tisdag 27 mars 2018

Jazzrecension 2018-03-26

Foto: Jenny Toresson ST

Svängfaktorn kunde fått vara högre

Konsert
Dölerud & Johansson Kvintett
Jazzklubben, E-Street

Efter förra måndagens omtumlande och osvängiga tillställning trodde jag att ordningen skulle återställas, men inte denna gång heller, med att få stampa takten till den för mig helt nya gruppen, Dölerud & Johansson Kvintett, där Magus Dölerud trakterar tenorsaxen, Dan Johansson trumpeten och flygelhornet, Torbjörn Gulz pianot, Petter Olofsson vikarie vid basen för Palle Danielsson och trummorna av Fredrik Rundqvist. Det var när de spelade i Håkan Broströms storband New Places som de bestämde sig för att starta en mindre grupp med musiker som spelat i en lång rad av projekt och ensembler, från Keith Jarretts Europeiska kvartett via Fredrik Norén Band och Norrbotten Big Band till en mängd framstående storbandd, ensembler och internationella samarbeten. Personligen tycker jag att Miles Davis sista kvintettformationer innan han svitchade om till den elektroniska eran kändes som en klar inspirationskälla för Dölerud & Johansson Kvintett. Med den här klassiska sättningen trumpet, saxofon, piano, bas och trummor finns det många andra att hämta näring ifrån. Kanske dom här, Horace Silver, Art Blakey, Freddie Hubbard, Max Roach och Fredrik Norén Band är några.

I presentationen på Jazzklubbens hemsida stod att repertoaren är en mix av jazzens standardrepertoar till nyskriven musik. Verkligheten var den att utöver standardlåtarna You´re My Everything av Harry Warren och Asiatic Race av Kenny Dorham bestod repertoaren av hemsnickrat signerat Dölerud, Johansson och Gulz med titlar som Little waltz for Jennie, Chorizo, Nyksund, Souper och Arvids Melody. Det blev ganska introvert och akademiskt med mycket låg svängfaktor. Jag hade förväntat mig mera av så individuellt skickliga musiker.  På alla händer fick vi höra många och långa solon och den som imponerade mest på mig var pianisten Torbjörn Gulz som verkligen bjöd till.
Sammanfattningsvis en lite seg och enahanda tillställning.

onsdag 21 mars 2018

Jazzrecension 2018-03-19

Foto: Jenny Toresson ST

Förbandet vann på poäng!

Konsert
Tia Fuller Quartet, förband BEA Quintet
Jazzklubben, E-Street

Genom jazzklubbens samarbete med Musik i Västernorrland bjöds vi på två band med olika karaktärer.
Måndagskvällen inleddes med BAE Quintet med Björn Atle Anfinsen trumpet, Manne Skafvenstedt piano, Oliver Segell gitarr, Daniel Lien bas och David Huber trummor. 2016 vann de Faschings pris som bästa unga jazzgrupp. Ett klokt beslut av tävlingsjuryn. De visade sig inte vara några dunungar för de spelade moget och väl genomtänkt. I ett par nummer signerade Segell visade de sitt progressiva tänkande och i standardnumren Woody´n You av Dizzy Gillespie och klassikernas klassiker Body and Soul av Johnny Green hedrades traditionen. Fina solon på alla händer med ett litet plus i kanten för Anfinsens lyriska trumpetspel i sann och äkta Chet Baker-anda.

Därefter äntrades scenen av nya bekantskaper för mig, saxofonisten Tia Fuller tillsammans med pianisten Shamie Royston, basisten Mimi Jones och trumslagaren Joe Dyson. I öppningsnumret hade Tia och hennes medmusikanter vridit tillbaka tiden till slutet av 50-talet och gjorde direkt tappra försök att återuppliva Ornette Colemans fria jazz som han briserade på New Yorkklubben Five Spot och John Coltranes indisk/afrikanska period på 60-talet. Att musiken var omdiskuterad då,  liksom även idag. Egensinnet styrde och det togs ingen hänsyn till jazzens etablerade spelregler. Tia Fuller var klart influerad och kanske inspirerad av Coleman och Coltrane men också av Anthony Braxton, Evan Parker och Henry Threadgill. Hon hade en bländande teknik så det var svårt att hänga med i svängarna när hon improviserade. Hennes spel på altsaxen var lindrigt sagt omtumlande, det bubblade och fräste utan något spår av harmoniska linjer. Materialet som spelades hade inga teman att luta sig emot utan allt var improviserat. Den som imponerade mest på mig var pianisten Shamie Royston som bjöd på en rad fantastiska solon där teknik, harmonik och fantasi gick hand i hand.
Ska man sammanfatta den här omtumlande kvällen måste jag beundra Tia Fuller Quartet som med en energisk arbetsinsats lägger ner hela sin själ på att inte få det att svänga! Alla fyra behärskar sina instrument hur bra som helst men använder inte sina kunskaper på rätt sätt tycker jag!




