Jazzrec. 2016-03-14

Det lyfte aldrig för Cohen.

Konsert

Anat Cohen Quartet

Jazzklubben: E-Street

Swing epoken var en gyllene era i jazzens historia som höll i sig mellan cirka 1933 och fram till slutet av 40-talet. Många av storbandsledarna var också framstående klarinettister, som exempelvis Benny Goodman, Artie Shaw, Jimmy Dorsey och Woody Herman. Vid sidan av dessa utvecklades en rad specialister som Buddy  DeFranco, Tony Scott, Peanuts Hucko, Kenny Davern och våra egna ess Åke ”Stan” Hasselgard, Ove Lind och Putte Wickman för att nämna några. Inom den traditionella jazzen har klarinetten varit självskriven. I dag är det oftast saxofonisterna som har klarinetten som biinstrument vilket gjort att populationen specialister är mycket liten. 

En av dagens nya klarinettnamn är israel-amerikanskan Anat Cohen. Hon är för mig och säkert många andra en helt ny bekantskap. Hon föddes 1975 i Tel Aviv, Israel, och började vid tolv års ålder spela klarinett. Hon visade snabbt sin talang så efter en tid åkte hon till USA för studier på The Berklee College of Music i Boston.

Genom ett samarbete mellan Musik i Västernorrland och länets jazzklubbar hade vi i Sundsvall nöjet att höra henne på E-Street med sin kvartett. Förutom Anat Cohen består kvartetten av Jason Lindner piano, synth, fender rhodes, Tal Maschiach bas och Daniel Fredman trummor.

De som hade sett fram emot en kväll med svängigt klarinettspel någonstans i bebopens och swingens tassemarker blev nog grymt besvikna. Det vi fick höra var en kvartett egensinniga musiker som säkert behärskade sina instrument väl, men det som saknades till och från var den viktiga kommunikationen. Ibland lät det som de spelade var för sig och inte som ett fyrspann. Avantgardiskt, lite klezmer och en gnutta fusion. Omskrivna Anat imponerade inte på mig trots sin instrumentala behärskning. Hon uppträdde som en kameleont där hon ibland lät som Tony Scott, ibland som Jimmy Giuffre, ibland lite Putte Wickman. Det tände inte till på riktigt.

Lindner visade sig ha en fantastisk teknik på det akustiska pianot. Synd bara att han använde pianot för sällan till förmån för den klangskapande synthen. Basisten och trummisen var tämligen beskedliga i sitt agerande jämfört med förra veckans komp i färskt minne. 

Sammanfattningsvis en kväll där man väntade på lyftet som aldrig kom!

Jazzrec. 2016-03-07

Stor musik i det lilla formatet.

Konsert

Fredrik Kronkvist MONK VIBES featuring 

Jason Marsalis

Jazzklubben: E-street

Som en parafras på August Strindbergs inledning av romanen Hemsöborna kan man påstå ”Han kom som ett yrväder en marskväll och hade en altsax i en rem kring halsen”, i sällskap med tre medmusikanter. Han som kom var Fredrik Kronkvist med sin kvartett för ännu en upplaga av Måndagsjazzen.

Dessa spelglada herrar med sitt laddade och engagerade spel, Fredrik Kronkvist altsax, Jason Marsalis vibrafon, Martin Sjöstedt bas och Daniel Fredriksson trummor tog oss med på en spännande och oförutsägbar resa i Thelonious Monks egensinniga musikvärld. Monks minst sagt knöliga kompositioner med rytmiska förskjutningar och taktartsväxlingar har trots detta hängt med i tiden och räknas idag till jazzens standardrepertoar. 

Låtar som I Mean You, Misterioso, Teo, Round Midnight, Trinkle Tinkle, Brilliant Corners, Evidence, Kronk´s Monk av Kronkvist och The Virtue Of Patience av Marsalis. Även om Monks ande svävade över det hela har Fredrik & Co förtjänstfullt satt ny kostymering på låtarna med personlig snits och stil.

Fredrik Kronkvist altsaxspel kan inlemmas i Charlie Parker-Jackie McLean-Phil Woods-Cannonball Adderley-skolan. Ett kraftfullt och rättframt utspel som bubblar av liv och intensitet i kombination med en suverän teknik och ett idérikt tonflöde. Man kan likna Fredriks solo-utflykter likt en örn på hög höjd 
som svävar fritt med full kontroll på skeendet. Elegant glidflykt varierat med snabba dykningar och stigningar. 

