tisdag 24 oktober 2017

Jazzrecension 2017-10-23

    Foto: Mats Olsson S.T.

Hot jazz med magnifikt fiolspel
Konsert
Thou Shalt Swing, förband Elsa Fahlén med vänner
Jazzklubben, E-Street

Jazzkvällen fick en mjukstart med lyrisk viskonst med trion Elsa och hennes vänner, Nina, violin, cello och Johan Nilsson gitarr. Elsas egna sånger med berättande texter mottogs väl av en andäktigt lyssnande publik. Därefter blev det andra tongångar med fyra elever som fann varandra vid Kungliga Musikhögskolan, violinisten Terese Lien Evenstad från Norge, gitarristerna Joakim Sandgren Sundsvall, Albin Vesterberg Umeå och basisten Daniel Forsberg Kramfors. Gruppnamnet är Thou Shalt Swing, översatt Du skall svänga, och musiken de framförde har rötterna i den Franska Hotkvintetten som bildades 1934 av violinisten Stephane Grappelli (1908-1997) och gitarristen Django Reinhardt (1910-1953). Grappellis och Djangos virtuosa solospel och gruppens mix av romansk musik gav den en personlig klang och rytm. Trots att sättningen inte är identisk med förebilden lyckas Thou Shalt Swing få fram originalets klangbild och sugande rytm. Merparten av materialet som spelades var hämtat ur Franska Hotkvintettens mapp men de framförde även låtar ur standardboken som Juan Tizols Caravan, Sonny Rollins Pent Up House, Cocette, Limehouse Blues med flera.
Populationen jazzviolinister har alltid varit liten men stark. En av orsakerna till detta är att violin är ett svårt instrument. Trots talang och begåvning krävs det mycket övning. Med Stephane Grappelli som riktmärke har Terese övat och övat och övat och till sist hittat fram till ett eget uttryck. Hon spelade med auktoritet, ledigt, svängigt, tekniskt briljant och perfekt välnyanserat. Grappelli njöt säkert i fulla drag på sin molnkant.

Joakim och Albin hade helhjärtat botaniserat i den Reinhardtska myllan och samlat ihop det bästa från hans korta men framgångsrika karriär. Särskilt från tiden han spelade akustisk gitarr. Därefter har de blandat ingredienserna till sin egen variant på originalet. De samsades broderligt   att spela ett stöttande ackompanjemang och fantasifulla soloutflykter. Med fantasins hjälp kunde man nästan tro att Django himself återuppstått. Gitarrerna klingade exakt som man hört på hans skivor.
I Hans Backenroths kölvatten har vi fått fram många bra basister. En av dem var kvällens rytmiska ankare, Daniel Forsberg, som verkligen fick göra rätt för gaget. Med fast hand höll han den rytmiska lågan levande utan att någon gång svikta. Spelet var lika stadigt som Gibraltarklippan.

Det är sjuttio år sedan Django Reinhardt gick ur tiden men hans musik lever vidare genom entusiaster som Thou Shalt Swing!




                                Foto: Mats Olsson S.T.

måndag 16 oktober 2017

Jazzrecension 2017-10-16


Foto: Mats Olsson S.T.

Rytmiskt latinkok med Kronkvist
Konsert
Fredrik Kronkvist – Afro-Cuban Supreme
Jazzklubben, E-Street

