Recension 2016-10-21

Magnifik hyllning av Sammy Davis Jr
From Sammy with Love med Karl Dyall och Rennie Mirro

Tonhallen

Sammy Davis Jr (1925-1990) vill jag räkna till nöjesetablissemangets kanske främste entertainer. Då menar jag naturligtvis, världens kanske främste, som kunde roa sin publik med fantastisk sång, fenomenal dans med stepinslag, exakta imitationer av andra världsstjärnor och dignitärer. Dessutom spela diverse instrument som trumpet, trummor, vibrafon med mera. Nu var inte hans fantastiska karriär kantad av rosor för som färgad fick han i dåtidens rasistiska USA, utstå mycken förnedring. Ett förhållande som tyvärr lever kvar i nutidens USA vilket inte minst presidentkandidaten Donald Trump visar. Ett exempel på hur han behandlades var när han hjälpte John F Kennedy i hans presidentskampanj. Rat Pack-gänget med Sinatra var inbjudna till installationsgalan. Då fick Sammy ett samtal från Kennedys sekreterare att hans inbjudan återtagits. Värst av allt var när han gifte sig med svenska skådespelerskan May-Britt Wilkens. Hatet visste inga gränser. I ett 30-tal delstater var äktenskapet ogiltigt på grund av lagar som förbjöd blandäktenskap. På scenen var Sammy accepterad men utanför var han etablissemangets paria. Där blir han skändad och misshandlad.

Två av våra främsta scenartister, Karl Dyall och Rennie Mirro gästade på fredagskvällen den 21 oktober Tonhallen med musikaluppsättningen From Sammy with Love där Sammy Davis Juniors turbulenta liv speglades på ett fint sätt med utvikningar till Karls och Rennies egna liv i ett rasistiskt Sverige.

Med scenen full av svarta, lätta byggelement, husbandet i scenens mitt, och stora svartvita bilder på Sammy, Frank Sinatra och May-Britt Wilkens tog Karl och Rennie med oss in i den värld Sammy Davis Jr verkade i. De hade satt sig väl in i huvudpersonens liv vilket de visade med härlig sång och osannolika dansnummer med fart och fläkt. Det varvades perfekt med talpartier. Uppsättningen bjöd på sång, musik från Sammys digra sångrepertoar. Sammy log säkert igenkännande i sin himmel!

Den fantastiska kvällen inför utsålt hus avrundades under stående ovationer med Sammy himself, på skiva, sjunga Mr Bojangles med den symboliska hatten i focus. Den 155 cm höge Sammy Davis Jr vare en rese som entertainer. Den störste!

Jazzrecension 2016-10-24

Utmärkt amerikan-svenskt samarbete

Konsert
The New York Jazz Exchange
Jazzklubben, E-Street

Igår kväll bjöd Måndagsjazzen på ett efterlängtat återbesök av gruppen The New York Jazz Exchange, d.v.s. den amerikanske tenorsaxofonisten Sean Nowell tillsammans med Leo Lindberg piano & elpiano, Fredrik Olsson gitarr, Lars Ekman bas & elbas och denna gång Moussa Fadera trummor. Sedan förra gästspelet för drygt fyra år sedan har det runnit mycket vatten under broarna. Med John Coltrane & Kenny Burrells 50-talskvintett som tänkbar förebild har Sean och hans medmusikanter utvecklat konceptet mot ökad frihet. Repertoaren innehöll en välblandad mix av jazzstandards som Horace Silvers Sister Sadie, Toots Thielemans Bluesette, George Gershwins Summertime, Vem kan segla förutan vind, Hoagy Carmichaels Stardust och egna opus som Two Bears, The Game, Pearl med flera.

Nowell som är en bärare av gener från Dexter Gordon, Sonny Rollins, Joe Henderson med flera har skapat ett eget personligt uttryck. Hans improvisationer är oförutsägbara och rytmiskt laddade. Det är alltid befriande skönt med musiker som vågar satsa mot det okända med sväng, pondus och kraft. En viktig faktor i Seans utveckling är att han spelat i många olika sammanhang med musikstorheter som Wayne Shorter, Dave Douglas, Donny Caslin, Stanley Clarke, George Duke med flera.