En skön uppvisning!

Jason Marsalis var en otrolig upplevelse. Han formligen tog ut allt i sitt spel. Hans sköna vibrafonspel andades en skön mix av kollegorna Bobby Hutcherson och Gary Burton. Med fyra klubbor trollande han fram magiska klanger och med två klubbor fick han det verkligen att koka när han släpptes fri i sina eldiga och variationsrika soloutflykter. Kuriosa: Allt går igen. Den 5 mars 1981 spelade spelade Jasons bror Wynton trumpet på Hedbergska skolans aula med Art Blakey.

Efter många års kamperande känner Martin Sjöstedt och Daniel Fredriksson varandra utan och innan. Martins stadiga och rytmiskt spänstiga basspel i symbios med Daniel Fredrikssons rytmiska fyrverkeri bakom trummorna stod 

för det magnifika kompet. Martin bjöd också på en rad hisnande solon och Fredrikssons pådrivande spel med träffsäkra markeringar och inprickningar 

fick musiken att spraka av liv.

Som avslutning på den spännande resan i Thelonious Monk´s egensinniga musikvärld spelade kvartetten Monk´s Skippy som bygger på gamla Tea For Two och In Walked Bud. Fredrik, Jason, Martin och Daniel bjöd på en oförglömlig kväll!

Jazzrec. 2016-02-22

Fioljazz i världsklass

Konsert

Mads Tolling Quartet featuring Jakob Fischer/En hyllning till Svend Asmussen – 100 år, förband: Flora folk

Jazzklubben, E-Street

Populationen jazzviolinister kan jämföras med bandysporten, liten men stark. Joe Venuti, Eddie South, Stephane Grappelli, Stuff Smith, Ray Nance, Svend Asmussen, Jean Luc Ponty, John Frigo och Claude Williams är enligt historie-böckerna de som skapat fioljazzen. Färgstarka profiler med personliga uttryckssätt.

Stuff Smith var felans slugger och oerhört hårdsvängande och Svend Asmussen den sofistikerat elegante perfektionisten. Tyvärr finns de flesta inte bland oss längre och Svend har med ålderns rätt hängt upp fiol och stråke på väggen. 

Den 28 februari fyller han hundra år och med anledning av detta turnerar 

Mads Tolling med sin danska kvartett där Jakob Fischer spelar gitarr, 

Morten Ankarfeldt bas och Karsten Bagge trummor, för att hylla jubilaren. 

I måndagskväll konserterade de på ett välfyllt E Street och de fick publiken andäktig med sköna violintoner i fokus.

Femton år gammal fick Mads ett gott råd av Svend Asmussen, att lyssna på Stuff Smith. Med Stuff som utgångspunkt har han skapat ett eget uttryckssätt, mera modernt inriktat än hans inspirationskällor. Han spelade med auktoritet, svängigt, tekniskt briljant och välnyanserat. Svend måste känna sig mycket stolt att få ha en sådan välspelande efterträdare. För att betona Svend – 100 år var repertoaren genomgående hämtad från hans repertoar. Låtar som Star Dust, Hambo om bakfoten, Kärleksvals, Scandinavian Shuffle, Fiddler in Rio, June Night med flera.

Asmussens förre vapendragare, gitarristen Jakob Fischer, har nosat på allt inom gitarrjazzen, från Django Reinhardt till Wes Montgomery och avantgardister som Jimi Hendrix. Med sin mångsidiga förmåga formar han spelet efter den melodi som för stunden framförs. I exempelvis duonumret Honeysuckle Rose, kompade han Mads, ibland som en återuppstånden Wes Montgomery med läckert oktavspel. Ett fantastiskt halsbrytande samarbete som fick oss att tappa hakan. Hans härliga rytmkänsla framgick väl i hans spänstigt tassande ackompanjemang. I sina soloinpass varvar han singelnotspel med fylligt krämiga ackord. Han är en musikant med elegans i uttrycket, ett arv efter åren med Svend. I första hand gäller välklang, teknisk perfektionism, melodisk kreativitet för att fängsla publiken.

Danskar odlar med omsorg julgranar och basister. Nya bekantskapen Morten Ankarfeldt visade med flera soloinsatser att det är något visst med deras sätt 

att hantera en basfiol. Helgjutet och distinkt med melodiskt rena basgångar satte han färg på kompet. Samarbetet med trummisen Karsten Bagge satt som hand i handske. Karsten Bagge var en lyssnande ”time-keeper” som med små medel fick det att svänga på ett härligt sätt.