Första gången jag hörde Fredrik Kronkvist var kring millenniumskiftet. Har sedan lyssnat flitigt på hans skivinspelningar och så att säga följt med i utvecklingen. Från att ha varit stadigt förankrad i beboptraditionen med Charlie Parker som ledstjärna har Fredrik stegvis skapat sig en personlig plattform att stå på. Hans senaste projekt är att åter lyfta fram den afro-cubanska jazzen i rampljuset. Den förste att göra det var Dizzy Gillespie som på 40-talet gästade Cuba och blev helt betagen av den inhemska musiken och dess eldiga rytmer.
Fredrik som själv trakterade altsaxofon hade för att ge musiken bästa tänkbara inramning anlitat likasinnade musiker, Martin Sjöstedt piano, Johnny Åman bas, Jason Marsalis trummor och Eliel Lazo congas. Vi fick kvällen till ära följa med på en oförutsägbar och rytmiskt spännande resa i John Coltrane och Dizzy Gillespies tassemarker. Deras musik tillhör inte det mest lättspelade. Rytmiska förskjutningar och taktartsändringar kan ju ställa till det om man inte är lika skärpt som Kronkvist och hans manskap. Det är kul med Fredrik som inte räds att ta ut svängarna i sina bländande improvisationsutflykter. Det märks att han trivs när han får sträcka ut i spelet som är syrerikt, luftigt, lättsvävande, med sinnrik harmonisering.

Mångsysslaren Martin Sjöstedt är kanske mest känd för sitt helgjutna basspel. Men han är också en elfenbenets arkitekt vilket han visade med ackuratess denna kväll. Han är en effektivt lyhörd ackompanjatör som målar harmoniskt fylliga ackord med bred såväl som smal pensel. Tillika en frimodig solist som med friskt mod och fantasirikedom trampade oförskräckt ut i harmonikens orörda marker.
Då musiken genomgående hade afro-cubansk prägel vilade det ett tungt ansvar på trion i kompet. Johnny Åmans grundmurade basspel, även solistiskt, gav slagverksduon Jason Marsalis och Eliel Lazo fritt fram att bjuda på rytmiskt fyrverkeri. De tog rejält för sig men lyssnade även noga på sina spelkamrater så helheten blev ett välfungerande teamwork.

Tack till Musik i Västernorrland för samarbetet som gjorde den här fina jazzkvällen möjlig!

Foto: Mats Olsson S.T.

                
  Foto: Mats Olsson S.T.

måndag 9 oktober 2017

Jazzrecension 2017-10-09

Mathias Algotsson och Svante Henrysson                                      
Foto: Ulla Hörnell

Udda jazzkväll som gick hem
Konsert
Mathias Algotsson & Svante Henryson, Peterson Berger Revisited
Jazzklubben, E-Street

På måndagskvällen bjöd Jazzklubben och Estrad Norr på två kontrastrika konstellationer där duon Mathias Algotsson piano och Svante Henryson cello bjöd på intim kammarjazz med kända, mindre kända och egenkomponerade melodier. Ju mindre sammansättningen är desto friare och lekfullare musik. Det finns inga hinder att spränga gränser och ge sig ut på spännande och oförutsägbara äventyr i harmonikens outforskade marker. Ibland känns musiken ödesmättad med cellons sköra klang i kontrast till pianots lyster. Mathias och Svante trivs tillsammans som två lekkamrater i parken som försöker att överträffa varandra med sina hyss. Mathias är en lyhörd ackompanjatör som vet att lägga de rätta ackorden och som solist bjuder han alltid på det oväntade med finurlig fraseringskonst. Svante med sin klassiska skolning tog ut det bästa ur cellon med teknisk finess. Han varierade mellan pizzicato- och stråkspel med mästerlig hand. Hans musikaliska kunnande passar lika fint inom jazzens hägn, vilket han visade här, som i klassisk musik och hårdrock. Det är inte för inte han är en världsartist!
Efter paus intogs scenen av pianisten Peter Knudsen, tenor- och sopransaxofonisten Joakim Milder, basisten Svante Söderqvist och trumslagaren Thomas Nyqvist som hyllade den legendariske kompositören Wilhelm Peterson Berger (1867-1942) med att på ett modernt sätt spela hans musik, bland annat ur Frösöblomster, och ge den en ny lyster. Redan på 50-talet gjordes tappra försök att mixa jazzens element med klassisk musik. Stilen fick namnet The Third Stream och blev aldrig någon succé trots arrangörer som Gunther Schuller, John Lewis och J. J. Johnson. Att i stället göra som Knudsen, använda kvartettformatet, för att överskrida gränsen ger friare ramar till nyskapande. I stället för en massa klanger blir det ett intimt samtal mellan instrumenten där utrymmet för var och en är demokratiskt lika. Joakim Milders coolt avspända och välformulerade saxofonspel passar i sammanhanget som hand i handske. Milder har alltid hållit sig på jazzens coola arena, alltid polerad och artig i sitt spel, sällan rebellisk och uppkäftig. Inom den ramen bjuder på läckert kreativ fraseringskonst. Knudsen heltäckande pianospel i fin samklang med basen och trummorna gav det hela en perfekt inramning. Med det här respektfulla framträdandet av Peterson Bergers musik, tror jag även om han ibland kallades Peterson Arger skulle ha gillat de här moderna tolkningarna. En udda men bra jazzkväll.


