Jazzrecension 2018-09-24

Foto: Mats Olsson ST

Avslaget och enahanda

Konsert

Edda Magnason & Norrbotten Big Band

Jazzklubben, E-Street

Storbandskreatören Fletcher Henderson hade garanterat ingen aning om hur utvecklingen skulle gå med storbandsidiomet. Storbandsformatet är ju möjligheternas verkstad att skapa nya former och klangfärger. Norrbotten Big Band har sedan starten varit i framkant att anta utmaningar som ibland svävar på gränsen mellan jazz och konstmusik. Jag beundrar deras inställning till att ta utmaningar utöver det vanliga. Den här måndagskvällen bjöd Norrbotten Big Band på ett omtumlande möte med sångerskan Edda Magnason. Ett möte som blev verklighet tack vare samarbetet mellan jazzklubben och Musik i Norr & Musik Västernorrland.

När filmen om Monica Zetterlund hade premiär i september 2013 blev Edda Magnason känd för hela svenska folket. Hennes rollgestaltning av Monica Zetterlund var en fullträff.

Musikkarriären startade i tonåren då hon började sjunga och skriva poplåtar med texter på engelska. Hittills i karriären har hon gjort tre album och hennes musikaliska inspirationskällor är Michael Jackson, Supertramp, Esbjörn Svensson, Joni Mitchell, Frank Zappa, Nina Simone, Jussi Björling, Georg Riedel med flera.

Med Eddas Monica Z-själ från filmen i kärt minne blev jag den här kvällen grundligt besviken. Jag hade bespetsat mig på att få höra melodier med sväng och harmoni. Bortsett från Billie Holidays klassika, Gloomey Sunday, bjöds vi gissningsvis rakt igenom på Eddas hemsnickrade låtar som inte gick riktigt ihop med storbandet. Hennes gälla röst smalt inte in i bandets feta klanger. Därutöver var det dålig information till lyssnarna om vem som komponerat och arrangerat låtarna.

NBB är som tidigare sagts ett fantastiskt storband med en rad spännande solister. De hade gärna fått gör en egen avdelning som kontrast till det vi fick höra.

Totalt sett säger jag som Leif G W Persson när något inte är riktigt bra. 
”Det här var sorgesamt”!

  

Foto: Mats Olsson ST

Jazzrecension 2018-09-10

Foto: Linnea Hellgren ST

Toots har fått en värdig efterträdare

Konsert

Mathias Heise & Jörgen Emborg Trio

Jazzklubben, E-Street

Den mer än fantastiska sommaren är till ända och hösten har gjort en försiktig entré. Ett säkert hösttecken är att jazzklubben slagit upp portarna och premiärkvällen, i samarbete med Musik i Västernorrland bjöds vi på munspelsjazz i sann och äkta Toots Thielemans anda med Mathias Heise munspel, Jörgen Emborg piano, Peter Hansen bas och Karsten Bagge trummor. 

När Toots gick ur tiden hösten 2016 försvann ledstjärnan för munspelsjazzen. Det skulle dock inte dröja så länge förrän Mathias Heise tog upp Toots fallna mantel och på ett utmärkt sätt för han generna efter Toots vidare.

Den variationsrika repertoaren komponerad av Jörgen Emborg bjöd på vackra melodier av olika karaktärer som standards, ballader, jazzvalser och latin. Det är oförutsägbart och spännande när fyrspannet med Mathias vid tömmarna tar oss med på en musikupplevelse i den högre skolan. Det är minst sagt imponerande hur Mathias hanterar sin trynorgel, munspelet med en bländande teknik. 

Att med finess och elegans kunna få ut så mycket ur så litet är obegripligt.

En viktig grundsten för att skapa stor musik i det lilla formatet räcker inte enbart individuell skicklighet. Det måste finnas en intuitiv kommunikation mellan musikanterna som spontant, utan att tänka hänger med i de många tvära kast som uppstår i all improviserad musik.

Jörgen Emborgs spel, influerat av bland andra Bill Evans, Herbie Hancock och Keith Jarrett, är formbart som modellera och i sammanhang som dessa nyttjar han sina ytor med stor frihet. Lyhörd och underfundig i ackompanjemanget med välplacerade klangrika ackord och i sina  soloodysséer sprudlar spelet av aktiv spontanitet där allt kan hända.