Den här lysande 100-årshyllningen och swingfesten utan skyddsnät skall sent glömmas!

Jazzrec. 2016-02-02

Kvartettjazz i mästarklass!

Konsert

The Ronnie Gardiner Quartet

Jazzklubben, Tonhallen

Måndagsjazzen, tillfälligt flyttad till tisdagen i Tonhallen inledde med sångerskan Amanda Lovevind och pianisten Peter Holm. De värmde upp publiken på bästa sätt med ett knippe kända låtar som Hallelujah I Love Him So, Can´t help falling in love, Feeling good och Hereos av David Bowie, med flera. Amanda sjöng avspänt och välartikulerat till Peters fina ackompanjemang.

Därefter fick vi följa med trumslagaren Ronnie Gardiner och hans kvartett på en resa i jazzens guldålders innersta kärna. Ronnie och hans medmusikanter, trumpetaren och sångaren Karl Olandersson, pianisten Mathias Algotsson och basisten och sångaren Hasse Larsson hyllade Art Blakey, Horace Silver, Dizzy Gillespie, Freddie Hubbard och Benny Golson med deras låtar.  

På 60-talet flyttade Ronnie till Sverige. 1975 anlitades han av Charlie Norman som han spelade med i tjugosex år. Han har också haft egna konstellationer som Tivolibandet på Gröna Lund och medverkat i diverse andra sammanhang. Med sin status som trumslagare har han förärats med ett eget rum på Nalen, Ronnies Room, där han regelbundet är värd för levande jazzmusik.

Kvartetten inledde med klassikern Four signerad av Miles Davis. Utan vidare jämförelser kände man historiens vingslag från klassiska kvartetter med trumpetarna Clifford Brown, Lee Morgan och Chet Baker i centrum. Här var det Karl Olandersson som fick stå i centrum vilket han gjorde på ett lysande sätt. Han har säkert hämtat inspiration av nämnda trio men stakat ut sin egen väg och utvecklat ett personligt uttryck. Han har glöd i tonen, energi och fantasi i formuleringen när han glider ut i sina hisnande improvisationsäventyr. 

I Ellingtons In A Melloton visade Karl sig lika bevandrad att använda sordinen som Cootie Williams.

Mathias Algotsson är en oförutsägbar och spännande klaviaturspelare. 

Med sitt humoristiska sinne, vilket framgår väl i sina solon, där han oförskräckt trampar utan skyddsnät ut i harmoniken tassemarker. Egensinnigt i allra högsta grad.

Första gången jag hörde Hasse Larsson var han ett basembryo i Fredrik Norén Band. Därefter har det hänt en hel del så idag tillhör han svensktoppen av våra basister. Han är också en läcker sångare som han visade i bluesen Save Your Blues av Horace Silver. Hans spelade stadig pådrivande och visade i flera solon sina tekniska färdigheter. Basens roll är lika viktig som hjärtats slag. Man tänker inte på det förrän det stannar. Utan hjärtat dör patienten.

Ronnie är kvartettens sammanhållande länk och primus motor. I Juan Tizols Caravan lyfte han i ett långt solo fram hela arsenalen av rytmiska figurer med både stockarna och bara händerna. Publiken gav stående ovationer. Det är sällan man får höra melodiska trumsolon som i Ronnies utförande. Han är de små medlens mästare som sätter inprickningar och markeringar med elegans samtidigt med en pulserande och stadig rytm. En skön kväll som avrundades med sång av Ronnie med The More I See You och Karl med I Can´t Get Started.

Jazzrec. 2016-01-31

Rytmisk yra i Tonhallen

Konsert

From Me To You - A George Duke Experience med Norrbotten Big Band, Norrlandsoperan och solister

Kulturfestivalen, Tonhallen

Scenkonstbolaget i samarbete med de övriga norrlandslänen satte på torsdags-kvällen punkt med en sprakande finalkonsert där Norrbotten Big Band, NorrlandsOperans Symfoniorkester och solister bjöd på en musikaliskt storslagen hyllning till pianisten, kompositören och producenten George Duke (1946 – 2013).

På 50-talet gjordes tappra försök att sammanföra jazzens element med den klassiska musiken. Den nya stilen fick benämningen ”The Third Stream”. 

