenor- och sopransaxofonisten Joakim Milder, basisten Svante Söderqvist och trumslagaren Thomas Nyqvist som hyllade den legendariske kompositören Wilhelm Peterson Berger (1867-1942) med att på ett modernt sätt spela hans musik, bland annat ur Frösöblomster, och ge den en ny lyster. Redan på 50-talet gjordes tappra försök att mixa jazzens element med klassisk musik. Stilen fick namnet The Third Stream och blev aldrig någon succé trots arrangörer som Gunther Schuller, John Lewis och J. J. Johnson. Att i stället göra som Knudsen, använda kvartettformatet, för att överskrida gränsen ger friare ramar till nyskapande. I stället för en massa klanger blir det ett intimt samtal mellan instrumenten där utrymmet för var och en är demokratiskt lika. Joakim Milders coolt avspända och välformulerade saxofonspel passar i sammanhanget som hand i handske. Milder har alltid hållit sig på jazzens coola arena, alltid polerad och artig i sitt spel, sällan rebellisk och uppkäftig. Inom den ramen bjuder på läckert kreativ fraseringskonst. Knudsen heltäckande pianospel i fin samklang med basen och trummorna gav det hela en perfekt inramning. Med det här respektfulla framträdandet av Peterson Bergers musik, tror jag även om han ibland kallades Peterson Arger skulle ha gillat de här moderna tolkningarna. En udda men bra jazzkväll.


Peterson Berger Revisited                                        Foto: Ulla Hörnell






tisdag 3 oktober 2017

Jazzrecension 2017-10-02


Skönt 60-talsskimmer med Erik Norström
Konsert
Erik Norström/Hasse Bergfors Sextett
Jazzklubben, E-Street

Jazzen har alltid haft och har ett grundmurat fäste i Göteborg. Under 1950-talet var Göteborgsbaserade Gunnar Johnson Kvintett en av Sveriges främsta smågrupper med legenden Jan Johansson vid pianot. En av blåsarna, tenorsaxofonisten Erik Norström hade 1956 flyttat från Ö-vik för att ansluta till bandet. Kvintetten upplöstes 1959 och musikerna gick åt var sitt håll. Erik fortsatte att spela med flera svenska jazzstorheter som Lars Gullin, Jan Johansson, Sonya Hedenbratt och internationella som Dizzy Gillespie, Oscar Pettiford, Stan Getz och Dexter Gordon, de senare vid deras turnéer i Sverige. På 60-talet var han med i Radiojazzgruppen och på 1980-talet Sveriges Radio Big Band. Så småningom blev Norström musiklärare och har varvat arbetet med spelningar på fritiden.
I måndagskväll strålade Erik samman med trumpetaren och flygelhornisten Hasse Bergfors, trombonisten Lars-Göran Dimle, pianisten Jonas Öberg, basisten Tobias Helén och trumslagaren Martin Eklöf. Utan vidare jämförelser kom jag osökt att tänka på Art Farmer-Benny Golsons Jazztet som tänkbar förebild. Hur som helst bjöd Erik & Co på en nostalgisk resa i jazzens gyllene epok, det vill säga 50- och 60-talen då jazzen var musiken man både lyssnade på och dansade till. Repertoaren var en skön mix av Eriks egna låtar och kända jazzstandards. Erik som passerat de åttio har fortfarande ett härligt ungdomligt sting i luren och skaparkraften är på topp. 1958 turnerade han med Stan Getz som jag vet var imponerad av Erik. Han har med all rätt lovordats för sin personliga stil, präglad av rytmisk balans och en varm, sinnlig ton och setts som jämbördig med de främsta i den amerikanska jazzen.

Hasse Bergfors är en riktig allroundmusikant. Hans trumpet- och flygelhornsspel passar i alla lägen, i storband och som här där han är en kreativ samtalspartner till Erik och Lars Göran. Spelet glöder, fullt av energi med fantasifulla fraseringar.
Lars-Göran Dimle, till vardags trombonist i Göteborgs Symfoniker visade att han även behärskade jazzidiomet. Han levererade en rad svängiga och smått intrikata solon som övertygande visade instrumentbehärskning.

