Jazzrecension 2017-09-25

Foto: Mats Olsson

Personligt och elegant välspelat

Konsert
Snorre Kirk Kvintett
Jazzklubben, E-Street

Måndagskvällens session, ett teamwork mellan Jazzklubben och Musik i Västernorrland, bjöd på en svängig tillställning med den för mig okände Snorre Kirk och hans kvintett. Exilnorrmannen och trumslagaren Kirk, boende i Köpenhamn, anses vara en av Europas snabbast stigande jazzstjärnor. Som kompositör och bandledare tilldelades han 2012 utmärkelsen Årets Jazzskiva i Danmark. I sitt musicerande är han både progressiv och traditionell. Med andra ord en slags modern mainstreamer.  I Kirks kvintett ingår förutom Snorre tenorsaxofonisten Jan Harbeck, kornettisten Tobias Wiklund, pianisten Magnus Hjort och basisten Lasse Mörck Nielsen.

Redan i öppningsnumret kändes det att Snorre Kirk botaniserat friskt i den jazzhistoriska myllan. Hans musik som har kopplingar till Duke Ellington, Charles Mingus och Miles Davis är bara en liten del i hela hans musikaliska spektra. Med fingertoppkänsla har han plockat det bästa från olika tidsepoker och blandat samman det i en smältdegel. Resultatet har blivit en personlig spelstil vilket gett avtryck i ett personligt sound och ett vältajmat ensemblespel. Fem skickliga musiker som klarar av swing och kollektiv New Orleansimprovisation med en oerhörd elegans och finess. Deras individuella prestationer gick heller inte av för hackor.

Kornettisten Tobias Wiklund är en genbärare av Cootie Williamsskolan. Med teknisk bravur spelade han många och långa fina solon med koppsordin. När han spelade öppet fick han mig att tänka på Bill Hardman. Tenorsaxofonisten Harbeck är gamle legenderna Ben Webster och Paul Gonsalves förlängda arm. Det finns en aura i spelet utan att vara direkt eftersägande. Luftigt och ledigt. Hans kreativt spännande soloutflykter var både igenkännande och nyskapande. Precis som man vill ha det. Pianisten Magnus Hjort visade en oerhörd bredd kapacitet i sitt spel. Ibland kunde man känna pianoklangen från Ellington för att snabbt skifta till avantgarde kollegan Jaki Byard. En lysande ackompanjatör med fylliga ackord och skapande solist med spännande och intrikata fraseringar.

Mörck-Nielsen, en av många i den framgångsrika danska basfamiljen höll med stadig hand den rytmiska pulsen perfekt. Hans trygga spel är sprunget ur Ray Brown-skolan där grundarbetet går före teknisk uppvisning. Han visade också mäkta fingerfärdighet i en red solon.

Kapellmästare Kirk bakom trummorna spelade sparsmakat. Den tekniska skickligheten hölls tillbaka och han nöjde sig med att hålla takten, stötta och lyfta fram sina medmusikanter. Sammanfattningsvis en personligt, stilfull och elegant jazzkväll!

Foto: Mats Olsson
Jan Harbeck tenorsax och Magnus Hjort piano

Jazzrecension 2017-09-18

Avspänt och svängigt

Konsert
Erik Söderlind Band
Jazzklubben, E-Street

Efter Bernt Rosengrens formidabla öppningskonsert förra måndagen fortsatte Måndagsjazzen med kammarjazz i världsklass i form av Erik Söderlind Band med Erik själv på gitarr, Filip Ekestubbe piano, Niklas Fernqvist bas och Chris Montgomery trummor. Utan vidare jämförelser är Erik Söderlinds band en nutida variant på Oscar Petersons olika kvartetter med den skillnaden att det är gitarren som står i centrum.

Vårt lilla land kan ståta med en rad framgångsrika jazzgitarrister som hävdar sig både nationellt och internationellt. En av dem är Erik Söderlind som har en spelstil som bottnar i den amerikanska tradition där de första gnisttändarna var Eric Clapton och B. B. King. Sedan upptäcktes andra inspirationskällor som Wes Montgomery, Grant Green, George Benson, Tal Farlow med flera. Alla dessa storheter har givit Erik vitaminrik näring för att utveckla och forma ett eget personligt uttryck. På liknande sätt som Wes Montgomery spelade använder inte Erik plektrum utan bara fingrarna vilket gör att tekniken blir annorlunda och soundet får en mjukare klang. Med sina färdigheter kan han verkligen i sina solon berätta en historia på ett intressant sätt. Det klingande underlaget till sina berättelser inleddes med Wes Montgomerys Fried Pies och fortsatte George Colemans Amsterdam in Dark, You never know what you mean to me, klassikern Darn that dream, Eriks egen French Connection och Fernqvists Home Made, Love for sale med flera.