Peter Hansen höll uppe den danska bastraditionen på bästa tänkbara sätt. Utbildad av bland andra basikonen Niels-Henning Örsted-Pedersen  levererade han ett stadigt basspel och tekniskt eleganta solon när tillfället gavs.

Karsten Bagges trumspel var både träffsäkert och elegant med rytmisk puls kryddad med små enkla figurer som under spelets gång ändrar form och färg. Vänsterhandsmarkeringarna och inprickningar satt som hand i handske. De här välljudande tonerna var en perfekt öppning på säsongen.

Foto: Linnea Hellgren ST

Recension 2018-06-03

Foto: Ulla Hörnell

Ljust, luftigt och somrigt!

Konsert

Sundsvalls Blåsorkester

Kulturmagasinet (söndag)

Med stormsteg kommer Sundsvalls Blåsorkester närmare sitt 100-årsjubileum.  I skrivande stund är man inne på sitt 97:e verksamhetsår. Mycket imponerande.

Den fantastiska sommar vi hittills njutit av fick i söndags en ytterligare temperaturhöjning när Sundsvalls Blåsorkester bjöd på Promenadkonsert i foajén på Kulturmagasinet. Trots de yttre förutsättningarna med strålande sol var det många som hörsammat kallelsen. Under de gånger jag haft nöjet att lyssna på SBO har de alltid en trogen publik. Att man lyckats med det beror kanske till stor del på orkesterns entusiastiske ledare, Thomas Gathe, som hela tiden utvecklar orkestern med bland annat musik långt utanför blåsorkestrarnas sfär. Han har också förmågan att knyta till sig unga begåvade talanger genom ett fint samarbete med Kulturskolan. Enligt orkesterns briljante talesman Jan Thim är Thomas ”tårtspaden” i konditoriet SBO! När han knåpade ihop programmet gissar jag att det skulle var ljust, luftig och somrigt. 

Att han lyckats kändes direkt i det inledande stycket Pineapple Poll sats 1 av Arthur Sullivan som hade en sprittande glad och ljus melodilinje med härligt rörlig rytmik. Därefter fick vi höra Suite Provencale i 4 satser av SBO:s huskompositör Jan Van Der Roost. Stycket handlar om den franska orten Provence där Roost målar naturbilder med både breda och smala penslar på ett fantasieggande sätt. I en av satserna samarbetade oboeisten med piccolaflöjtisten på ett medryckande sätt. Ur Camille Saint-Saëns Morceau De Concert opus 94 spelade valthornisten Isak Jonsson Allegro Moderato med bravur. En stor talang med framtiden för sig. En annan av orkesterns talanger, slagverkaren Martin Stensson spelade inlevelsefullt Timpani and Band Gordon Jacob på sina pukor. De fick också som hjälp på traven för vidare utbildning var sitt Ungdomsstipendium som SBO upprättade för tre år sedan. Kriterierna för att få det är att spela solo med orkestern. Vilket Isak och Martin gjorde med snits och elegans. Det avslutande stycket The First Shoot i 5 satser av William Walton är en komisk opera med jazziga inslag. Efter bara några takter kändes det som att Walton influerats av Gershwins Rhapsody in Blue. Flera blåsarpartier hade en aura från just den. Hela stycket var mycket färgrikt och mönstrat som mosaik. 

Efter sluttonen tog Jan Thim över för en överraskning. Han kallad fram Thomas som gratulerades för sin kommande 60-årsdag och till hans 30 år som ledare för SBO. Gåvan var en komposition av Britta Bystöm, numera världsberömd kompositör och före detta trumpetelev till Thomas Gathe. Stycket heter A Walk To Värmland och det spelades ett smakprov. Uruppförandet av verket sker längre fram.

Med en repris av inledningsstycket avrundades den trevliga och välklingande underhållningen som SBO bjöd på.