Bakom blåsarna satt en väl sammansvetsad trio med den lyhörde pianisten Jonas Öberg som var både en effektiv ackompanjatör med fylliga ackord och en flyhänt målande solist. Tobias Helén vid basen bjöd på härligt tunggung och i Oscar Pettifords snåriga opus Tricotism fick han visa sig i helfigur. Martin Eklöfs effektfulla trumspel knöt fint ihop den rytmiska säcken. Han spelar sparsmakat och sätter markeringar och inprickningar med perfekt precision. Sammanfattningsvis en härlig jazzresa med 60-talsskimmer.

onsdag 27 september 2017

Jazzrecension 2017-09-25


Foto: Mats Olsson
Konsert
Snorre Kirk Kvintett
Jazzklubben, E-Street

Måndagskvällens session, ett teamwork mellan Jazzklubben och Musik i Västernorrland, bjöd på en svängig tillställning med den för mig okände Snorre Kirk och hans kvintett. Exilnorrmannen och trumslagaren Kirk, boende i Köpenhamn, anses vara en av Europas snabbast stigande jazzstjärnor. Som kompositör och bandledare tilldelades han 2012 utmärkelsen Årets Jazzskiva i Danmark. I sitt musicerande är han både progressiv och traditionell. Med andra ord en slags modern mainstreamer.  I Kirks kvintett ingår förutom Snorre tenorsaxofonisten Jan Harbeck, kornettisten Tobias Wiklund, pianisten Magnus Hjort och basisten Lasse Mörck Nielsen.
Redan i öppningsnumret kändes det att Snorre Kirk botaniserat friskt i den jazzhistoriska myllan. Hans musik som har kopplingar till Duke Ellington, Charles Mingus och Miles Davis är bara en liten del i hela hans musikaliska spektra. Med fingertoppkänsla har han plockat det bästa från olika tidsepoker och blandat samman det i en smältdegel. Resultatet har blivit en personlig spelstil vilket gett avtryck i ett personligt sound och ett vältajmat ensemblespel. Fem skickliga musiker som klarar av swing och kollektiv New Orleansimprovisation med en oerhörd elegans och finess. Deras individuella prestationer gick heller inte av för hackor.

Kornettisten Tobias Wiklund är en genbärare av Cootie Williamsskolan. Med teknisk bravur spelade han många och långa fina solon med koppsordin. När han spelade öppet fick han mig att tänka på Bill Hardman. Tenorsaxofonisten Harbeck är gamle legenderna Ben Webster och Paul Gonsalves förlängda arm. Det finns en aura i spelet utan att vara direkt eftersägande. Luftigt och ledigt. Hans kreativt spännande soloutflykter var både igenkännande och nyskapande. Precis som man vill ha det. Pianisten Magnus Hjort visade en oerhörd bredd kapacitet i sitt spel. Ibland kunde man känna pianoklangen från Ellington för att snabbt skifta till avantgarde kollegan Jaki Byard. En lysande ackompanjatör med fylliga ackord och skapande solist med spännande och intrikata fraseringar.
Mörck-Nielsen, en av många i den framgångsrika danska basfamiljen höll med stadig hand den rytmiska pulsen perfekt. Hans trygga spel är sprunget ur Ray Brown-skolan där grundarbetet går före teknisk uppvisning. Han visade också mäkta fingerfärdighet i en red solon.

Kapellmästare Kirk bakom trummorna spelade sparsmakat. Den tekniska skickligheten hölls tillbaka och han nöjde sig med att hålla takten, stötta och lyfta fram sina medmusikanter. Sammanfattningsvis en personligt, stilfull och elegant jazzkväll!

