Jazzåret 2016 i backspegeln

Jazzåret 2016 i backspegeln

Då var det åter dags att summera det gångna jazzåret som nästan genomgående bjudit på högklassig jazz som alla jazzintresserade kunnat njuta av. Det som är mest oroande inför framtiden är jazzklubbens katastrofala publiktapp. Om det beror på flytten från Aveny till E-Street eller att åldern på den trogna publiken tagit ut sin rätt vet jag inte. Hur som helst vill jag ju att klubben som bildades den 17 december 1979 lever vidare och levererar jazz och blues av hög klass. På festivalfronten håller Sandviken, Umeå och Stockholm Jazzställningarna. Stockholm Jazz hade på 169 konserter 26300 besökare i år vilket är rekord hittills för festivalen. Nackdelen med Stockholm Jazz är att den är utspridd över hela staden så man bör kunna stan för att hitta till alla spelställen på ett smidigt sätt.

Idag då skivaffärerna är ett minne blott får man hålla sig uppdaterad via internet om det som händer på skivfronten. På konserter är det numera vanligt att musikerna själva säljer sina skivor. Recensioner finns att läsa på nättidningarna DIG Jazz, Orkester Journalen, Down Beat, Jazz Times och Jazz Journal. Noterbart är att LP-skivan är på väg tillbaka. Ur årets digra katalog har jag efter moget övervägande, utan rangordning, kommit fram till följande skivlista med svenska och internationella favoriter.

Årets skivor/svensk jazz:

Jan Lundgren – The Ystad Concert, Tribute to Jan Johansson (ACT)

Vivian Buczek & Peter Asplund – Songs of Our Lives (Crown Jewel)

Mattias Nilsson – Dreams of Belonging (MN)

Nils Janson – Alloy (Found Your Recordings)

Roland Keijser & Gösta Rundqvist – Det var en gång (DO Record)

Svenska återutgivningar:

Eje Thelin Trio 1965 with Bengt Hallberg (Dragon)

Börje Fredriksson – Fredriksson Special (Dragon)

Bengt Hallberg at Gyllene Cirkeln (Dragon)

Årets internationella skivor:

Branford Marsalis Quartet – Upward Spiral, special guest Kurt Elling (Okeh)

Joey Alexander – Countdown (Motema)

Årets internationella återutgivningar:

Count Basie & His Atomic Band – Complete Live at the Crescendo (Phono/5CD)

The Complete Bee Hive Sessions (Mosaic/12CD)

Miles Davis – Freedom Jazz Dance Vol. 5 (Columbia)

Erroll Garner – Ready Take One (Octave)

Lester Young Classic 1936-1947 Count Basie and Lester Young Studio Sessions (Mosaic/8CD)

Årets bästa scenframträdanden:

Vårens toppar utan inbördes ordning var saxofonisten Melissa Aldana Trio, trumslagareleganten Ronnie Gardiner Quartet, danske violinisten Mads Tolling Quartet och altsaxofonisten Fredrik Kronkvist Monk Vibes med vibrafonisten Jason Marsalis (se bilden ovan).

Höstens höjdpunkter var amerikanska sångerskan Sharón Clark och norska Karin Krog, Stockholm Jazz Orchestra, tenorsaxofonisten Sean Nowell med The New York Jazz Exchange, Peter Asplund Aspiration, Vivian Buczek med hyllning till Ella Fitzgerald, sångkvartetten Stockholm Voices och Claes Janson med Nevergreen Big Band.

Sammanfattningsvis ett bra jazzår med tanke på det ekonomiskt kärva tiderna med minskade anslag och publikbortfall. De flesta klubbarna har kämpigt att få hjulen att snurra. Hoppas 2017 blir ett framgångsrikt jazzår för alla berörda parter.

Jazzrecension 2016-12-05

Povel i storbandstappning drog storpublik!