Gitarristen Fredrik Olsson visade sig vara väl bevandrad i gitarrjazzens historia. Utan vidare jämförelser kände man en närhet till de gamla mästarna Barney Kessel, Herb Ellis, Joe Pass, Tal Farlow. Nu är Olsson ingen eftersägare utan levererar med glöd och intensitet ett gitarrspel med personlig prägel. Smak- och fantasifullt varierade han sitt spel med singelsträngspel och klangfulla ackord.

Ända sedan Reinhold Svenssons dagar har svensk jazz berikats med en lång rad pianister av klass. Ett av de senaste fynden som med all rätt väckt uppmärksamhet är Leo Lindberg. En begåvning utöver det vanliga. Han spelar med teknisk elegans och är harmoniskt välformulerad. Trots sin ungdom är spelet moget, fantasifullt, finessrikt och klichéfritt.

Lars Ekman bjöd både på trygg klassisk Ray Brown-bas med stadiga linjära basgångar och melodiska solon. Vilket i fint samarbete med Faderas rörliga trumspel fick tillställningen att svänga avspänt och skönt. En trevlig kväll med mitt ”Livs Nowell”, och skön musik som värmde i höstmörkret. 

Jazzrecension 2016-09-26

SJO, storband i världsklass

Konsert

Stockholm Jazz Orchestra

Jazzklubben, E-Street

Det var pianisten och arrangören Fletcher Henderson som på 1920-talet kom på att det gick att spela jazz i ett större format. Sedan har det fortsatt vidare med Benny Goodman, Count Basie, Duke Ellington, Woody Herman, Stan Kenton med flera. I pionjärernas kölvatten kom på 50-talet den unike klangskaparen  Gil Evans och i början på 60-talet Thad Jones och Mel Lewis med ett nytt koncept.  I dagsläget räknas Maria Schneider till dom främsta storbandsledarna-arrangörerna.

Ett av våra absolut bästa storband är tveklöst Stockholm Jazz Orchestra som 1983 startade sin framgångsrika verksamhet och ledare har hela tiden varit och är eldsjälen Fredrik Norén med hemmabas i Härnösand. Genom åren har SJO samarbetat med Dick Oatts, Joe Lovano, Bob Mintzer, Bob Brookmeyer,

Jim McNeely, Toots Thielemans och Adam Nussbaum. Samtliga har lämnat bestående bidrag och stegvis höjt bandets kvalité.

Ni som den här måndagskvällen hade bespetsat er på en storbandssession med swing karaktär där riffen avlöste varandra till ett pulserande komp blev säkert besvikna. Men å andra sidan fick vi vara med om en oförutsägbar och spännande storbandskonsert med ett mycket välspelat band. Hela första avdelningen ägnade man åt Peder Knudsens Trollska svit i flera satser.

Enligt Knudsens intentioner speglade musiken den nordiska mytologins innersta väsen med älvor, vättar och annat oknytt. På ett fyndigt och genomtänkt sätt har Knudsen satt ihop olika element från jazzens olika epoker med folkmusik. Sviten inleddes som ballad men under spelets gång ändrades både formen, färgen och rytmiken. De olika sektionernas klanger knöts samman till enhet. Här lyfte Knudsen fram sitt melodiska sinne på bästa sätt. Hela tillställningen kryddades med bandets fina solister, Magnus Broo, Karl Olandersson trumpet, Fredrik Kronkvist altsax, Andreas Gidlund, Johan Christoffersson tenorsax, Fredrik Lindborg basklarinett, Daniel Tilling piano, Kasperi Sarikoski, Bertil Strandberg trombon med flera.