Foto: Mats Olsson
Jan Harbeck tenorsax och Magnus Hjort piano

måndag 18 september 2017

Jazzrecension 2017-09-18


Avspänt och svängigt
Konsert
Erik Söderlind Band
Jazzklubben, E-Street

Efter Bernt Rosengrens formidabla öppningskonsert förra måndagen fortsatte Måndagsjazzen med kammarjazz i världsklass i form av Erik Söderlind Band med Erik själv på gitarr, Filip Ekestubbe piano, Niklas Fernqvist bas och Chris Montgomery trummor. Utan vidare jämförelser är Erik Söderlinds band en nutida variant på Oscar Petersons olika kvartetter med den skillnaden att det är gitarren som står i centrum.
Vårt lilla land kan ståta med en rad framgångsrika jazzgitarrister som hävdar sig både nationellt och internationellt. En av dem är Erik Söderlind som har en spelstil som bottnar i den amerikanska tradition där de första gnisttändarna var Eric Clapton och B. B. King. Sedan upptäcktes andra inspirationskällor som Wes Montgomery, Grant Green, George Benson, Tal Farlow med flera. Alla dessa storheter har givit Erik vitaminrik näring för att utveckla och forma ett eget personligt uttryck. På liknande sätt som Wes Montgomery spelade använder inte Erik plektrum utan bara fingrarna vilket gör att tekniken blir annorlunda och soundet får en mjukare klang. Med sina färdigheter kan han verkligen i sina solon berätta en historia på ett intressant sätt. Det klingande underlaget till sina berättelser inleddes med Wes Montgomerys Fried Pies och fortsatte George Colemans Amsterdam in Dark, You never know what you mean to me, klassikern Darn that dream, Eriks egen French Connection och Fernqvists Home Made, Love for sale med flera.

Pianisten Filip Ekestubbe var en ny positiv bekantskap. Hans energi- och rytmiskt laddade pianospel fick mig osökt att tänka på Wynton Kelly som bland annat kompade Wes Montgomery. Han stöttade Söderlind på ett utmärkt sätt, mycket elegant och följsamt, med harmoniskt bärande blockackord. Det var också friska tag i solospelet som bjöd på spännande utflykter i harmonikens tassemarker. Kreativt, fjärran klichéfraserande.
Basisten Niklas Fernkvist som dagen till ära fyllde trettio år höll den rytmiska pulsen stadigt på äkta Ray Brown-manér. Hans tekniska färdigheter visades på ett övertygande sätt i solonumret Tricotism av Oscar Pettiford.

Trumslagaren Chris Montgomery är fyrspannets sammanhållande länk och primus motor. Han är de små medlens mästare som sätter markeringar och inprickningar med finess och rytmisk perfektion. En kväll med kammarjazz av högsta klass!       

fredag 15 september 2017

Jazzrecension 2017-09-11


Rosengren håller stilen!
Konsert
Bernt Rosengren Quartet & Christina Gustafsson
Jazzklubben, E-Street

Sommaren som aldrig kom är över och hösten är kommen. Ett säkert tecken på detta är att jazzklubben slagit upp portarna för höstsäsongen. Premiärkvällen spelade den levande ikonen tenorsaxofonisten Bernt Rosengren med sin kvartett och sångerskan Christina Gustafsson.

Bernt Rosengrens magnifika karriär inleddes som medlem i gruppen Jazzclub 57.  1958 togs han ut som medlem av Newport Youth Band som framträdde i New York och på den anrika Newportfestivalen. Han har en diger meritlista på vilka han spelat och gjort skivor med men han har också genom åren haft många egna konstellationer. Sedan början av 60-talet är han den mest betydande tenorsaxofonisten i svensk jazz och en centralgestalt i Stockholms jazzliv. Hans uttrycksfulla och harmoniskt välformulerade spel har blivit en förebild och inspirationskälla för många saxofonkollegor. Trots diverse svackor i jazzkonjunkturen genom åren har Bernt aldrig gjort avkall utan strikt hållit sig till sitt idiom.
Igår kväll var Bernt med kvartetten på ett kärt återbesök med sina femton år tillbaka trogna vapenbröder, Stefan Gustafsson piano, Hans Backenroth bas, Bengt Stark trummor och nya tillskottet sångerskan Christina Gustafsson.