Konsert
Nevergreen Big Band med Claes Janson & Gertrud Jonsson
Jazzklubben, E-Street

I februari 2001 gästades Jazzklubben av Claes Janson tillsammans med Monica Borrfors och Bohuslän Big Band med ett program som hyllade Povel Ramel (1922 – 2007) som då var i god vigör och i full aktivitet. Nu är Povel borta men hans musik lever, vilket vi fick vara med om på måndagskvällen då Claes Janson och Gertrud Jonsson uppbackad av Nevergreen Big Band bjöd på ett knippe sköna melodier ur Povels fatabur under rubriken Ramel Ramel Ramel. Låtar som Gamla gänget (instrumentalt), En glad blues, Gräsänklings blues med suggestivt munspel av Sven-Olof Sandin, Johanssons boogie-woggie vals, Miss Fine (instrumentalt), Alla har vi varit små, Melon (Gertrud), Ta av dig skorna (duett), Tjo va det va livat, Dat There (Instrumental) med flera. Mellan numren presenterade Claes lite Povelhistorik.

Baron Ramel var inte bara en humorns mästare och underhållare av rang utan också en av vår tids främsta låtskrivare. Han kunde på samma sätt som Cole Porter skriva både musik och text, ofta underfundiga med kärnfull knorr. När han fick leka Fats Waller på pianot och sjunga galet roliga texter till kända och egna melodier trivdes han kanske bäst. Skulle Povel ha vuxit upp i ett engelskspråkigt land i stället för bland svenska ”rosor och klorofylla” hade han garanterat lagt världen för sina fötter. Povels musik har en jazzig karaktär med spännande harmonisering vilket gör den tacksam för skickliga arrangörer att leka med.
Jansons kärlek till Povel Ramel resulterade 2000 i skivan Ramel Ramel Ramel (Gazell). Med material från skivan som stomme bjöd Claes och övriga medverkande på en välarrangerad och smakfull meny. På våra breddgrader är han den bäste jazz- och bluessångaren. Europas främste enligt Basielegenden Ernie Wilkins. Hårrufset, den lite skrovliga stämman, det stora garvet och den goda värmen i sången är Claes i koncentrat. Hans varma fylliga röst och Gertruds ljusa och klara stämma kompletterar varandra perfekt vilket de visade i klassikern Ta av dig skorna.
Sundsvalls södra kommundels stolthet, Nevergreen Big Band, går från klarhet till klarhet. Bandet fungerade perfekt med en välklingande och finessrik bakgrund till sångarparet. Männen bakom de fina och snitsiga arrangemangen var signerade av bland annat Kjell Öhman och bandets husrepetitör Björn Hedström som bidragit med nyskrivna arrangemang.

Samuel Sandelius trumpetare i LUST tilldelades Jazzklubbens stipendium för 2016. Som tack för utmärkelsen spelade han tillsammans med bandet Benny Golsons vackra I Remember Clifford. Grattis!

Sammanfattningsvis en härligt svängig jazzkväll och när det är som bäst påminns man att Underbart är Kort!

Jazzrecension 2016-11-21

Finstämd sång i den högre skolan

Konsert
Stockholm Voices
Jazzklubben, E-Street

I november 2012 samlades fyra välklingande röster för att sjunga jazz i stämmor. Kvartetten kom att kalla sig Stockholm Voices och i den ingick grundaren och initiativtagaren sopranen Gunilla Törnfeldt, som också är konstnärlig ledare och arrangör, och Maria Winther alt, Alexander Lövmark tenor och Jakob Sollevi. Avsikten var och är att föra traditionen vidare från tidigare sånggrupper som haft stor betydelse för stämsångens utveckling.

Genom ett samarbete mellan Jazzklubben och Musik i Västernorrland fick vi på måndagskvällen vara med på sångkvartettens andra besök på jazzklubben. Förutom sina egna röstresurser hade Stockholm Voices ett gediget komp i ryggen med pianisten Mikael Skoglund, basisten Niklas Fernqvist, trumspelaren Daniel Fredriksson och vår nye Arne Domnérus, altsaxofonisten/klarinettisten Klas Lindquist.

När stämsångspionjärerna Lambert, Hendricks & Ross och Four Freshmen briserade med sitt budskap på 50-talet var man övertygad om att bättre än så här kan det inte bli. Men som allt annat har utvecklingen gått framåt med grupper som Manhattan Transfer och New York Voices. Utifrån dem och andra har Stockholm Voices inhämtat inspiration och tändvätska och satsat på en egen framtoning som de lyckats väl med. De sjunger med härlig timing, välbalanserat, nyanserat och tekniskt elegant. De satte ribban på en mycket behaglig nivå med inledningsnumret It Could Happen To You åtföljd av en fin version av Bill Evans Waltz for Debby. Thelonious Monks Round Midnight var en av kvällens höjdare i ett magnifikt arrangemang av Gunilla Törnfeldt. Därefter fick vi höra mera örongodis som Blame It On My Yout, Social Call, Lucky To Be Me, Sing Sing Sing, Let´s Face The Music And Dance med flera. Vi bjöds också på enskilda solonummer där det framgick väl vilka röstresurser de besatt.