Foto: Ulla Hörnell

Jazzrecension 2018-05-12

Foto: Ulla Hörnell

En epok har gått i graven

Konsert

Hudik Big Band med Lill Lindfors, Helen Tanzborn och Nils Landgren

Kulturhuset Glada Hudik

Alla sagor börjar med …. det var en gång. Den här sannsagan fick sin början den 13 maj 1973 och fick en hejdundrande avslutning den 12 maj 2018. Ett för svenskt musikliv historiskt datum, för det var då en 45-årig epok gick i graven då Hudik Big Band gjorde sin allra sista konsert inför utsålt hus. En lång och framgångsrik epok som tog sin trevande början 1971-72 och manifesterades på allvar den 13/5 1973 med en konsert tillsammans med Lill Lindfors, som även fick vara med och sätta definitiv punkt. För att hålla ihop ett storband under så många år krävs det en outtröttlig ledare. Under alla år har den idoge saxofonisten Nore Sundqvist styrt båten med fast kurs. För att stimulera och utveckla sina musiker har Nore sett till att göra konserter och framträdanden med en rad jazz- och underhållningsdignitärer. Vill man se hela deras engagemangsförteckning, så gå in på deras hemsida och läs historiken. Minst sagt imponerande.

Ett av mina starkaste minnen med bandet var på Skeppsholmsfestivalen 1983 då de hyllade trumpetaren Clifford Brown. Kvällen till ära bestod trumpetsektionen av Jan Allan, Benny Bailey, Gustavo Bergalli, Allan Botschinsky och Palle Mikkelborg. I kompet stod Red Mitchell. Samma år gjorde bandet succé på Montreuxfestivalen. Vid det tillfället hade bandet samarbete med arrangören Bengt-Arne Wallin och sångaren Georgie Fame och deras framträdande spelades in och genererade en LP på märket Dragon.

För att ge en bra bild av vad bandet sysslat med under sina 45 på tiljorna hade Nore komponerat ihop en repertoar som visade den musikaliska bredd som gjort bandet så populärt. Självklart inleddes konserten med en riktig Basieklassiker, Freddie Greens opus Corner Pocket. Därefter kom bandets mesta sångerska Helen Tanzborn (55 konserter) entré och sjöng med värme och inlevelse To Close For Comfort. Nu var publiken varm i kläderna när Nisse Landgren, med sin röda trombon och personliga röst, bjöd på Abba Funk, trombonakrobatik i Tommy Dorseys slagnummer I´m Getting Sentimental Over You och lite modern pop av Sting i Fragile. Här fick vi prov på Landgrens mångsidighet. 

Lill tog därefter över och hon plockade fram en rad melodipärlor ur sin repertoar. Hon är en fantastisk scenartist. Hon är perfekt – balanserar utsökt sitt artisteri och sjunger välartikulerat med en underbar timing. Ärtigt och avspänt. Hennes mellansnack är obetalbart.

Den tre timmar långa tillställningen fick, en för årstiden, en fin knorr med Lill och Nisse sjungande Den Blomstertid nu kommer. Storbandet kontrade med en sprakande version av Neal Heftis Splanky där bandets Gösta Rodling och Nisse Landgren duellerade friskt på sina tromboner. Det var många i publiken som blev lite immig i blicken när det konstaterades att Hudik Big Band inte längre finns. Men vi kommer alltid att minnas dem med värme och kärlek.

Foto: Ulla Hörnell

Foto: Ulla Hörnell

Foto: Ulla Hörnell

Jazzrecension 2018-04-23

Foto: Ulla Hörnell

Avspänt och ledigt

Konsert

Isabella Lundgren & Carl Bagge Trio

Jazzklubben, E-Street

Vårsäsongens finalkväll av Måndagsjazzen inleddes med Funk & Fusion, en kvartett talangfulla elever från Mellansels Folkhögskola, Markus Sundvall tenorsax, Johan Lindqvist gitarr, Lukas Häggström bas och Andreas Larsson trummor. Med glöd och intensitet värmde de upp publiken med ett knippe låtar av, om jag uppfattade rätt, gitarristen Lenny Kravitz. 

Därefter intogs scenen av sångerskan Isabella Lundgren med fin support av 

Carl Bagge piano, Palle Sollinger bas och Daniel Fredriksson trummor.

Första gången jag hörde Isabella Lundgren var hennes sång starkt färgad av Billie Holiday. Med åren har hon gått vidare och utvecklat ett personligt sångsätt även om man här och där känner närheten till Lady Day. Likt henne sjunger hon med dröjande frasering och sårbarhet i rösten. Hon har en stark och innerlig själfullhet i uttrycket. Någon har sagt om Isabella – hon skriver och sjunger, med själ och hjärta, musik som öppnar dörrar och bygger broar till både det förflutna och det framtida. Den här måndagskvällen bjöds vi på ett stort sjok med Bob Dylanlåtar men även melodier som Sometimes I Feel Like a Motherless Child, Brother Can You Spare a Dime, That Old Black Magic m.fl.