Kvartetten öppnade kvällen med The best thing for you is me följt av Horace Silvers Nica´s dream och balladen I keep loving you av Bud Powell. Rosengren visade direkt sin konstnärliga ådra som tonmålare. Med fantasi och elegans målar han tonslingor med både smala som breda penslar. Spelet är luftigt lättsvävande genomsyrat av en sinnrik harmonisering med en välanpassad rytmik. Oavsett tempo är det full kontroll på händelseutvecklingen. Allt sitter perfekt. Efter den starka öppningen intog sångerskan Christina Gustafsson, syster till Rigmor, scenen och började med klassikern Almost like being in love därefter ett eget opus, In the light of New York. På klämkäck värmländska tolkade hon Povel Ramels Den sista jäntan. Christina är en naturbegåvning som sjunger direkt ur hjärtat inlevelse- och känslofullt utan tillgjordheter. En  välbalanserad fin röst utan störande vibrato. Före paus spelade kvartetten en härlig version av gamla standardnumret Autumn Leaves. Efter paus bjöds vi på mera örongodis ur jazzens standardrepertoar, Indiana, If I´m lucky med flera.
Nu är det inte bara Bernt och Christina som ska harangeras även den lysande komptrion med den lyhörde pianisten Stefan Gustafsson som fyllde på med sinnrika ackord och ett fantasifullt solospel. Hans Backenroth serverade som vanligt ett gediget basspel med rytmiskt stadiga basgångar i fint samarbete med trumslagaren Bengt Stark. Han bjöd också på en rad tekniskt intrikata solon, bland annat med stråke. På ett utmärkt sätt knöt Stark den rytmiska säcken med ett variationsrikt trumspel som stöttar utan att bli dominant.

Än en gång visade Bernt att gammal är äldst. Fyller 80 år på julafton.
Han står tveklöst orubbad på den svenska tenorsaxtronen. Tack för en skönt svängig kväll!




tisdag 25 juli 2017

Jazzrecension 2017-07-24



Örongodis med en fläkt från Wivextiden
Eije Oscarsson, Gösta Svensson, Kjell-Arne Bladh, Roland Bolander och Gunilla Öberg

Tranvikens restaurang

För fyra år sedan dök 60-talets hetaste Sundsvallsmusiker Eije Oscarsson upp på Tranvikens restaurang med Roland Bolanders band Ol´ Blue Bells. I måndags var det dags igen med Eije på scenen och denna gång med pianisten Gösta Svensson, basisten Kjell-Arne Bladh, trumslagaren/sångaren Roland Bolander och vokalisten Gunilla Öberg. Som vid förra gästspelet fick vi vara med på en nostalgitripp från den legendariska Wivexepoken som Eije och Roland var högst delaktiga i. Bara man nämner ordet Wivex för någon kommer minnena och återblickarna. Eije tog sitt pick och pack 1963 och flyttade till Skellefteå för att bli butiksföreståndare på en musikaffär. I Skellefteå bildar han en ny orkester som blev Eijes Showtett. Numera bor han i Helsingfors och delar frikostigt sina tjänster med olika finska band, bland annat UMO Big Band. Han har fortfarande torrt krut i luren vilken han direkt visade i inledningsnumret Jones av Duke Ellington. Improvisationerna bubblade av glöd, energi och fantasi. Ibland, på Dexter Gordonmanér, slängde han in någon fras från kända melodier. Frikostigt levererar han det han vill säga med sin tenorsax. Han bjöd också på avspänd sång i Duke Ellingtons Don´t Get Around Much Anymore med rolig text av Hasse Alfredson. Eije är en riktig speleman som vet hur man skall ta en publik.
Det gäller också för sångerskan Gunilla Öberg. Ett choséfritt naturbarn som på ett naturligt och äkta sätt lyfter fram essensen i gamla fina örhängen ur den Amerikanska Sångboken. Hon är, förutom en bra sångerska, en scenartist som har ett ledigt och humoristiskt mellansnack utan att göra sig till. Värd att lyftas fram mer i rampljuset.