I andra avdelningen återgick bandet till sin vanliga repertoar och inledde med Martin Sjöstedts Line Up with the Groove med magnifika solon av Martin på bas, Karl Olandersson trumpet och Fredrik Lindborg barytonsax. 75-årige Herbie Hancock hyllades med sitt eget opus Maiden Voyage i ett fint arrangemang av Jukkis Uotila. Daniel Tilling piano, Tobias Wiklund flygelhorn och Johan Christoffersson bjöd på gedigna soloinsatser. Karl-Martin Almqvist och Tobias Wiklund hade därefter huvudrollen i Karl-Martins låt, Kim Chi, med reservation för stavningen, på tenorsax respektive flygelhorn. Det fina arret var signerat av Helge Albin. Det fortsatte med mera godis ur den gängse mappen innan det var dags att sätta punkt på en lysande storbandskväll med Martin Sjöstedts Indian love song som bygger på standardlåten Cherokee och Jukkis Uotilas egen Fast Company med eldiga solon av Fredrik Lindborg barytonsax, Bertil Strandberg och Fredrik Kronkvist altsax. En perfekt avslutning på en magnifik jazzkväll!

Jazzrecension 2016-09-19

Karin Krog still going strong

Konsert
Pulsslag med Karin Krog
Jazzklubben, E-Street

Efter Sharón Clarks bejublade framträdande förra måndagen fortsatte Måndagsjazzen med mera vokaljazz i världsklass i form av norska sångerskan Karin Krog med den utmärkta komptrion Staffan William-Olsson gitarr, Terje Gewelt bas och Tom Olstad trummor.

Karin Krog, född 1937, slog igenom i mitten av 50-talet och 1957 hördes hon för första gången i radion. I och med det öppnades dörrarna för henne och karriären tog fart. Sedan 1964 har hon turnerat och givit konserter vid jazzfestivaler och radiostationer världen över. Utöver detta har hon spelat in en imponerande mängd skivor både med norska, svenska och utländska musiker som Egil Kapstad, Jan Garbarek, Bengt Hallberg, Nils Lindberg, Archie Shepp, Don Ellis, Dexter Gordon, Red Mitchell, Kenny Drew, John Surman och många fler. Hon har erhållit en rad fina utmärkelser och juvelen bland dem fick hon i februari 2005 då Kung Harald överlämnade utmärkelsen, The Royal Norwegian Order of St. Olav, First Class. På senare tid har hon flitigt samarbetat med Scott Hamilton och Jan Lundgrens trio och därigenom fått en verklig nytändning. Samarbetet finns dokumenterat på det utmärkta Stunt-albumet The best things in life. Stilistiskt har världsartisten Karin Krog en villkorslös kärlek till Billie Holiday och Peggy Lee, men är helt självständig till stämkaraktär och fraseringssätt.

Komptrion värmde upp publiken med en hårdsvängig version av Alvar Krafts
Jag har bott vid en landsväg följt av Lill Lindfors bossa nova-hit Jag tycker inte om dig av Jocke Johansson/Åke Whilney. Trions positiva agerande fick mig osökt att tänka på klassiska Poll Winners med gitarristen Barney Kessell som frontfigur. Samtliga visade också sin musikalitet med fina solon. Därefter intogs scenen av Karin Krog som inledde med klassikern My Romance. Därefter hyllade hon vännen och kollegan Monica Zetterlund med ett medley på Once Upon a Summertime och Watch What Happens. Resan fortsatte vidare i den Amerikanska Sångboken med låtar som Old Folks, Three Little Words, Everything Happens to Me, Don´t Get Scared en blues av Stan Getz/Lars Gullin, med text av Jon Hendricks, Moody´s Mood, My Shining Hour for Love med flera.

Sommaren 1994 på Jazz i Svaben bjöd Karin Krog och pianisten Nils Lindberg på en midnattskonsert med magiska förtecken. Den känsla och stämning som infann sig då fick vi igår åter uppleva. Hon har en stark personlighet i uttrycket. Hon sjunger avspänt, välartikulerat, känsloladdat med elegant frasering. Komptrion med Staffan William-Olsson i centrum gav Karin bästa tänkbara support. Sammanfattningsvis en kväll där förväntningarna infriades till fullo!

Jazzrecension 2016-09-12

David Kontra Trio

                                                         Sharon Clark

Pangstart med Sharón & Co!