Peterson Berger Revisited                                        Foto: Ulla Hörnell






tisdag 3 oktober 2017

Jazzrecension 2017-10-02


Skönt 60-talsskimmer med Erik Norström
Konsert
Erik Norström/Hasse Bergfors Sextett
Jazzklubben, E-Street

Jazzen har alltid haft och har ett grundmurat fäste i Göteborg. Under 1950-talet var Göteborgsbaserade Gunnar Johnson Kvintett en av Sveriges främsta smågrupper med legenden Jan Johansson vid pianot. En av blåsarna, tenorsaxofonisten Erik Norström hade 1956 flyttat från Ö-vik för att ansluta till bandet. Kvintetten upplöstes 1959 och musikerna gick åt var sitt håll. Erik fortsatte att spela med flera svenska jazzstorheter som Lars Gullin, Jan Johansson, Sonya Hedenbratt och internationella som Dizzy Gillespie, Oscar Pettiford, Stan Getz och Dexter Gordon, de senare vid deras turnéer i Sverige. På 60-talet var han med i Radiojazzgruppen och på 1980-talet Sveriges Radio Big Band. Så småningom blev Norström musiklärare och har varvat arbetet med spelningar på fritiden.
I måndagskväll strålade Erik samman med trumpetaren och flygelhornisten Hasse Bergfors, trombonisten Lars-Göran Dimle, pianisten Jonas Öberg, basisten Tobias Helén och trumslagaren Martin Eklöf. Utan vidare jämförelser kom jag osökt att tänka på Art Farmer-Benny Golsons Jazztet som tänkbar förebild. Hur som helst bjöd Erik & Co på en nostalgisk resa i jazzens gyllene epok, det vill säga 50- och 60-talen då jazzen var musiken man både lyssnade på och dansade till. Repertoaren var en skön mix av Eriks egna låtar och kända jazzstandards. Erik som passerat de åttio har fortfarande ett härligt ungdomligt sting i luren och skaparkraften är på topp. 1958 turnerade han med Stan Getz som jag vet var imponerad av Erik. Han har med all rätt lovordats för sin personliga stil, präglad av rytmisk balans och en varm, sinnlig ton och setts som jämbördig med de främsta i den amerikanska jazzen.

Hasse Bergfors är en riktig allroundmusikant. Hans trumpet- och flygelhornsspel passar i alla lägen, i storband och som här där han är en kreativ samtalspartner till Erik och Lars Göran. Spelet glöder, fullt av energi med fantasifulla fraseringar.
Lars-Göran Dimle, till vardags trombonist i Göteborgs Symfoniker visade att han även behärskade jazzidiomet. Han levererade en rad svängiga och smått intrikata solon som övertygande visade instrumentbehärskning.

Bakom blåsarna satt en väl sammansvetsad trio med den lyhörde pianisten Jonas Öberg som var både en effektiv ackompanjatör med fylliga ackord och en flyhänt målande solist. Tobias Helén vid basen bjöd på härligt tunggung och i Oscar Pettifords snåriga opus Tricotism fick han visa sig i helfigur. Martin Eklöfs effektfulla trumspel knöt fint ihop den rytmiska säcken. Han spelar sparsmakat och sätter markeringar och inprickningar med perfekt precision. Sammanfattningsvis en härlig jazzresa med 60-talsskimmer.