Jazzrecension 2017-03-27

Imponerande ungdomsstorband

Konsert
Sant Andreu Jazz Band
Jazzklubben, E-Street

Spanien har inte bara gitarrer, flamenco och pasodoble som musikaliska yttringar. De har även jazz på menyn vilket det välklingande ungdomsstorbandet Sant Andreu Jazz Band från Barcelona visade på måndagskvällen inför en imponerad och häpen publik. Vi ska tacka jazzklubben och det fina samarbetet med Musik i Västernorrland för det här gästspelet. Bandet leds av barytonsaxofonisten/basisten Joan Chamorro, en riktig eldsjäl som vurmar speciellt för jazzens tradition. Joan bor och arbetar i Barcelona som musiker och pedagog. Ungdomarna är i åldrarna 7 – 20 år och i deras utbildning ingår mycket lyssnande och sjungande av jazzmusik vid sidan av det rent instrumentella.

Det kändes att Chamorro med sitt jazzkunnande och bandet lagt ned åtskilligt med arbete för den här konstellationen visade en äkta känsla för jazzens grundelement. Skicklig instrumenthantering hos var och en resulterade i ett väloljat maskineri med välbalanserade ensembler, stor spännvidd, spänstigt, vitalt, nyanserat och svängigt. Just att det svänger är viktigt. Det finns ju storband som spelar så överarbetade arrangemang att musiken blir statisk och totalt orytmiskt.

Med tanke på det sätt de här brådmogna ungdomarna spelar undrar jag vad ska bli när det blir stora? Det var länge sedan jag hörde ett storband med så många drivna solister på diverse instrument plus sångerskor med Billie Holiday-känsla. Alla spelade som gamla rutinerade rävar med en imponerande auktoritet. Exempelvis violinisten som i Ellingtons Mood Indigo och Erroll Garners Misty gav en påminnelse om gamle fine Ray Nance som spelade violin i Ellingtons orkester. Traditionen lever vidare.  

Den entusiastiske ledaren Joan Chamorro, basist kvällen till ära, hade satt ihop en välsmakande repertoar med låtar av Carlos Jobim, Duke Ellington, Erroll Garner, Bobby Timmons, Clifford Brown, Louis Jordan, Cole Porter med flera. Den eller de som skrivit arrangemangen hade hållit sig till de traditionella spelreglerna utan experimenterande. Sant Andreu Jazz Band höll sig också strikt till swingepokens grundregel, det ska svänga.

Sammanfattnings en minnesvärd jazzkväll med ett band begåvade ungdomar som kan gå hur långt som helst på jazzens estrader. För det finns talang i massor.

Jazzrecension 2017-03-20

Danskt gemyt både verbalt och instrumentalt

Konsert
Mads Mathias Quartet
Jazzklubben, E-Street

Vårt södra grannland Danmark har i en lång rad följd av år levererat jazzmusiker av högsta klass. En starkt bidragande faktor till detta är alla amerikanska jazzmusiker av dignitet som bott och verkat i Danmark. Köpenhamn har varit en metropol för dessa så deras närvaro har varit både tändvätska och inspiration för de danska musikerna. Det var en period då svensk jazz var symfonisk, osvängig och tråkig. Men danskarna ändrade sig inte utan höll sig kvar vid svänget. Kanske berodde det på vad saxofonisten Jesper Thilo sade vid en intervju på Skeppsholmen – ”Dansk jazz svänger för vi har god öl och få restriktioner”.
En glad dansk med glimten i ögat är trettiosexårige sångaren och saxofonisten Mads Mathias som hämtat sin inspiration i Nat King Coles artrika örtagård utan att på något sätt försöka efterlikna honom. Hans avslappnade och tillbakalutade sångstil har utan vidare jämförelser mera släktskap med exempelvis Mel Tormé, Harry Connick Jr, Bobby Troup och Dave Frishberg. Det märks också i hans formuleringskonst och sättet att frasera att han också är saxofonist. Som saxofonist tycks han ha ett nära släktskap med Ben Webster utan att vara utpräglad eftersägare. En varm och skönt väsande och fluffig ton precis som förlagans. Den variationsrika repertoaren bjöd både på kända standards som hemsnickrade opus.

Bakom sig hade Mads en slimmad trio med Martin Schack piano, Martin Ankarfeldt bas och Esben Laub trummor som gav bästa tänkbara support. De var imponerande samkörda vilket de visade med att förvalta sina åtaganden väl.

Pianisten Schack gjorde som namnet antyder en rad finurliga drag på elfenbenet. Hans lyhörda ackompanjemang höll sig strikt inom råmärkena och när det blev tillfällen att sola gav han sig oförskräckt ut på fantasirika upptäckter i harmonikens tassemarker. Hans pianospel hade rakt igenom en mästerlig prägel.