Bakom solisterna satt ett solitt komp med den alltid välspelande pianisten Gösta Svensson, spelevinken och pådrivande basisten Kjell-Arne Bladh och den härligt svängige trumspelaren Roland Bolander som även till och från luftade lungorna med sin personliga sång. Efter det sedvanliga extranumret som publiken applåderade fram rundade man påpasslig av med Vera Lynns klassiska We´ll Meet again. Eije och medmusikanter är välkomna åter!







söndag 9 juli 2017

Recension från Bangen 2017


Bangen slog an tonen med magnifikt trumpetspel

Gästriklands ”Kansas City”, Sandviken, bjöd den 30/6 till 2/7 på den 27:e upplagan av Bangen Jazz & Blues Festival i den lummigt gröna stadsparken. Det variationsrika programmet och det vackra sommarvädret lockade många åhörare från när och fjärran.
Festivalen öppnades traditionsenligt på fredagskvällen med Sandviken Big Band och gästsolisten, den magnifike trumpetaren Randy Brecker. En mycket lyckad konstellation. 69-årige Brecker är idag en av världens bäste trumpetare med en diger meritlista av studiojobb, skivinspelningar och samarbeten med artister som Frank Sinatra, Thad Jones-Mel Lewis Jazz Orchestra, Clark Terry Big Bad Band, Horace Silver och Art Blakeys kvintetter med flera. På 70-talet hade han och tenorsaxspelande brodern Michael (1949-2007) popjazzgruppen The Brecker Brothers som skördade stora framgångar.

Sandviken Big Band var som vanligt vässat till tänderna. Ensemblespelet och nyanserna satt perfekt. Kompet för dagen hade två vikarier, Jerry Ericson bas och Jukkis Uotila trummor. De smälte fint in och gjorde ett bra jobb trots de snåriga arrangemangen.
Randy lät sitt fenomenala trumpetspel blomma ut i kompositioner som Thim Hagans Boo, Thelonious Monks Round About Midnight och hans eget opus Some Skunk Funk. Hans spel har finess och elegans utan att överdriva sitt tekniska kunnande. En av konsertens höjdpunkter var duellerna i Freefall och Boo mellan Randy och bandets egen trumpetstjärna Joakim Tromark som imponerade stort på Randy. I övrigt bjöds det på fina soloinsatser av saxofonisterna Patrik Engelbert, Krister Andersson, Adam Dahlberg, gitarristen Göran Berencreutz och pianisten Thomas Jutterström. Jag har hört SBB med gästsolister många gånger men så här bra som de spelade här har inte hänt tidigare.

Danska sångerskan Malene Mortensen gjorde ingen större intryck på mig med sin sång. Hon lät som alla andra utan någon som helst personlighet i uttrycket. Min förväntan kom på skam. Behållningen var den lyriske och fantasirike pianisten Robert Tjäderkvist och den skicklige basisten Thomas Fonnebaek. Efter Malene gjorde jag kväll för att ladda batterierna till en lång lördag.
                                Fotograf: Claes Tillander

Den späckade lördagens program inleddes på bästa sätt med Gävleborgs Ungdoms Big Band (GUBB) under ledning av Bertil Fält och gästsolisten, multisaxofonisten Jonas Kullhammar. Jag har sagt det tidigare och det förtjänar att upprepas. GUBB:s unga talanger är en viktig del i den framtida jazzen. Det här var 24:e upplagan av GUBB och flera av musikerna som deltagit genom åren har gått vidare mot högre studier och blivit professionella. Bland andra kvällens konferencier Nils Janson Vilken plantskola!

