Amanda
berikar vokaljazzen!
Konsert
Amanda Ginsburg med Filip Ekestubbe piano, Ludvig
Eriksson bas och Ludwig Gustavsson trummor
Jazzklubben, E-Street
Det dyker ständigt upp nya namn på den svenska
jazzscenen, speciellt inom den kvinnliga vokaljazzen, där det till skillnad mot
herrsidan råder stiltje.
Tyvärr tycks de flesta utövarna blivit stöpta i samma
form vilket är ganska trist med tanke på att rösten är individens unika
uttryck. Men glädjande nog finns det undantag, som Amanda Ginsburg som 2017
skivdebuterade med singeln ”Havsmelodi” och har belönats med SKAP:s (Sveriges
kompositörer och textförfattare) Jazzpris och med Olle Adolphsonstipendiet med
motiveringen: "Inte sedan Monica Zetterlund har jazz på svenska låtit så
chosefri och självklar som när Amanda sjunger."
Foto: Ulla Hörnell
Amanda är uppvuxen som sladdbarn
i en stor Stockholmsfamilj. Hon började studera musik i tioårsåldern men
drömmen om en musikkarriär dröjde till hon tog studenten på Södra Latin. Hösten
2011 började hon på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm där chansen kom och en
längtan att skapa ett eget musikaliskt uttryck. Jag tycker hon har lyckats väl
i sin ambition att ge sången en personlig touch även om närheten till Monica
Zetterlund känns påtaglig. Själsligt och inlevelsefullt kommer sången direkt
från hjärtat, balanserat och välartikulerat, utan några som helst konstigheter
eller publikfriande manér.
Repertoaren vi bjöds på var Amandas egna alster samt ett
par klassiker ur Monica Z:as mapp, Kom min vän och När min vän. Amandas egna
opus hade karaktären av evergreen med melodi och harmoni hand i hand. Tolkningen
av Olle Adolphsons, Nu har jag fått den jag vill ha, med läckert baskomp av
Ludvig Eriksson var ett riktigt höjdarnummer. Avspänt och lättsamt bjöd hon på
trevligt snack mellan sångnumren. Det skall bli intressant att följa Amanda
framöver. Redan nu visar hon stora sångtalanger!
Musikens universalredskap, pianot, har i Sverige en rad
utövare som håller internationell klass. Dit vill jag räkna Filip Ekestubbe som
med ackuratess visade sina pianistiska färdigheter. Med lite influenser från
Bill Evans fick vi höra en lyhörd ackompanjatör som i sina solon switchade om
till en hårdsvängande Oscar Peterson med läckra blockackord som främsta vapen.
Basisten Ludvig Eriksson levererade ett magnifikt
basspel, både komp- som solistmässigt. Hans utmärkta samarbete med den rytmiske
trumslagaren Ludwig Gustavsson gav musiken den rätta spänsten.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att vi har ett
stjärnämne i Amanda Ginsburg och den trevliga kvällen har garanterat blivit
ännu bättre om hon varvat sina egna alster med något ur Amerikanska Sångboken
och även varierat lite på tempona!