Det danska basundret bara fortsätter. Ett bevis för detta var kvällens basist Martin Ankarfeldt som med osviklig elegans serverade rytmiskt stadiga basgångar och många melodiskt fina solon. Pricken över i satte den lyhörde trumslagaren Esben Laub som med rytmisk känsla satte elegant inprickningar och markeringar utan att dominera. En ”perfect timekeeper”.

En kväll med danskt gemyt både verbalt och instrumentalt med trevliga danskar!

Jazzrecension 2017-03-13

Triojazz av ädelt märke

Konsert

Vladimir Shafranov Trio
Jazzklubben, E-Street

Rysk jazz är för mig en vit fläck på musikkartan bortsett från Oleg Lundströms storband, trumpetaren Valery Ponomarev och måndagskvällens gäst, pianisten Vladimir Shafranov som tillsammans med länets främsta komp, basisten

Tobias Helén och trumslagaren Martin Eklöf bjöd på en svängig odyssé med en kavalkad av kända jazzlåtar signerade Benny Golson, Billy Strayhorn, Duke Ellington, Michel Legrand, Thelonious Monk med flera.

Vladimir, född 1946, började spela piano och violin vid fyra års ålder. I början av 1973 lämnade han hemstaden St. Petersburg och bosatte sig i Israel. Några år senare flyttade han till Finland och blev 1980 finsk medborgare. Under sin tid i Finland spelade han med de bästa finska jazzmusikerna. 1983 gick flyttlasset till New York och där anlitades hans tjänster av jazzlegender Art Farmer,
Stan Getz, Chet Baker, George Coleman, Ron Carter, Dizzy Gillespie och
Al Foster. Numera är han återbördad till Finland och bor i Jomala.

På 50-talet demokratiserade Bill Evans och Ahmad Jamal pianotrion genom att ge basen och trummorna en lika framträdande roll som pianot. Vladimir Shafranov och hans spelkompisar har anammat det konceptet på sitt eget sätt. Det blir mera liv i musiken då alla är lika delaktiga i framförandet än att bara pianot är i fokus med rytmiskt stöd av basen och trummorna.

Vladimir Shafranov är en mycket välskolad pianist med bländande teknik som utan att vara eftersägare hämtat näring och inspiration från namnkunniga kollegor som Bill Evans, George Shearing, och Oscar Peterson för att nämna några. I sitt eleganta och fantasifulla broderande på elfenbenet lägger han som extra kryddning in små korta fraser från kända låtar. I balladspelet är han mycket målerisk med både breda och smala penseldrag och är inte rädd att ta ut de harmoniska svängarna på ett mästerligt sätt.

Basisten Tobias Helén hemmahörande i High Coast Jazz Orchestra var en perfekt samtalspartner till Shafranov. Utöver sina linjärt stadiga och välklingande basgångar bjöd han på en rad fantastiska solon. Stråksolot i Ellington/Strayhorns Satin Doll var en riktig höjdare. Samspelet med trumslagaren Martin Eklöf, också hemmahörande i HCJO var av hög klass. Perfekt personkemi.

Martin Eklöf är en lyssnande ”time-keeper” som på bästa Paul Motian manér sätter markeringar och inprickningar med rytmisk skärpa och finess. I hans rörliga solon fick vi ta del av hans tekniska briljans.

Med Beautiful Friendship avrundade Vladimir Shafranov Trio sin svängiga odyssé och visade med ackuratess att Bill Evans koncept håller än idag.
En magnifik kväll!

Jazzrecension 2017-03-06

Jazz med spelglädje och energi i fokus

Konsert
Joel Svensson and his Copenhagen Friends
Jazzklubben, E-Street

Efter en time out från musiken i början av 1960-talet startade tenorsaxofonisten Sonny Rollins en kvartett där pianot byttes ut mot gitarren. Om det är den kvartetten som stått modell för gitarristen Joel Svensson ska jag låta vara osagt. Men hur som helst har han satt samman en välspelande och svängig kvartett i den andan med Thomas Franck tenorsax, Hans Backenroth bas och Victor Jones trummor. Med en pappa som spelade rock och blues och en farfar som lirar svängig gitarrjazz föll det sig ganska naturligt att också Joel skulle börja spela gitarr. Jazzintresset har han ärvt av farfar, legendaren Nicke Svensson.  När Joel 2013 fick Åke Hasselgårdstipendiet löd juryns motivering: ”Gitarristen Joel Svenssonhar en djup förståelse för jazzgitarrtraditionen och ett öppet sinne för nya influenser som kan bredda hans stil. Hans spel är skickligt och fantasifullt med ett imponerande tekniskt kunnande”.