Mångkunnige och allsidige Klas Lindquist bjöd på ett elegant och svängigt obligatspel bakom sången och kreativt svängiga solon. Utan vidare jämförelser trivs Klas som allra bäst när han får botanisera i den odödliga saxofonskolan som hade förkämpar som Benny Carter och Johnny Hodges. Även Skoglund och Fernqvist bjöd på eggande soloinsatser. Daniel Fredriksson höll samman det hela med sitt rytmiska och finessrika spel.

Sammanfattningsvis en kväll med välklingande röster i vältajmad stämstång.

En stämningsfull kväll med hög trivselfaktor!

Jazzrecension 2016-11-14

Värdig hyllning av ”The First Lady of Song”

Konsert
Vivian Buczek & Martin Sjöstedt Trio
Jazzklubben, E-Street

Ella Fitzgerald (1917-1996) fick sitt genombrott 1935 i Chick Webbs orkester och fram till sitt frånfälle 1996 betraktades hon som ”The First Lady of Song”. Många andra sångerskor har i hennes kölvatten, influerats och inspirerats. En av dessa är Vivian Buczek som tillsammans med Martin Sjöstedt piano, Hans Andersson bas och Johan Löfcrantz-Ramsay trummor på måndagskvällen bjöd oss med på en musikalisk resa i ord och ton under rubriken ”Dear Ella” a tribute to Ella Fitzgerald med material ur hennes repertoar i Martin Sjöstedts arrangemang. Låtar som You´d Be So Nice To Come Home To, The Man I Love, Just One of Those Things, It Might As Well Be Spring, Caravan, Lady Be Good, Things Ain´t What They Used To Be, med flera.

Trots kärleken till Ella och andra sångerskor har Vivian till skillnad mot många andra kollegor lyckats stå emot intrycken från dessa och hittat sig själv både i uttryck och formkänsla. Hennes känslofulla sång kommer direkt från hjärtat utan publikfriande affektioner. Timing, scat, artikulation och textning sitter som hand i handske oavsett tempo. Hon levererar bara äkta vara. Det är befriande skönt att få njuta av okonstlad sång, utan röstakrobatik som kan upplevas störande. Det är det enkla som är det svåra sade Oscar Peterson i en intervju. Jag instämmer!

Vivian hade mycket följsam omgivning i Martin Sjöstedt Trio. Martin som vanligtvis spelar bas är också en driven pianist i bland annat Ahmad Jamal och Oscar Petersons anda. Hans lyriska och välklingande ackompanjemang gav den perfekta bakgrunden till Vivians välnyanserade sång. Med väldisciplinerad lekfullhet på elfenbenet bjöd Martin på fantastiska utflykter bland harmonikens otrampade stigar. Fräscht och klichéfritt fullt av fantasi och roliga infall. den ena delikatessen efter den andra.

Förra måndagens gedigna komp, basisten Hans Andersson och Johan Löfcrantz-Ramsay visade att formen håller i sig. De är ett samverkande team som känner varandras intentioner väl. Hans är som jag sagt tidigare en oerhört skicklig basist som kompar rytmiskt stadigt och levererar tekniskt intrikata solon med finess och elegans. Hans komp och solo i duonumret Just One of Those Things var en riktig delikatess.

Johan Löfcrantz-Ramsay visade än en gång sin oerhörda kapacitet som ”time-keeper”. Han överarbetar aldrig sitt spel utan lyssnar på omgivningen och sätter markeringar och inprickningarna med exakt precision utan att göra avkall på svänget.

Vivian och Martin Sjöstedt Trio avrundade den härliga hyllningskvällen med Erroll Garners vackra Misty.