Det blev ingen succé för lyssnarna upplevde musiken som svår och komplicerad. Kanske var det där George Duke eller av Frank Zappa han inspirerades att satsa på en egen karriär. Duke tog längre steg framåt i utvecklingen än föregångarna och samlade ihop de bästa ingredienserna från jazzen, rock, blues, funk, latin musik, världsmusik och lade allt i en smältdegel och resultatet blev fusions-musikens födelse. Hans brobyggen mellan olika musikstilar har också präglat andra som exempelvis Daft Punk, Steely Dan och sångstjärnor som 

Dee Dee Bridgewater och Diane Reeves med flera. Trots sin storhet som musikskapare är George Duke ett relativt okänt namn för gemene man så den här konserten var garanterat en dörröppnare för nya lyssnare.

Under huvudrubriken From Me To You fick vi vara med på en tre timmar lång resa där musiken sprakade av spänning och skiftande karaktärer med härligt svängig rytmik. Sångtrion Josie James, Napoleon Murphy Brock,   ZaD McGough och basisten Byron Miller utgjorde garneringen av klangbilden. Brock var också presentatör och hans dansande var obetalbart. Snacka om att leva sig in i musiken. Under första avdelningen var intensiteten och ljudvolymen tyvärr på max vilket förstörde helhetsintrycket. Det gick ut över stråkarna som bitvis drunknade i det starka brasset. Efter paus var ljudbilden betydligt mjukare och musiken lyftes fram mycket tydligare. Särskilt i de latininspirerade numren som ibland påminde om Sergio Mendes klassiska band Brazil 66. En eloge till dirigenten och arrangören Tom Trapp som bearbetat materialet på bästa sätt.

Andra avdelningen fick en mjukstart med Mats Öberg vid flygeln, Max Schultz gitarr och Napoleon Murphy Brock i en avspänd blues. Här visade Mats Öberg sina pianistiska kvaliteter i full skala. Han har en teknisk briljans och stor fantasirikedom i sina improviserade solon. Schultz stöttade på ett utmärkt sätt med fylliga bakgrundsackord.

I ett eget nummer spände Norrbotten Big Band musklerna rejält och visade 

med ackuratess vilket skickligt storband man är. Ett väloljat ensemblespel i kombination med färgsprakande solister som Dan Johansson flygelhorn, 

Håkan Broström altsax, Robert Nordmark tenorsax och åter igen fenomenet Mats Öberg.

Som sagt en fantastisk kväll med välspelande och välsjungande musikanter. 

En värdig avrundning på årets Kulturfestival.

Jazzrec. 2016-01-25

Melissa, en prima överraskning!

Konsert

Kulturfestivalen Melissa Aldana Trio

Jazzklubben, E Street

Den pågående kulturfestivalen presenterade på måndagskvällen i samarbete med Jazzklubben det nya stjärnskottet, chilensk-amerikanska saxofonisten Melissa Aldana tillsammans med basisten Pablo Menares och trumslagaren 

Alan Mednard.

Bortsett från Kuba och Brasilien vet jag inget om den rådande jazzsituationen på den sydamerikanska kontinenten. I Chile spelas det i alla fall jazz vilket Melissa Aldana är ett bevis för och genom sin far, känd jazzmusiker i Chile, började hon 6 år gammal att spela altsaxofon. Den första jazzinfluensen var Charlie Parker och sedan tog hon intryck av Cannonball Adderley, Michael Brecker och Sonny Rollins. Rollins starka intryck gjorde att hon skiftade till tenorsaxofon. Utvecklingen gick snabbt så 16 år gammal spelade hon på Santiagos jazzklubbar. 2005 kom hon i kontakt med Wayne Shorters pianist Danilo Perez som hjälpte henne att komma till USA. Där sökte hon till Berklee College of music i Boston och kom in. Hennes lärare där var bland andra Jerry Bergonzi, som gästade klubben för något år sedan, och Joe Lovano.

2013 vann hon som första kvinnliga instrumentalist det prestigefyllda priset 

The Thelonious Monk International Jazz Saxophone Competition. I juryn satt bl.a. Wayne Shorter.

Redan i öppningsnumret visade sig Melissa Aldana vara en mogen musikant med ett uttrycksfullt och kreativt saxofonspel som fick mig osökt att tänka på Sonny Rollins klassiska trio från slutet av 50-talet. Hon är både traditionell och avantgardistisk i formuleringen. Likt Sonny Rollins inledde hon sina improvisationsutflykter med fragmentariska fraser som sedan återkom och ändrades under resans gång till en intressant berättelse. Hon spelade oförutsägbart med spänning och mycket energi i budskapet. Melissa är bara i blomningen av karriären så lägg namnet på minnet gott folk.