Calle Bagge är en av våra toppianister. En mycket lyhörd ackompanjatör som med finess och elegans lägger de rätta ackorden bakom sången. När han ger sig ut på improvisationsäventyr kom jag utan vidare jämförelser att tänka på pianisterna Red Garland och Les McCann. På samma sätt som dom spelar Calle med ett spänstigt och snärtigt anslag och använder palettens alla färger för att skapa de rätta nyanserna.

Palle Sollinger bakom basen var en ny bekantskap. Han vikarierade för ordinarie Niklas Fernkvist. Han smalt väl in i trion och visade upp ett gediget basspel i sann och äkta Ray Brown-Charles Mingus anda. Hans härligt gungande basgångar gav en fin rytmisk stadga.

En av våra mest pålitliga ”time-keepers” är tveklöst Daniel Fredriksson. Han är en lyssnande trummis som vet exakt vart stötarna ska sättas in så att den rytmiska pulsen aldrig fallerar. Hans sköna vispkomp påminner om den legendariske Denzil Best och det säger väl allt om Daniels kapacitet.

Sammanfattningsvis en härlig kväll med en av den svenska jazzens mest personliga röster och en följsam och välformulerad komptrio. Med I Can´t Give You Anything But Love ”Sundsvall” sattes värdig punkt för vårens Måndagsjazz!

Foto: Ulla Hörnell

Jazzrecension 2018-04-20

Foto: Ulla Hörnell

Svängigt jubileumsfirande!

Konsert

High Coast Jazz Orchestra med gästerna, saxofonisterna Dick Oatts, 
Fredrik Lindborg och sångerskan Rigmor Gustafsson

Härnösands Teater

Tjugofem år i världshistorien är ungefär som ett andetag. Inom jazzmusikens sfär är däremot tjugofem år imponerande. High Coast Jazz Orchestra har uppnått just den, för fritidsspelande storband, anmärkningsvärda åldern. Den 2 maj 1993, slog trumpetaren Hans Bergfors, Härnösand och saxofonisten Bengt Lindgren, Örnsköldsvik ihop sina kloka huvuden och bestämde att det var dags att bilda ett länsstorband i en liknande anda som Thad Jones-Mel Lewis Orchestra. Musikerna hämtades från olika orkestrar i länet så orkestern är unik i sitt slag. De senaste femton åren har eldsjälen och trumpetaren Fredrik Norén varit styrman och repetitör på den framgångsrika High Coastskutan.

I fredagskväll firade bandet sitt kvartssekeljubileum tillsammans med en namnkunnig trio, altsaxofonisten Dick Oatts, barytonsaxofonisten Fredrik Lindborg och sångerskan Rigmor Gustafsson. Redan 1994 inleddes samarbetet med Oatts och har sedan fortsatt till dags dato. Han har fått orkestern att höja kvalitetsribban och är idag inte främmande för arrangemang med hög svårighetsgrad. Kvällen till ära var det ett taggat band med ett tajt ensemblespel och sköna nyanser. Där har Oatts haft en avgörande betydelse.

Konserten inleddes med Bob Mintzers funkiga opus, New Rochelle med fina solon av pianisten Ion Baciu och gitarristen Per Nordgren. Därmed var ribban lagd för en svängig kväll. Fortsättningsvis fick vi höra Hasses Delight av Oatts, balladen Quiet Now av Danny Zeitlin, Moanin´av Charles Mingus och Ellingtons Sophisticated Lady. Framträdande solister förutom Oatts altsax, Per Nordgren gitarr, Hasse Bergfors flygelhorn, Fredrik Norén trumpet, Fredrik Lindborg barytonsax. Den solist som stack ut mest var den fantastiske pianisten Ion Baciu. Efter den instrumentella delen var det dags för värmländskan Rigmor Gustafsson att äntra scenen. Hon inledde med Bobby Timmons Moanin´ kryddade med fina solon av Simon Fransman trombon och Lasse Pettersson trumpet. Sedan under kvällen bjöd hon på låtar som Born to be blue, For once in my life, There´s Always Something There To Remind Me. Hela hennes uttryckssätt är äkta och chosefritt utan publikfriande manér. Budskapet kommer direkt och oförfalskat från hjärtat. Fina soloinsatser av Kenneth Grönfeldt trumpet, Mats Bäck tenorsax och Janne Magnefors altsax. I Thad Jones Child is Born och Three and one visade High Coast att man är ett storband med högsta kvalité. Vältrimmat som Formula 1 med en stark motor, fräscha tändstift, välladdat batteri och bekvämlig komfort.