Fotograf: Claes Tillander







Jonas Kullhammar är en riktig vitamininjektion, inte bara som gäst med GUBB, utan för den svenska jazzen.
En musikant som verkligen tar ut svängarna och bjuder på sig själv utan inställsamt publikfrieri. Hans avspända attityd i mörka glasögon får snabbt en annan karaktär när han går lös på sina saxofoner, tenoren, bassaxen och sopranhybriden som direkt förde tankarna till legenden Roland Kirk.
I uruppförandet av, Gasen i botten gubbar, fick han och bandet med sig och publiken stod upp och diggade som om det vore en rockkonsert. Övrigt som spelades hade skrivits av Jonas och arrangerats av Bertil Fält. Bandet var i bästa trim och hade inga som helst problem att ge låtarna rättvisa. Utöver Jonas fick vi höra flera av badets egna solister, barytonsaxofonisten Johan Nordin (lägg namnet på minnet), gitarristen Henrik Persson, flöjtisten Kasper Wennberg, pianisten Henrik Jäderberg och trumslagarna/vibrafonisterna Filip Öhman och Fabian Berencreutz. Den här konserten var bandets examen så nästa år står en ny sammansättning på scenen. Då firar GUBB sitt 25-årsjubileum.

    Fotograf: Claes Tillander

I år skulle ”The First Lady of Song”, Ella Fitzgerald ha fyllt 100 år. En som tagit fasta på det är Malmösångerskan Vivian Buczek som tillsammans med Martin Sjöstedts trio gjorde en hyllningskonsert med fokus på melodier ur Ellas digra repertoar. Hon är inte ensam sångerska att hylla Ella men tillhör dem som gör det bäst. Vivian sjunger känslofullt direkt från hjärtat utan publikfriande manér. Timing, scat, artikulation och textning sitter, oavsett tempo, som hand i handske. Hon levererar bara äkta vara. Det är befriande skönt att få lyssna på okonstlad och otillgjord sång, utan röstakrobatik som jag upplever störande. En eloge till Martin Sjöstedt som dressat om klassikerna från den amerikanska sångboken i en ny fräsch kostymering. Med andra ord ”Gammalt vin i nya flaskor”. Martin är en perfekt samarbetspartner för Vivian som elegant ger den perfekta bakgrunden i ett välklingande ackompanjemang. Även solospelet bjöd på läckerheter. Niklas Fernqvist stadiga basspel och Johan Löfcrantz Ramsays rytmiska trumspel stärkte helhetsintrycket. Vivian och trion gjorde succé! I några nummer, Yesterdays, It´s Alright With Me och Prelude to a Kiss, förstärktes gruppen med saxofonisten Fredrik Lindborg och trumpetaren Karl Olandersson.
                   
                        Fotograf: Claes Tillander

Därefter storbandsjazz med den nya konstellationen Ekdahl-Bagge Big Band. Med Thad Jones-Mel Lewis Jazz band som förebild och inspirationskälla har de anammat den lekfullhet och intrikata finess som Thad stod för. Repertoaren var skriven och arrangerad av kapellmästarduon trumslagaren Per Ekdahl och pianisten Calle Bagge. Stämföringen är genial med stort utrymme för lekfulla soloinsatser. Av alla solister var det tenoristen Robert Nordmark som stack ut mest med ett vitalt spel som det sprakade om. Jag rekommenderar varmt deras debutalbum New Thing (DO Music Records) som spelades in sommaren 2016. Fortsätter man på den inslagna vägen går de en ljus framtid till mötes. Utvecklingspotentialen är hög!

Bangens konferencier, trumpetaren Nils Janson intog därefter scenen med sin kvartett där pianot trakteras av Jonas Östholm, basen av Per-Ola Landin och trummorna av Sebastian Ågren. De spelade genomgående Nils egna kompositioner från hans senaste album Alloy (Found You Recordings). I nuläget är Nils en av våra mest intressanta trumpetare. En lyrisk kreatör med härligt idérika infall. Han hade perfekt uppbackning av komptrion som gjorde ett gediget arbete bakom Nils trumpetutflykter.
                               Fotograf: Claes Tillander

Festivalens största överraskning och publikdragare var Lisa Nilsson som ackompanjerad av Erik Söderlind gitarr, Niklas Fernqvist bas och Chris Montgomery trummor avrundade för min del årets jazzfest på ett mycket underhållande sätt. Att hon är en duktig sångerska vet man sen tidigare men att hon hade sån jazzfeeling överraskade. Hon bjöd på en variationsrik repertoar med guldkorn från den brasilianska, amerikanska och svenska låtskatten tillsammans med utvalda låtar från deras egna repertoarer. Samtliga i komptrion var i gott trim och bjöd på en rad intressanta soloinsatser.
Till sist ett stort tack till arrangörerna som sytt ihop ett varierat program för alla smakriktningar.

onsdag 24 maj 2017

Recension 2017-05-21


Veteran med ungdomlig glöd!