Till sin hjälp att på säker grund få glida ut i harmonikens tassemarker hade hon ett mycket bra stöd i basisten Pablo Menares och trumslagaren Alan Mednard. Menares spelade stortonat med härligt gung i basgångarna och tekniskt elegant i sina läckra solon. Mednard var en lyssnande och spelande trummis som höll igen på rätt ställe och spelade med full kraft där det behövdes. Samarbetet mellan bas och trummor satt perfekt och det gav Melissa en säker plattform att stå på.

Sammanfattningsvis var Melissa Aldana Trio en härlig bekantskap. En perfekt säsongsöppning av Måndagsjazzen.

Jazzrec. 14 december

Värdig avslutning med Sinatra i fokus

Konsert

Nevergreen Big Band med Gertrud Jonsson och Filippo Cinconze

Jazzklubben: E Street

Under snart det gångna året skulle tre av jazzens och populärmusikens ikoner ha fyllt hundra år. De tre är sångerskan Billie Holiday, sångaren Frank Sinatra och pianisten, kompositören och arrangören Billy Strayhorn. De har satt mycket djupa avtryck i musikhistorien. Mest uppmärksamhet har Sinatra fått med både dokumentär och hyllningskonsert i tv på bästa sändningstid.

Nevergreen Big Band och sångduon Gertrud Jonsson och Filippo Cinconze hade på måndagskvällen nöjet att avsluta jazzåret på E Street. Och vad passade bättre än att ge dignitärerna Holiday, Sinatra och Strayhorn en rättmätig hyllning. Kvällens bandledare Björn Hedström som i många år regelbundet trimmat Nevergreen hade även satt samman kvällens välsmakande meny med idel klassiker från respektive dignitärs repertoar.

Som sig bör inleddes kvällen med en gammal hederlig storbandsklassiker ur Count Basie´s orkestermapp, One O´Clock Jump med soloinpass av Leif Eriksson tenorsax, Anders Östling trumpet och Åke Rönnberg gitarr. 

En perfekt öppning på en session med swingiga förtecken. Efter den svängiga uppvärmningen bjöd Filippo oss med på en resa till månen med Come Fly With Me följt av Sinatras kanske mest sjungna låt, I´ve Got You Under My Skin i Nelson Riddles originalarrangemang. Filippo har en skön Sinatrafeeling i sången vilket kanske beror på att han också har italienska rötter och att han personligen träffat The Voice. Han bjöd vidare på sköna tolkningar av Fly Me To The Moon, They Can´t Take That Away From Me, Nice `N´ Easy, Bad Bad Leroy Brown, For Once In My Life med flera.

Gertrud Jonsson klädde sig kvällen till ära i Billie Holidays skepnad med att ge inlevelsefullt sköna tolkningar av hennes sångpärlor, Lover Man, Billie´s egna opus God Bless The Child och That Old Devil Called Love. Hon bjöd också på en svängig version på Ellingtons signatur Take the A Train skriven av Billy Strayhorn, i ett nytt arrangemang.

Filippo och Gertrud bjöd på ett par fina duettnummer, The Lady Is A Tramp 

och från Dean Martins repertoar Baby, It´s Cold Outside som Charlie Norman och Alice Babs hade framgång med på 50-talet.

En av jazzens främsta kompositörer och arrangörer var Billy Strayhorn. 

Mellan 1939 och fram till sin död 1967 var han samarbetspartner med Duke Ellington. Sexton år gammal komponerade han kanske sitt livs bästa Opus Lush Life. Ett taggat Nevergreen Big Band hyllade Strayhorn med hans mästerverk Chelsea Bridge, Johnny Come Lately och Isfahan. Exempelvis balladen Chelsea Bridge är svår med sina tempoväxlingar och klangvävnad. Johnny Come Lately är ett renodlat swingnummer även kallad djungeljazz med ett fint pianosolo av Håkan Kastbom. Isfahan var det sista Ellington och Strayhorn skrev tillsammans. Det var ett featurenummer för Johnny Hodges som här framfördes av altsaxofonisten Hans Molander på ett utmärkt sätt.

Kvällens fina hyllning med Frank Sinatra i centrum satte värdig punkt på jazzåret på E Street.