Kvällen fick inledas på trio då huvudpersonen själv var försenad på grund av en tentamen på Musikhögskolan. De bjöd på en svängig avdelning med ett antal kända låtar ur standardmappen, On Green Dolphin Street, Sonnymoon for two, I Can´t Get Started och I´ll Remember April där Francks fantasifulla och mustiga tenorspel surfade läckert på de rytmiska vågorna som Backenroth och Jones skapade. Efter paus inleddes avdelning två med trionumret I Closed My Eyes med Joel i huvudrollen och med fint stöd av basen och trummorna. Därefter var kvartetten fulltalig som med stor energi släppte loss fördämningarna i The End of the Love Affair.  Och en rad andra standards. Här visade Joel med ackuratess vilken skicklig gitarrist han är. Han besitter en bländande fingerfärdighet och varierar smakfullt singelnotspelet med läckert harmoniska ackord. Spelet har både tradition och nytänkande.

Med Dexter Gordon och John Coltrane som ledstjärnor har Thomas Franck mejslat fram en egen profil och ett musikaliskt uttryck. Som sina förbilder är han expressiv och fantasirik, en magnifik improvisatör som med spelglädje och energi tar ur det bästa ur instrumentet. Dexter och John log säkert förnöjt på molnkanten av sin himmel.

Vår meste basist Hans Backenroth gör aldrig någon besviken. Med sedvanlig pondus levererade han ett imponerade rytmiskt basspel, varvat med en rad tekniskt intrikata solon som bara mästare klarar, i perfekt harmoni med den lyhörde och spänstige trumslagaren Victor Jones. Med perfektionism och finess satt inprickningar och markeringar som hand i handske. En härlig session med energi och spelglädje.

Jazzrecension 2017-02-13

Trivsamt och svängigt med Lillen

Konsert
Lillen Anderssons Kvintett
Jazzklubben, E-Street

Pianisten, dragspelaren och inte minst tenorsaxofonisten Lennart ”Lillen” Andersson var redan på 50-talet ett aktat namn i Sundsvall med omnejd.
1964 var han med i det populära bandet Blue Bells som samma år vann Sveriges Radios Twistbandstävling. Genom sitt arbete flyttade han därefter till Stockholm där han kom att spela med bl.a. Jan Allan, Lars Gullin med flera. Han har även berikat jazzen i Spanien och England. Nu är cirkeln sluten och Lillen är återbördad till Sundsvall med spelglädjen i behåll vilket resulterat i en ny kvintett med likasinnade spelkamrater. I den ingår förutom kapellmästaren, Mats Eriksson trumpet, flygelhorn, Dan-Gunnar Olausson piano, Ralf Bergman bas och Ulf Wickberg trummor.

På måndagskvällen bjöd kvintetten på en musikalisk resa i jazzens guldålder. Det vill säga femtiotalet då jazzen var musiken man både lyssnade och dansade till. Det var under den så kallade Blue Note-epoken med bland annat Art Blakeys Jazz Messengers, Horace Silver Quintet, Clifford Brown-Max Roach Quintet i fronten, Stan Getz, Gerry Mulligan och småbandsswingen signerad Coleman Hawkins och Lester Young som nästan allt cirkulerade kring. Det är ur den som Lillen & Co hämtat inspiration och näring. Repertoaren som bjöds var en riktig delikatess med rakt igenom kända låtar som Blues Walk av Clifford Brown, Line for Lyons av Gerry Mulligan, Yardbird Suite, Billie´s Bounce av Charlie Parker, St Vitus Dance av Horace Silver, Merlin av Lars Gullin med flera.

Lillens fina tenorspel är en skön mix av den fruktbara skolan som skapades av Lester Young och vidareutvecklades av Stan Getz. Han är ingen eftersägare utan en personligt stilfull genbärare med vacker ton och ett fantasifullt uttryck. Spelet är mera själfullt än en uppvisning i teknik.

Det var första gången jag hörde trumpetaren Mats Eriksson. Efter en trevande inledning spelade han efter hand upp sig på ett övertygande sätt. Utan vidare jämförelser tyckte jag mig i spelet höra strömningar från kollegor som Bill Hardman och Tony Fruscella i ton och frasering. En positiv överraskning.

Dan-Gunnar Olausson har något av Hank Jones i sig. Han är något av en kameleont som kan forma spelet efter omgivning. Ena gången i gammal traditionell stil för att nästa ge sig i kast med modernare tongångar. Här visade han sina starka sidor både som lysande ackompanjatör och fantasirik solist. Ralf Bergmans svängiga basspel i symbios med Wickbergs rörliga trumspel gav en perfekt inramning.

Sundsvallsjazzens senaste tillskott, Lillen Anderssons Kvintett, fick publiken att trivas och tackade för sig med Oscar Pettifords Blues in the Closet.