Konsert
Sundsvalls Blåsorkester
Kulturmagasinet

Sundsvalls Blåsorkester, en av stans äldsta konstellationer, ångar på med stormsteg mot hundraårsjubileet. Denna musikinstitution lider inte av några störande åkommor utan är en veteran i full vigör som regelbundet bjuder Sundsvallspubliken på spännande och variationsrik musik.
I söndags fyllde man Kulturmagasinets foajé med sin årliga promenadkonsert. Under alla år, och det är många, som jag haft nöjet att lyssna på SBO har de alltid överraskat med repertoarer som ligger vida långt utanför den gängse mallen för en blåsorkester. Det tror jag hänger samman med att den kunnige och nyfikne ledaren Thomas Gathe vill att orkestern inte skall köra fast i gamla hjulspår utan att hela tiden vara på tårna och inte vara rädd för att prova på nya utmaningar. Utöver de musikaliska utmaningarna är orkestern alltid välrepeterad och motiverad. Ensemblespelet sitter som hand i handske och som alltid får man fin information av presentatören Jan Thim.

Konserten inleddes med Brudmarsch ur Slottssvit av Jerker Johansson. Ett stycke musik som trots sin ringa ålder, komponerat 1999, hade karaktär av både dalamusik och Wilhelm Peterson-Berger. En pampig start som sedan fortsatte med argentinsk tango signerad Astor Piazzolla. Piazzolla förnyade tangons utryck och rytmik till ett eget uttryck genom att lägga in diverse ingredienser från andra musikstilar som exempelvis jazz och konstmusik. Ett intrikat stycke som SBO tog sig igenom med elegans.
The Carneval of Venice eller på svenska ”Min hatt den har tre kanter” är ett klassiskt trumpetstycke som bland annat Harry James gjort berömt. Här fick vi höra den mycket begåvade 19-åringen Samuel Sandelius briljera med sin kornett. Utan stöd av noter spelade han stycket klanderfritt och fick därpå rungande applåder. SBO är en språngbräda för unga talanger som vill gå vidare och satsa på en musikalisk framtid. Samuel är en av dom och påpassligt fick han också ta emot Club Rotarys kulturstipendium på 5.000 kronor av klubbens president Per Dahlqvist med bistånd av Bo Westin. Lägg namnet Samuel Sandelius på minnet, ett embryo till något stort.

SM för blåsorkestrar äger i år rum i Linköping och samtliga tävlande spelar ett tresatsigt verk av Robert Russell Bennet, Symphonic Songs for Band. Ett mycket svårspelat stycke med mycket snåriga partier och rytmiska växlingar. Tre satser med olika karaktärer och intensitet. Efter SBO:s fina tolkning är jag övertygad om att de kommer att göra bra ifrån sig i tävlingen.
John Williams är en av SBO:s favoritkompositörer. Denna gång bjöds vi på ett mäktigt framförande av The Marches ur Star Wars. Musik med fylligt atmosfäriska klanger.

Den trevliga och variationsrika konserten fick en härlig avrundning med Chick Coreas klassiker Spain. Ett allt annat än lättspelat stycke med mycket intrikata melodislingor och en spännande rytmik. Det gällde för musikerna att hålla tungan rätt i mun i alla vindlingar och kringelkrokar.