Jazzrecension 2016-11-07

Härlig kväll med Peter Asplund i fokus

Konsert
Peter Asplund Aspiration, förband: Jazz´t Kids
Jazzklubben, E-Street       

Sextetten Jazz´t Kids med stöd av två vuxna hade äran inleda kvällens Måndagsjazz. De här ungdomarna som är i 7 - 11 årsåldern är jazzens framtid. Jag hoppas ni fortsätter. Ni behövs!

Trumpetaren, flygelhornisten, och numera även sångaren, Peter Asplund har vid ett flertal tillfällen i olika sammanhang gästat stan och jazzklubben.

I måndagskväll, i ett samarrangemang mellan Musik i Västernorrland och Jazzklubben, var det premiär på klubben med den egna kvartetten där Peters fina medmusikanter, Jacob Christoffersen piano, Hans Andersson bas och Johan Löfcrantz-Ramsay trummor bidrar till den internationellt höga standarden. Kvällens repertoar var hämtad dels från kvartettens senaste album Aspiration (Prophone). Låtar som Sleepin´ Bee, The Meaning of the Blues, Get Happy, Yesterday I Heard the Rain med flera och lite hemsnickrat av Peter.

I slutet på 1980-talet hörde jag för första gången en brådmogen Peter Asplund på en samlingsskiva. Därefter har det runnit mycket vatten under broarna och Peter har gått från klarhet till klarhet. I dagsläget är han en av våra allra främsta trumpetare. Han har utvecklat en helt egen intellektuell framtoning. Inga bortkastade toner utan allt som görs faller på rätt plats. Men han kan även släppa loss med humor och pondus. Ett annat utmärkande hos Asplund är hans självklara och distinkta spel samt hans fina balans i klang och rytmik. Sångmässigt är han influerad av ”The Velvet Fog” Mel Tormé och Svante Thuresson men kommer garanterat att skapa sig en egen profil när personligheten vuxit.

Danskarna är inte bara kända för att leverera stjärnbasister i parti och minut. De kan även ståta med andra instrumentalister av bästa tänkbara kaliber. En av dessa var kvällens pianist, Jacob Christoffersen som visade sig vara en kreativ och stämningsfull arkitekt med ett anslag som väcker känslor. Med elegans och finess bjöd han på ett variationsrikt broderande på elfenbenet. Hans magnifika ackompanjemang gick i solospelet över till en sprudlande energi när han gav sig ut på strövtåg i harmonikens tassemarker.

Hans Andersson är en basist av dansk klass. Han spelar distinkt, spänstigt pådrivande med härligt klös i fingrarna. Välklingande basgångar varierade med tekniskt eleganta och fantasifulla solon. Allt i ett fint samarbete med trumspelaren Johan Löfcrantz-Ramsay. Peter är lyckligt lottad som har

J L R bakom kaggarna. En komplett instrumentalist som behärskar allt på den rytmiska skalan. Ni har väl sett hans agerande bakom diverse artister i TV-tältet hos Kalle Moraeus. Han är lyhörd, spelar återhållsamt då det behövs och kraftfullt med en rörlig vänsterhand då det krävs.

Sammanfattningsvis en härlig kväll med ett vältrimmat fyrspann där alla delar fungerade på topp!

Recension 2016-10-21

Magnifik hyllning av Sammy Davis Jr
From Sammy with Love med Karl Dyall och Rennie Mirro

Tonhallen

Sammy Davis Jr (1925-1990) vill jag räkna till nöjesetablissemangets kanske främste entertainer. Då menar jag naturligtvis, världens kanske främste, som kunde roa sin publik med fantastisk sång, fenomenal dans med stepinslag, exakta imitationer av andra världsstjärnor och dignitärer. Dessutom spela diverse instrument som trumpet, trummor, vibrafon med mera. Nu var inte hans fantastiska karriär kantad av rosor för som färgad fick han i dåtidens rasistiska USA, utstå mycken förnedring. Ett förhållande som tyvärr lever kvar i nutidens USA vilket inte minst presidentkandidaten Donald Trump visar. Ett exempel på hur han behandlades var när han hjälpte John F Kennedy i hans presidentskampanj. Rat Pack-gänget med Sinatra var inbjudna till installationsgalan. Då fick Sammy ett samtal från Kennedys sekreterare att hans inbjudan återtagits. Värst av allt var när han gifte sig med svenska skådespelerskan May-Britt Wilkens. Hatet visste inga gränser. I ett 30-tal delstater var äktenskapet ogiltigt på grund av lagar som förbjöd blandäktenskap. På scenen var Sammy accepterad men utanför var han etablissemangets paria. Där blir han skändad och misshandlad.