Jazzrecension 2017-02-06

Jazz från hjärtat med EKG

Konsert
EKG – Elisabeth Kontomanou Group
Jazzklubben, E-Street

Jag vill ge jazzklubbens programsättare en eloge som tagit det vågade steget att friskt blanda i vårprogrammet och bjuda på både välkända och mindre kända namn samt kvällar för bluesentusiaster. Det är alltid spännande att konfronteras med något man inte vet ett skvatt om. Så till er som tvekar inför det okända. Släpp loss nyfikenheten och lägg bort alla förutfattade meningar och ta emot det som bjuds. Om någon tvivlar så lever ju jazzen trots att alla pionjärer och stilbildare är borta. Den fylls hela tiden på med nya talangfulla utövare.

Jag hade inte susning om vem sångerskan Elisabeth Kontomanou var och vart hon hörde hemma sångmässigt. På nätet kunde jag läsa att hon är internationellt grammybelönad och har sjungit med en rad storheter som John Scofield, Leon Parker, Michel Legrand, Mike Stern och Toots Thielemans för att nämna några. Hon har sina rötter i Frankrike och Afrika men har efter 10 år i New York fått en stor kärlek och känsla för den amerikanska jazztraditionen. Vilket hon visade in rad jazzklassiker. Jag instämmer till fullo i följande uttalande om henne - Med en röst lika själfull som Sarah Vaughan, mjuk och fyllig som Dianne Reeves och med samma intensiva glöd som Nina Simone visade Elisabet Kontomanou att hon är en av de största sångerskorna i nuläget. Tilläggas bör att hon inte fastnat i någon av ovannämnda sångerskors stil utan mejslat fram ett personligt uttryck som berör. Ni som missade henne är att beklaga.

Bakom sig hade Elisabeth en slimmad kvartett som gav osvikligt stöd. Väl samkörda där alla förvaltar sina uppgifter väl. Den lyriske tenorsaxofonisten Anders Ekholm både kontrasterar och kompletterar sången. Han har en härligt fyllig ton så blundar man kan man nästan tro att Dexter Gordon eller kollegan Stanley Turrentine återuppstått.

Pelle Karlströms Bill Evansanstrukna pianospel satt som hand i handske både i komp och eleganta soloutflykter. Bandets två pulsgeneratorer, basisten Christian Paulin fick sin elbas att gunga som en ståbas och Janne Kullhammar serverade rakt igenom ett väl avvägt och perfekt rytmiskt trumspel. Kvartetten visade sina kvaliteter i instrumentalnumren Prince Albert av Kenny Dorham och Groove Merchant av Jerome Richardsson.

Elisabeth Kontomanou, nu vet jag med besked vem du är. Tack för en härlig kväll som sent ska glömmas!

Jazzrecension 2017-01-23

Stark säsongsöppning med Ambivalent

Konsert
Patrik Bomans Ambivalent
Jazzklubben, E-Street

Den pågående kulturfestivalen presenterade på måndagskvällen i samarbete med jazzklubben Patrik Bomans Ambivalent. Kapellmästare Boman trakterar kontrabasen och i övrigt ingår följande, Amanda Sedgwick altsax, Mats Äleklint trombon, Max Schultz gitarr, Carl Orrje piano, Chris Montgomery trummor.

Efter fleråriga studier, bland annat på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm fick han 1987 sitt första stora jazzjobb i pianisten Lars Sjöstens kvartett. Därefter har han utvecklats till en av våra främsta basister. Hans basspel är spänstigt, kraftfullt, tekniskt briljant i samma anda som legendaren Paul Chambers. 1992 började han ett samarbete med pianisten Peter Nordahl och kring millenniumskiftet bildade han sjumannabandet Seven Piece Machine som musikaliskt var präglad av Charles Mingus musik. Den genen har han fört vidare till dagens konstellation Ambivalent. Men han botaniserar också i mainstreamfåran där musiken har en mix av det bästa från swingen och bebopen. Boman och hans medmusikanter är, trots namnet, långt ifrån ambivalenta när det gäller framförandet av budskapet. Här finns inget velande utan en imponerande självklarhet både i Bomans arrangemang och utförande. Patrik har satt en personlig touch på musiken oavsett det är eget material eller klassiker som Star Dust. Musiken är full av intryck från alla håll och epoker i jazzens brokiga historia. Dessutom är Patrik omgiven av drivna musiker som med ackuratess bjuder till vid solistmikrofonen med välformulerade och uttrycksfulla solon. Samtliga bjöd på många spännande soloutflykter där jag tyckte, utan att förringa de övriga, att Amanda och Orrje drog de längsta stråna.

Ambivalent bjöd på tät och svängig underhållning väl utförd på alla kanter av en samling särdeles kunniga musikanter. En fräsch inledning av jazzklubbens vårsäsong och sitt trettioåttonde verksamhetsår.