Kvällen avrundades med svängiga My Shining Hour med Rigmor och Fredriks barytonsax i huvudrollen och som tack för rungande applåder avslutade Rigmor det hela med Prelude to a kiss med fint basspel av Tobias Helén.

Sammanfattningsvis fick vi höra HCJO från den allra bästa sidan fint förstärkt med Dick Oatts, Fredrik Lindborg och Rigmor Gustafsson. Nu tar bandet avstamp mot 50-årsjubileumet!

Foto: Ulla Hörnell

Jazzrecension 2018-04-16

Foto: Jenny Toresson ST

En skön fläkt från Copacabana

Konsert

Miriam Aïda: Quatro Janelas

Jazzklubben, E-Street

När gitarristen Charlie Byrd vid ett besök i Brasilien på 60-talet upptäckte bossanovan kunde han knappast föreställa sig vilken succé det skulle bli   
när han och Stan Getz spelade in Jobims Desafinado. Skivan säljer än idag! Bossafebern höll i sig ända tills Byrd och Getz gick bort. 

En som med förkärlek håller sig till den latinska jazzen är skånetjejen Miriam Aïda. Mitt första möte med Miriam Aïda var i början på 2000-talet då hon framträdde på Skeppsholmsfestivalen med Jan Lundgrens trio. Jag fastnade direkt för hennes innerliga och chosefria sång. Därefter har det runnit mycket vatten under broarna och Miriam har utvecklat sin sångkonst och räknas idag till våra bästa på området. Hon skivdebuterade 2002 och har turnerat i Sverige och internationellt med olika band och konstellationer som Norrbotten Big Band, Jan Lundgren Trio, Joe Spinaci & the Brookolino Orchestra och maken Fredrik Kronkvists band. På ett framgångsrikt sätt har hon växlat mellan traditionell jazzsång och latinjazz med passion för brasiliansk musik som hon generöst bjöd på den här måndagskvällen tillsammans med Mats Andersson på 7-strängad akustisk gitarr, Ola Bothzén och Finn Björnulfson slagverk. Att med den udda sättningen skapa en atmosfär och stämning är fantastiskt. Miriam och hennes band med de väldrillade slagverkarna gav oss nya intryck och perspektiv.

Med fantasins hjälp förflyttades man till varmare breddgrader med Copacabanas vidsträckta strand och vajande palmer när Miriam bjöd oss med på en vitaminrik resa bland afrikansk-brasilianska rytmer. Quatro Janelas betyder fyra fönster och med den öppenheten mot alla riktningar förmedlade hon sina musikaliska intryck på ett imponerande sätt. Repertoaren hade inte bara influenser från Rio utan också på egna låtar och svenska visor med portugisisk text, visor som Ögon känsliga för grönt, Jag vet en dejlig rosa, Visa från Utanmyra och Kristallen den fina. Hon sjöng också reggae av Bob Marley, Stiff necked fools med portugisisk text. För att få spela in den på skiva krävdes godkännande från familjen Marley som har alla rättigheter av Bobs musik. Hon fick godkännande vilket hon ser som en pik i karriären. Vi fick också ett smakprov på vad hennes nya skiva, som kommer i september, handlar om. Rakt igenom musik av David Bowie. Något att se fram emot.

Efter rungande applåder bjöds vi på två extranummer och slutklämmen blev en tolkning på portugisiska av Edvard Perssons slagnummer, Jag har bott vid en landsväg. En kväll där alla gick hem nöjda!

Kvällens evenemang var ett samarbete mellan jazzklubben och Sundsvalls Kulturskola och en grupp ungdomar från skolan bjöd på ett antal låtar på gitarrer.