Konsert
Sharón Clark & Mattias Nilsson Trio, förband David Kontra Trio
Jazzklubben, E-Street

Måndagsjazzen inledde sin 37:e höstsäsong med den amerikanska sångerskan Sharón Clark ackompanjerad av Mattias Nilsson piano, Hans Backenroth bas, Joakim Ekberg trummor och förbandet David Kontra Trio med David gitarr, Jonatan Eriksson el-bas och Johan Karlsson trummor.

Inledningsvis fick vi njuta av Sundsvallsjazzens framtid David Kontra Trio. De har vid tidigare gästspel på klubben visat sina färdigheter på ett imponerande sätt. Trots sin ringa ålder är de mycket väl bevandrade i jazzens olika former och uttryck. Trion har sedan förra gästspelet utvecklats och spelar mer avancerat och genomtänkt än tidigare. De bjöd på en svängig mix av standards som After You´ve Gone, It Could Happen to Me och Davids egna alster. Kontra och trion bygger sitt spel på tradition och dagsaktuellt nytänkande. Det hela kryddades med fina gitarr- och bassolon av Kontra och Eriksson.

En gång i tiden hade jazzen, för att använda fotbollsspråk, en imponerande kedja sångerskor, från vänster- till högerytter, Carmen McRae, Sarah Vaughan, Ella Fitzgerald, Billie Holiday och Anita O´Day. De satte ribban för hur jazzen skulle framföras vokalt. Efterkommande sångerskor har influerats och inspirerats av alla eller någon enskild. Kvällens gäst Sharón Clark som var en ny spännande bekantskap hade främst hämtat sin näring från ”The Divine”, Sarah Vaughan. Trots den påtagliga närheten till ”The Divine” hade Sharón ett personligt uttryck i frasering och nyansering. Hon sjunger med känsla mera rakt på utan tillgjordheter.  Ett stort plus i kanten för repertoarvalet som bjöd på både känt och okänt material som Travelin´Blues,  By The Time I Get To Phoenix, Big City´s For Me, Social Call, Just Dropped By To Say Hello och  duonumret Sometimes I´m Happy med magnifikt basspel av Backenroth, med flera. Det var pianisten Mattias Nilsson som vid ett besök på New Yorkklubben ”Smalls” 2012 som upptäckte Sharón Clark.  Att vi fick höra hennes ljuva stämma ska vi tacka Jazzklubbens samarbetspartner, Musik i Västernorrland, för.

Sharón hade bästa tänkbara support i Mattias Nilssons Trio. Jag har inget minne av att ha hört Mattias tidigare men kunde direkt konstatera att han var en fullfjädrad tämjare av elfenbenet. Hans lyhörda ackompanjemang varvat med eldiga solon i stil med Oscar Peterson satt som hand i handske. I solonumret Södermalm av Thore Swanerud visade Mattias sin lyriska ådra som pianist.

Vilken gång i ordningen Hans Backenroth gästat klubben har jag tappat räkningen på. Som alltid bjuder han på riktig svängfest och numera har han även utvecklat basspelet med stråke som måste få legendariske Slam Stewart att i sin himmel le igenkännande. Bakom alltihopa sitter en av våra bästa ”time-keepers”, trumslagaren Joakim Ekberg som vet vilka medel som är bäst gångbara i trioformatet. Hans följsamma och pådrivande spel med rytmiska accentueringar med vänsterhanden ger det där lyftet som gör att det svänger behagligt skönt. Tack för en härlig kväll. Bästa tänkbara start på jazzhösten!

  

Jazzrecension 2016-07-10, Galtströms kyrka

Lyrisk pianojazz med ett skimmer från Bill Evans och Jan Johansson!

I Galtströms kyrka bjöds vi på söndagskvällen (10/7), på en timmes lyrisk kammarjazz med reminiscenser till bland andra, Bill Evans och Jan Johansson, med pianisten Joel Lyssarides och basisten Josef Karnbäck. Duon gjorde smakfulla tolkningar av låtar som Vallåt från Jämtland, Bluesette, My prince will come, Armandos Rhumba med flera.

Det här var mitt första möte med Joel Lyssarides som visade sig vara väl bevandrad i hela jazzklaviaturhistorien. Han hade ett elegant anslag, fullödig teknik och ett utvecklat harmonisinne som nyttjades till fullo i de fantasifulla improvisationsutflykterna.

