Jazzrecension 2018-09-24

Foto: Mats Olsson ST

Avslaget och enahanda

Konsert

Edda Magnason & Norrbotten Big Band

Jazzklubben, E-Street

Storbandskreatören Fletcher Henderson hade garanterat ingen aning om hur utvecklingen skulle gå med storbandsidiomet. Storbandsformatet är ju möjligheternas verkstad att skapa nya former och klangfärger. Norrbotten Big Band har sedan starten varit i framkant att anta utmaningar som ibland svävar på gränsen mellan jazz och konstmusik. Jag beundrar deras inställning till att ta utmaningar utöver det vanliga. Den här måndagskvällen bjöd Norrbotten Big Band på ett omtumlande möte med sångerskan Edda Magnason. Ett möte som blev verklighet tack vare samarbetet mellan jazzklubben och Musik i Norr & Musik Västernorrland.

När filmen om Monica Zetterlund hade premiär i september 2013 blev Edda Magnason känd för hela svenska folket. Hennes rollgestaltning av Monica Zetterlund var en fullträff.

Musikkarriären startade i tonåren då hon började sjunga och skriva poplåtar med texter på engelska. Hittills i karriären har hon gjort tre album och hennes musikaliska inspirationskällor är Michael Jackson, Supertramp, Esbjörn Svensson, Joni Mitchell, Frank Zappa, Nina Simone, Jussi Björling, Georg Riedel med flera.

Med Eddas Monica Z-själ från filmen i kärt minne blev jag den här kvällen grundligt besviken. Jag hade bespetsat mig på att få höra melodier med sväng och harmoni. Bortsett från Billie Holidays klassika, Gloomey Sunday, bjöds vi gissningsvis rakt igenom på Eddas hemsnickrade låtar som inte gick riktigt ihop med storbandet. Hennes gälla röst smalt inte in i bandets feta klanger. Därutöver var det dålig information till lyssnarna om vem som komponerat och arrangerat låtarna.

NBB är som tidigare sagts ett fantastiskt storband med en rad spännande solister. De hade gärna fått gör en egen avdelning som kontrast till det vi fick höra.

Totalt sett säger jag som Leif G W Persson när något inte är riktigt bra. 
”Det här var sorgesamt”!

  

Foto: Mats Olsson ST

Jazzrecension 2018-09-10

Foto: Linnea Hellgren ST

Toots har fått en värdig efterträdare

Konsert

Mathias Heise & Jörgen Emborg Trio

Jazzklubben, E-Street

Den mer än fantastiska sommaren är till ända och hösten har gjort en försiktig entré. Ett säkert hösttecken är att jazzklubben slagit upp portarna och premiärkvällen, i samarbete med Musik i Västernorrland bjöds vi på munspelsjazz i sann och äkta Toots Thielemans anda med Mathias Heise munspel, Jörgen Emborg piano, Peter Hansen bas och Karsten Bagge trummor. 

När Toots gick ur tiden hösten 2016 försvann ledstjärnan för munspelsjazzen. Det skulle dock inte dröja så länge förrän Mathias Heise tog upp Toots fallna mantel och på ett utmärkt sätt för han generna efter Toots vidare.

Den variationsrika repertoaren komponerad av Jörgen Emborg bjöd på vackra melodier av olika karaktärer som standards, ballader, jazzvalser och latin. Det är oförutsägbart och spännande när fyrspannet med Mathias vid tömmarna tar oss med på en musikupplevelse i den högre skolan. Det är minst sagt imponerande hur Mathias hanterar sin trynorgel, munspelet med en bländande teknik. 

Att med finess och elegans kunna få ut så mycket ur så litet är obegripligt.

En viktig grundsten för att skapa stor musik i det lilla formatet räcker inte enbart individuell skicklighet. Det måste finnas en intuitiv kommunikation mellan musikanterna som spontant, utan att tänka hänger med i de många tvära kast som uppstår i all improviserad musik.

Jörgen Emborgs spel, influerat av bland andra Bill Evans, Herbie Hancock och Keith Jarrett, är formbart som modellera och i sammanhang som dessa nyttjar han sina ytor med stor frihet. Lyhörd och underfundig i ackompanjemanget med välplacerade klangrika ackord och i sina  soloodysséer sprudlar spelet av aktiv spontanitet där allt kan hända.

Peter Hansen höll uppe den danska bastraditionen på bästa tänkbara sätt. Utbildad av bland andra basikonen Niels-Henning Örsted-Pedersen  levererade han ett stadigt basspel och tekniskt eleganta solon när tillfället gavs.

Karsten Bagges trumspel var både träffsäkert och elegant med rytmisk puls kryddad med små enkla figurer som under spelets gång ändrar form och färg. Vänsterhandsmarkeringarna och inprickningar satt som hand i handske. De här välljudande tonerna var en perfekt öppning på säsongen.

Foto: Linnea Hellgren ST