Jazzrecension 2018-03-17


Foto: Ulla Hörnell

Stående ovationer för Jill

Konsert
Jill Johnson That´s Life
Sporthallen, Sundsvall

I lördagskväll inför ett fullsatt Sporthallen bjöd hon upp till en sprakande show i bästa Las Vegas-stil. Med ett välklingande och tajt storband i ryggen fick vi höra henne göra egna tolkningar av en rad ikoners musik som haft och har stor betydelse för henne. Från att ha varit populär popstjärna och countrydrottning har hon suddat bort genregränserna och det enda som gäller är att hon och lyssnarna gillar musiken. Idag är hon en fullfjädrad allroundartist som håller i alla sammanhang.
Det hela började i Ängelholm i ett musikaliskt hem. Från skivspelaren hördes magnifika röster som Frank Sinatra vilket etsades fast i huvudet hos Jill. Därefter har intresset breddats och andra röster som Cindy Lauper, Dolly Parton, Stevie Wonder och Sammy Davis med flera har rotats. Tillsammans med det sköna storbandet bjöd hon frikostigt på kända låtar av dom ovannämnda och avspänt och ledigt berättade hon om dem och karriären i övrigt mellan låtarna.
Utöver Jills musikaliska hyllningar bjöds vi luftakrobatik i trapets, ringar och poolstång av cirkusartisterna Joachim Assarsson och Karin Odermatt.
Sammanfattningsvis en magnifik show där Jill och hennes medhjälpare tackades med stående ovationer.

tisdag 13 mars 2018

Jazzrecension 2018-03-12

Foto: Ulla Hörnell

Njutbar resa i den amerikanska sångbokens perenner

Konsert
Hayati Kafe Kvartett
Jazzklubben, E-Street

Det är snart tjugo år sedan The Voice eller O´l Blue Eyes, Frank Sinatra, gick ur tiden. Men croonertraditionen i USA lever vidare genom bland andra Tony Bennett, Michael Bublé, Steve Tyrell och på våra breddgrader är det främst Hayati Kafe och Svante Thuresson. Hayati började sin karriär hemma i Istanbul 1961 och året därpå kom han till Sverige med egen orkester. Han trivdes bra och har sedan dess blivit kvar. Ett par år senare blev han sångare i Carl-Henrik Norins orkester och sedan har karriären rullat på. Han har samarbetat och gjort skivor med många av våra främsta jazzmusiker. Hayati har gästat jazzklubben tidigare med olika konstellationer och den här måndagskvällen var hans spelkamrater Klas Lindquist på altsax/klarinett, Leo Lindberg piano och Kenji Rabson bas.

Tänk er en nattklubb, fram på småtimmarna, med dämpad belysning och på scenen en avspänd crooner tillsammans med en elegant kompgrupp, då har ni bilden klar för er hur det var igår på jazzklubben. Stämningen var den allra bästa när Hayati på sitt oefterhärmliga sätt bjöd på en njutbar resa övervägande bland den amerikanska sångbokens fantastiska perenner. Utan att ta till överord tycker jag att han är den svenske sångare som förvaltat arvet bäst av alla Sinatratolkare. Känslofullt och äkta förmår han att ge de gamla slitna låtarna en personlig fräschör. Intonering, textning, nyansering och frasering sitter perfekt.

När Dompan gick ur tiden försvann ett unikt sound i den svenska jazzen, både på altsax och klarinett. Den som nu för generna vidare på ett utsökt sätt är Klas Lindquist. Han är ingen eftersägare utan från en egen palett målar han harmoniskt melodiska tonslingor. Som obligat bakom sången eller i renodlade soloinsatser. Ska man artbestämma Klas har han en påtaglig närhet till Benny Carter. En saxofonist/klarinettist som Dompan ville K-märka. I två trionummer, Jitterbug Waltz och Bohemia After Dark visade Klas sig i helfigur med bländande insatser.