Nyligen tilldelades Joel ett stipendium som förre ordföranden för Riksförbundet Svensk Jazz, Bengt-Säve Söderberg upprättat. Priset är på 40.000 kronor och Joel får det för att han ”visat prov på utsökt klangkänsla, subtil harmonik och kreativ frasering. Han är en exceptionell musikalisk talang som på detta sätt får ytterligare en stimulans inför framtida stordåd”.

Joel hade ypperligt stöd i den flyhänte basisten Josef Karnebäck. Josefs basspel har tyngd och auktoritet. Utöver sitt stadigt gedigna komp med sjungande basgångar är han en fantasifull och kreativ solist. Han behandlade sin 1830-tals bas med ackuratess.

Sammanfattningsvis en stämningsfull konsert med två välspelande musikanter där den musikaliska personkemin hade tvillingkaraktär.

Bangen jazz- och bluesfestival, dag 2 2016-07-02

Foto: Kjell Oscarsson

Efter GUBB:s härliga konsert var det dags att återgå till det  mindre formatet med Harry Allen-Jan Lundgren Group med Harry tenorsax, Jan  piano, Hans Backenroth bas och Christian Leth trummor. De bjöd på en svängig hyllning till pianisten Jan Johansson (1931-1968) och tenorsaxofonisten Stan Getz (1927-1991) som hade under en tid i slutet av 50-talet och början av 60-talet ett fruktbart samarbete. Bland annat i Norman Granz ambulerande jazzcirkus Jazz At The Philharmonic. För att ge dignitärerna en rättvis hyllning hade man satt samman ett program med melodier som Jan och Stan brukade framföra.

Harry Allen har format sitt spel med ingredienser från swingtraditionens föregångare men även av andra som exempelvis Stan Getz. Med utgångspunkt från dessa har Allen skaffat sig en personlig profil med vacker ton, elegant teknik och en fin balladkänsla. Allans livfulla improvisationer bubblar av intensitet och energi. Det är befriande skönt med en tenorröst som Allens mitt i det allenarådande Coltranebruset.

Pianisten Jan Lundgren är en lyhörd ackompanjatör som vet att lägga de exakt rätta ackorden och solistiskt är han en av våra mest intressanta i nuläget. Det är inget slentrianmässigt rutinspel han bjuder på utan rakt igenom kreativt och svängigt. Han för med framgång Jan Johanssons gener framåt på sitt personligt utmärkta vis. Vilket tydligast utkristalliserades i ett duonummer med piano och bas. Ett stycke hämtat från Johanssons skiva Jazz på svenska. Johansson själv njöt säkert i fulla drag i sin himmel.

Hans Backenroth imponerar varje gång med sitt basspel. Men frågan är om han spelat bättre än denna eftermiddag? Stadig puls i ackompanjemanget varvat med otroliga improvisationsutflykter där tonerna oavsett tempo och intensitet klingade glasklart. Samarbetet med den läckre trumslagaren Christian Leth var som hämtat ur skolboken över hur att komp samarbetar.

Harry Allen och Jan Lundgrens hyllning till Jan Johansson och Getz bjöd på jazz när den är som allra bäst.

Vår sångikon Svante Thuresson behöver ingen närmare granskning. Han levererar som alltid ett knippe standards varvat med låtar som Beppe Wolgers textsatt. Han har i många år med all rätt kallats för ”Sveriges bästa jazzsångare”. Uppbackad av Claes Cronas svängiga trio visade Svante med ackuratess att gammal är äldst.

Foto: Kjell Oscarsson

Sandviken Big Band med gästsolister inledde jazzfesten på fredagskvällen och de fick också äran att runda av den med ingen mindre än bluessångaren och gitarristen Robben Ford.

De spelad bluestolvor av Ford och andra i mycket smakfulla arrangemang.

Blues kan ju bli lite enahanda men i det här utförandet var det riktligt med variationer. Ford spetsade till föreställningen med sitt eggande gitarrspel. Därmed var det bara att lägga årets festival till handlingarna och tacka arrangörerna och alla medverkande för den trevliga tillställningen.