Tack för en trevlig konsert!




måndag 8 maj 2017

Jazzrecension 2017-05-05


Jazzen lever!
Konsert med mera

Jazzfesten Sundsvall 2017 med Grace Kelly, Miriam Aïda, Jonas Kullhammar, Georg Riedel, Linda Pettersson, Svante Thuresson, Nils Landgren med flera
Tonhallen (fredag)

Den här helgen är Sundsvall centrum för den svenska jazzen. Ett evenemang av Sundsvalls Jazzklubb, Sundsvalls Kommun, Musik i Västernorrland och Svensk Jazz. Hela jazz-Sverige från Skåne till Norrbotten är samlade för att kongressa debattera, prisutdela och dryfta frågor kring den svenska jazzen. I samband med Jazzriksdagen bjuds det på musik i form av konserter på stan och som på fredagskvällen en välbesökt stor jazzgala i Tonhallen med många tunga namn. Vi fick vara med om ett tvärsnitt av hur den svenska jazzen har utvecklats och mår idag. Av det vi fick höra under kvällen kan man konstatera att totalt sett står svensk jazz stark. Även om några inslag fick mig att förvånat höja på ögonbrynen. I alla fall undertecknad sväljer inte allt med hull och hår.

Den nästan fyra timmar långa manifestationen, i två avdelningar, inleddes med några av svensk jazz framtid, Kulturskolans barnjazzgrupp, i Sonny Rollins blues Sonnymoon for two och fortsatte sedan med Länsungdomsstorbandet LUST och altsaxofonisten Grace Kelly som förutom bedårande saxspel väckte uppmärksamhet med sitt gröna hår och poppiga klädsel. Gitarristen Susanna Risberg tog oss med på en klangrik resa med sin trio innan Miriam Aïda rundade av första set med en latinsk rytmfest med fantastisk support av Mats Andersson gitarr och slagverkarna Ola Bothzén och Finn Björnulfsson.

I andra set var Norrbotten Big Band under Joakim Milders ledning husband till en rad solister. Först ut var saxofonisten Jonas Kullhammar med sin tandemsax Britta. Man kunde nästan tro att Roland Kirk återuppstått. I den följande Ballad for Bill visade Jonas magnifik klass med sitt tenorsaxspel. Alltför sällan hörda Linda Pettersson visade ypperlig form i Harry Edisons Centerpiece med vissling i introt där Johan Kristoffersson kryddade det hela med ett rivigt altsaxsolo. I ett lugnare tempo gav hon Fats Wallers fina Ain´t Misbehavin´ en ny fräsch kostymering. Jag vill höra mera Linda.

Duon Harald och Staffan Svensson bjöd på ett för mig obegripligt stycke. Vart var jazzens essens? Det har kunnat utgått.

Veteranen Georg Riedel bjöd på fint basspel tillsammans med Adam Forkelid piano och med NBB som dirigent i sitt egna verk Barnen i Bullerbyn med fint tenorsolo av Robert Nordmark. Därefter visade Karin Hammar sin eminenta klass på trombon, jazzsångens nestor Svante Thuresson sjöng Bill Evans vackra Waltz for Debby och Happy end of a love affair, Isabella Lundgren är något av vår Billie Holiday. Mycket känsla i uttrycket. Sist på manegen var Nisse Landgren som sattes på verkliga prov med sin röda trombon i några nyskrivna kompositioner. Fullblodsproffset Landgren klarade med bravur alla fällor och fallgropar. Imponerande.

Kvällen bjöd som sagt inte bara på musik utan välförtjänta utmärkelser till några av alla våra jazzutövare.

Årets Jazzkanna – för nydanande insatser inom jazzmusiken tilldelades trombonisten Karin Hammar.

Basisten till årets eldsjäl tilldelades Elena Wolay, jazzentreprenör med vurm för den fria jazzen.

För lång och trogen tjänst fick Svante Thuresson årets Lifetime Achievement. Ett hederspris för en livslång insats för jazzmusiken.

Orkester Journalens pris Gyllene Skivan – årets bästa jazzskiva – till Ellen Andersson Quartet.

Om någon tvivlar kan jag efter den här galakvällen försäkra er att den svenska jazzen lever och frodas i högönsklig välmåga. Framtiden är säkrad.