Två av våra främsta scenartister, Karl Dyall och Rennie Mirro gästade på fredagskvällen den 21 oktober Tonhallen med musikaluppsättningen From Sammy with Love där Sammy Davis Juniors turbulenta liv speglades på ett fint sätt med utvikningar till Karls och Rennies egna liv i ett rasistiskt Sverige.

Med scenen full av svarta, lätta byggelement, husbandet i scenens mitt, och stora svartvita bilder på Sammy, Frank Sinatra och May-Britt Wilkens tog Karl och Rennie med oss in i den värld Sammy Davis Jr verkade i. De hade satt sig väl in i huvudpersonens liv vilket de visade med härlig sång och osannolika dansnummer med fart och fläkt. Det varvades perfekt med talpartier. Uppsättningen bjöd på sång, musik från Sammys digra sångrepertoar. Sammy log säkert igenkännande i sin himmel!

Den fantastiska kvällen inför utsålt hus avrundades under stående ovationer med Sammy himself, på skiva, sjunga Mr Bojangles med den symboliska hatten i focus. Den 155 cm höge Sammy Davis Jr vare en rese som entertainer. Den störste!

Jazzrecension 2016-10-24

Utmärkt amerikan-svenskt samarbete

Konsert
The New York Jazz Exchange
Jazzklubben, E-Street

Igår kväll bjöd Måndagsjazzen på ett efterlängtat återbesök av gruppen The New York Jazz Exchange, d.v.s. den amerikanske tenorsaxofonisten Sean Nowell tillsammans med Leo Lindberg piano & elpiano, Fredrik Olsson gitarr, Lars Ekman bas & elbas och denna gång Moussa Fadera trummor. Sedan förra gästspelet för drygt fyra år sedan har det runnit mycket vatten under broarna. Med John Coltrane & Kenny Burrells 50-talskvintett som tänkbar förebild har Sean och hans medmusikanter utvecklat konceptet mot ökad frihet. Repertoaren innehöll en välblandad mix av jazzstandards som Horace Silvers Sister Sadie, Toots Thielemans Bluesette, George Gershwins Summertime, Vem kan segla förutan vind, Hoagy Carmichaels Stardust och egna opus som Two Bears, The Game, Pearl med flera.

Nowell som är en bärare av gener från Dexter Gordon, Sonny Rollins, Joe Henderson med flera har skapat ett eget personligt uttryck. Hans improvisationer är oförutsägbara och rytmiskt laddade. Det är alltid befriande skönt med musiker som vågar satsa mot det okända med sväng, pondus och kraft. En viktig faktor i Seans utveckling är att han spelat i många olika sammanhang med musikstorheter som Wayne Shorter, Dave Douglas, Donny Caslin, Stanley Clarke, George Duke med flera.

Gitarristen Fredrik Olsson visade sig vara väl bevandrad i gitarrjazzens historia. Utan vidare jämförelser kände man en närhet till de gamla mästarna Barney Kessel, Herb Ellis, Joe Pass, Tal Farlow. Nu är Olsson ingen eftersägare utan levererar med glöd och intensitet ett gitarrspel med personlig prägel. Smak- och fantasifullt varierade han sitt spel med singelsträngspel och klangfulla ackord.

Ända sedan Reinhold Svenssons dagar har svensk jazz berikats med en lång rad pianister av klass. Ett av de senaste fynden som med all rätt väckt uppmärksamhet är Leo Lindberg. En begåvning utöver det vanliga. Han spelar med teknisk elegans och är harmoniskt välformulerad. Trots sin ungdom är spelet moget, fantasifullt, finessrikt och klichéfritt.

Lars Ekman bjöd både på trygg klassisk Ray Brown-bas med stadiga linjära basgångar och melodiska solon. Vilket i fint samarbete med Faderas rörliga trumspel fick tillställningen att svänga avspänt och skönt. En trevlig kväll med mitt ”Livs Nowell”, och skön musik som värmde i höstmörkret.