Virtuose pianisten Leo Lindberg spelar, trots sin ungdom, som en musiker med lång erfarenhet. Han har allt en musiker behöver, ett brett register, bländande teknik, välutvecklat harmonisinne, fantasifull improvisatör, lyhörd ackompanjatör. Lindbergs kreativa spel sprudlar av idéer och infall. Ena stunden lågmält eftertänksamt för att i nästa stund visa kraft och muskler. Det svängde utomordentligt skönt när han på Red Garland-manér öste på med fylliga blockackord.

Kenji Rabson har utvecklat sitt basspel högst påtagligt. Han behandlade sin basfiol, i stil med Scott LaFaro, med samma lätthet som en gitarrist. Fingrarna flyter med elegans över strängarna. Inget lämnas åt slumpen, det är full kontroll på händelseförloppet. Basen är som bekant musikens hjärta och utan ett fungerande sådant, ingen puls och patienten dör.
Den trevliga kvällen fick en avrundning med Hayatis underbara tolkning av klassikern That Old Black Magic.


tisdag 6 mars 2018

Jazzrecension 2018-03-05



Paterson knockade publiken

Konsert
The Paterson Project featuring Erik Söderlind & Neal Miner
Jazzklubben, E-Street

Allting går igen. Inte minst inom klädmodet. Men även inom jazzmusiken. Ett bevis på detta är den amerikanske pianisten/sångaren Ben Paterson som gjort en revival på triojazzens stora förgrundsgestalter Nat King Cole (1919-1965) och Oscar Peterson (1925-2007) som under var sina epoker gjorde stor succé världen över. Från början av 1950-talet och till sin bortgång var Nat King Cole en av de populäraste sångarna och Oscar Peterson som hade Nat som förebild sjöng påfallande likt honom, vilket han visade med 60-talsskivan With Respect to Nat.

35-årige Ben Paterson från Philadelphia, med en svensk mor, har varit professionell musiker sedan 2005. Karriären inleddes i saxofonisten Von Freemans band. Därefter är det många stora namn som anlitat hans tjänster. Han har sedan jazzintresset vaknat varit fascinerad av kammarjazzens avskalade trioformat med Cole och Peterson som inspiratörer. Enbart uppbackad av en lyhörd gitarr och en rytmiskt stadig bas, får både musiken och musikerna ett friare och personligare uttryck. För att nå sitt syfte har han anlitat vår fantomgitarrist Erik Söderlind och New Yorkbasisten Neal Miner. Med fantasins hjälp var vi på Stratford Shakespearean Festival där O P enligt egen utsago gjorde sitt livs framträdande. Trion slog an tonen med bebopklassikern Our Delight av Tadd Dameron. Paterson visade direkt sin kvalitet. Han är en fantastiskt kreativ improvisatör som inledde sina solon med några få spridda toner som successivt byggdes på och ändrades under resans gång och i slutändan har han skapat en fullständigt ny komposition. Med sin bländande teknik spelade han snabba löpningar obehindrat med bägge händerna eller när han spelar oktavspel i Phineas Newborns anda. Han tycks inte ha några svårigheter utan spelar näst intill omöjliga fraser med en auktoritär elegans och säkerhet. Vi bjöds också på ett fång sångnummer där en annan del av personligheten trädde fram.

Erik Söderlind har vid flera tillfällen förgyllt tillvaron på jazzklubben med sitt elganta och fantasirika gitarrspel. Han besitter förmågan att med små medel utan åthävor trolla fram underbart sångbara tonslingor och fylligt klangrika ackord oavsett tempo.
Det var inte bara Paterson som var en ny bekantskap, även basisten Neal Miner. Hans mäktiga basspel har han säkert mejslat fram i hård konkurrens i hemstaden New York. Att Ray Brown är hans ledstjärna gick inte att ta miste på. Han levererade rena logiska basgångar som bildade en effektiv bottenplatta för Paterson och Söderlinds klangliga utflykter. Den tekniska briljansen han visade vid solospelet gjorde att man gick ner för räkning och med nöd och näppe kom upp före ten and out!
Gästspelet har gjorts möjligt genom jazzklubbens samarbete med Estrad Norr. Tack för en trevlig och minnesvärd kväll med ädeljazz i världsklass!

Foto: Ulla Hörnell