Melissa, en prima överraskning!
Konsert
Kulturfestivalen Melissa Aldana Trio
Jazzklubben, E Street
Den pågående kulturfestivalen presenterade på
måndagskvällen i samarbete med Jazzklubben det nya stjärnskottet,
chilensk-amerikanska saxofonisten Melissa Aldana tillsammans med basisten Pablo
Menares och trumslagaren
Alan Mednard.
Bortsett från Kuba och Brasilien vet jag inget om den
rådande jazzsituationen på den sydamerikanska kontinenten. I Chile spelas det i
alla fall jazz vilket Melissa Aldana är ett bevis för och genom sin far, känd
jazzmusiker i Chile, började hon 6 år gammal att spela altsaxofon. Den första
jazzinfluensen var Charlie Parker och sedan tog hon intryck av Cannonball
Adderley, Michael Brecker och Sonny Rollins. Rollins starka intryck gjorde att
hon skiftade till tenorsaxofon. Utvecklingen gick snabbt så 16 år gammal
spelade hon på Santiagos jazzklubbar. 2005 kom hon i kontakt med Wayne Shorters
pianist Danilo Perez som hjälpte henne att komma till USA. Där sökte hon till
Berklee College of music i Boston och kom in. Hennes lärare där var bland andra
Jerry Bergonzi, som gästade klubben för något år sedan, och Joe Lovano.
2013 vann hon som första kvinnliga instrumentalist det
prestigefyllda priset
The Thelonious Monk International Jazz Saxophone
Competition. I juryn satt bl.a. Wayne Shorter.
Redan i öppningsnumret visade sig Melissa Aldana vara en
mogen musikant med ett uttrycksfullt och kreativt saxofonspel som fick mig
osökt att tänka på Sonny Rollins klassiska trio från slutet av 50-talet. Hon är
både traditionell och avantgardistisk i formuleringen. Likt Sonny Rollins inledde
hon sina improvisationsutflykter med fragmentariska fraser som sedan återkom
och ändrades under resans gång till en intressant berättelse. Hon spelade
oförutsägbart med spänning och mycket energi i budskapet. Melissa är bara i
blomningen av karriären så lägg namnet på minnet gott folk.
Till sin hjälp att på säker grund få glida ut i
harmonikens tassemarker hade hon ett mycket bra stöd i basisten Pablo Menares
och trumslagaren Alan Mednard. Menares spelade stortonat med härligt gung i
basgångarna och tekniskt elegant i sina läckra solon. Mednard var en lyssnande
och spelande trummis som höll igen på rätt ställe och spelade med full kraft
där det behövdes. Samarbetet mellan bas och trummor satt perfekt och det gav
Melissa en säker plattform att stå på.
Sammanfattningsvis var Melissa Aldana Trio en härlig
bekantskap. En perfekt säsongsöppning av Måndagsjazzen.