Pianisten Filip Ekestubbe var en ny positiv bekantskap. Hans energi- och rytmiskt laddade pianospel fick mig osökt att tänka på Wynton Kelly som bland annat kompade Wes Montgomery. Han stöttade Söderlind på ett utmärkt sätt, mycket elegant och följsamt, med harmoniskt bärande blockackord. Det var också friska tag i solospelet som bjöd på spännande utflykter i harmonikens tassemarker. Kreativt, fjärran klichéfraserande.

Basisten Niklas Fernkvist som dagen till ära fyllde trettio år höll den rytmiska pulsen stadigt på äkta Ray Brown-manér. Hans tekniska färdigheter visades på ett övertygande sätt i solonumret Tricotism av Oscar Pettiford.

Trumslagaren Chris Montgomery är fyrspannets sammanhållande länk och primus motor. Han är de små medlens mästare som sätter markeringar och inprickningar med finess och rytmisk perfektion. En kväll med kammarjazz av högsta klass!       

Jazzrecension 2017-09-11

Rosengren håller stilen!

Konsert

Bernt Rosengren Quartet & Christina Gustafsson
Jazzklubben, E-Street

Sommaren som aldrig kom är över och hösten är kommen. Ett säkert tecken på detta är att jazzklubben slagit upp portarna för höstsäsongen. Premiärkvällen spelade den levande ikonen tenorsaxofonisten Bernt Rosengren med sin kvartett och sångerskan Christina Gustafsson.

Bernt Rosengrens magnifika karriär inleddes som medlem i gruppen Jazzclub 57.  1958 togs han ut som medlem av Newport Youth Band som framträdde i New York och på den anrika Newportfestivalen. Han har en diger meritlista på vilka han spelat och gjort skivor med men han har också genom åren haft många egna konstellationer. Sedan början av 60-talet är han den mest betydande tenorsaxofonisten i svensk jazz och en centralgestalt i Stockholms jazzliv. Hans uttrycksfulla och harmoniskt välformulerade spel har blivit en förebild och inspirationskälla för många saxofonkollegor. Trots diverse svackor i jazzkonjunkturen genom åren har Bernt aldrig gjort avkall utan strikt hållit sig till sitt idiom.

Igår kväll var Bernt med kvartetten på ett kärt återbesök med sina femton år tillbaka trogna vapenbröder, Stefan Gustafsson piano, Hans Backenroth bas, Bengt Stark trummor och nya tillskottet sångerskan Christina Gustafsson.

Kvartetten öppnade kvällen med The best thing for you is me följt av Horace Silvers Nica´s dream och balladen I keep loving you av Bud Powell. Rosengren visade direkt sin konstnärliga ådra som tonmålare. Med fantasi och elegans målar han tonslingor med både smala som breda penslar. Spelet är luftigt lättsvävande genomsyrat av en sinnrik harmonisering med en välanpassad rytmik. Oavsett tempo är det full kontroll på händelseutvecklingen. Allt sitter perfekt. Efter den starka öppningen intog sångerskan Christina Gustafsson, syster till Rigmor, scenen och började med klassikern Almost like being in love därefter ett eget opus, In the light of New York. På klämkäck värmländska tolkade hon Povel Ramels Den sista jäntan. Christina är en naturbegåvning som sjunger direkt ur hjärtat inlevelse- och känslofullt utan tillgjordheter. En  välbalanserad fin röst utan störande vibrato. Före paus spelade kvartetten en härlig version av gamla standardnumret Autumn Leaves. Efter paus bjöds vi på mera örongodis ur jazzens standardrepertoar, Indiana, If I´m lucky med flera.

Nu är det inte bara Bernt och Christina som ska harangeras även den lysande komptrion med den lyhörde pianisten Stefan Gustafsson som fyllde på med sinnrika ackord och ett fantasifullt solospel. Hans Backenroth serverade som vanligt ett gediget basspel med rytmiskt stadiga basgångar i fint samarbete med trumslagaren Bengt Stark. Han bjöd också på en rad tekniskt intrikata solon, bland annat med stråke. På ett utmärkt sätt knöt Stark den rytmiska säcken med ett variationsrikt trumspel som stöttar utan att bli dominant.

Än en gång visade Bernt att gammal är äldst. Fyller 80 år på julafton.

Han står tveklöst orubbad på den svenska tenorsaxtronen. Tack för en skönt svängig kväll!