Hundraåriga dignitärer!

Billy Strayhorn (1915-1967) pianist, arrangör och kompositör har gått till jazzhistorien som en mycket betydande länk i Duke Ellingtons framgångsrika karriär. Praktiskt taget hela Strayhorns karriär var förlagd till Duke Ellingtons orkester. 1939 anställde Duke den då okände Strayhorn efter att ha hört honom framföra ett par av sina kompositioner. Strayhorn blev först arrangör och pianist vid skivinspelningar med små grupper ur orkestern. Med sin begåvning lärde han sig snabbt Ellingtons tonspråk och började förse orkestern med arrangemang. Tidigt i samarbetet komponerade Strayhorn mästerstycken som Daydream, Passion Flower, After All Chelsea Bridge och My little brown book. Hans kanske mest berömda opus är Lush Life som han komponerade 

16 år gammal och Take the A train som blev Ellingtons signaturmelodi. Samarbetet mellan Ellington och resulterade i sviter och andra verk.

Som pianist höll sig Strayhorn mest i bakgrunden och spelade sällan några solon. Med Ellington gjordes några pianoduetter, Tonk, Drawing room blues och Great times med flera.

Strayhorn och Ellington arbetade perfekt tillsammans. De kunde sitta i varsin del av USA och komponera. Stötte de på patrull ringde de varandra och löste problemet. Samarbetet som började 1939 pågick med några få avbrott ända fram till Strayhorns bortgång i cancer 1967. Han fick inte den erkänsla han var värd har sina orsaker. Ett av dem var att Ellington själv tåg åt sig äran. Det har bland andra Ellingtonmusikerna Cootie Williams, Johnny Hodges och Lawrence Brown vittnat om. Andra orsaker till Strayhorns relativa anonymitet var kanske hans blyghet, alkoholism och öppet homosexuell vilket ansågs stötande och motbjudande i det ”pryda” USA.

Vill ni veta mer om Billy Strayhorn och hans musikaliska gärning finns det en box med 7 cd + dvd på märket Storyville – Out of the Shadows som varmt rekommenderas. Innehållet visar på en personlig, mångsidig, kunnig och ytterst begåvad kompositör och arrangör som Billy Strayhorn var.

Jazz- och bluessångerskan, även låtskrivaren, Billie Holiday, föddes som Eleanora Fagan, även känd som Lady Day, föddes 1915 i Baltimore och gick 

ur tiden endast 44 år gammal 1959 i New York. Hon upptäcktes 1933 av jazzkritikern/skivproducenten John Hammond som organiserade hennes skivdebut med en orkester under Benny Goodmans ledning och spelade in 

Your mother´s son-in-law och Riffin´ the Scotch. Från 1935 och framåt förekom hon flitigt med Teddy Wilsons orkester både live och på skiva. Men också med tillfälligt sammansatta studiogrupper. Mellan 1933 och 1944 gjorde hon över 200 skivsidor, bland annat Body and Soul, Strange Fruit och God Bless the Child. Det mesta hon spelade in går idag under rubriken klassikerna.

Liksom sin tids ledande jazzmusiker arbetade Holiday med subtila förändringar rytmiskt, melodiskt och intonationsmässigt, av en given melodi. Ibland lämnar hon grundmelodin och skapar nya, improviserade melodier. Hennes text-behandling kännetecknas av en långt driven musikalisering, till exempel genom att stavelserna ibland förlängs, ibland förkortas genom ett flexibelt bruk av vokaler och vokalrim (assonanser). Med sitt begränsade röstomfång utvecklade Holiday andra sidor än det lättköpt virtuosa. Hennes röstbehandling och röstklang erbjuder en till synes paradoxal förening av det kärvt uttrycksfulla med det ljuvligt milda, som gör henne till en av 1900-talets mest suggestiva sångartister. Hon hade en unik diktion och dramatisk intensitet och räknas som en av de största.

En rad av jazzens ledande solister samarbetade med Billie i skivstudion under tiden 1935 – 41, pianisten Teddy Wilson, trumpetarna Bunny Berigan, 

Roy Eldridge, Buck Clayton, saxofonisterna Benny Carter, Johnny Hodges, 

Ben Webster och i synnerhet Lester Young som hon hade ett platoniskt kärleksförhållande med. 1935–38 sjöng hon med Count Basies orkester och 1938 med Artie Shaws. Därefter framträdde hon huvudsakligen som soloartist.  1952-57 ingick hon i Norman Granz stall och många inspelningar omgiven av förstklassiga musiker som Charlie Shavers, Benny Carter, Tony Scott, Oscar Peterson med flera. Man gjorde bland annat många nya versioner av hennes 

30- och 40-talsnummer. 1958 gjorde hon, vad jag vet, sitt sista album, Lady in Satin med Ray Ellis orkester. Under de sista åren var Holidays röstresurser hårt ansträngda och hade tappat de tidigare årens konstnärliga behärskning och variationsrikedom.

Trots att Billie Holiday är en av de mest inflytelserika sångerskorna inom jazz och populärmusik har hon inte fått den uppskattning från publiken som visats många mindre talanger. Men hon har påverkat, influerat och inspirerat många efterföljande sångerskor så hennes namn lever vidare.

Akilleshälen i Billie Holidays allt för korta liv var hennes narkotamissbruk. Hon var värd ett bättre öde.

Den absolut störste sångaren inom populärmusiken, Francis Albert ”Frank” Sinatra skulle den 12 december fyllt hundra år. Han var född och uppväxt i Hoboken, New Jersey. Nitton år gammal debuterade han i ett radioprogram för amatörer och uppträdde under de närmast följande åren på ett antal tämligen obskyra klubbar och krogar i New York.

Proffskarriären inleddes 1939 i trumpetaren Harry James dansorkester. 

Den 8 november samma år skivdebuterade han med James orkester i en smörig låt med den lustiga titeln Ciribiribin. Frank sjöng bara en kort tid i Harry James band och gick över till Tommy Dorseys orkester som betalade bättre. Där blev han snabbt en stor stjärna och det stora genombrottet kom när han spelade in 

I´ll never Smile again.

Bing Crosby var min idol sade Sinatra många gånger men jag imiterade honom aldrig. Jag visste att jag ville ha en egen stil men hade ingen aning om vad det skulle bli förrän jag började sjunga med storbanden. Sinatra lärde sig andningsteknik av sin arbetsgivare Tommy Dorsey och han har ett karakteristiskt sätt att glida på tonerna som Tommy gjorde på sin trombon. 

Han tog också små bitar av sångare/sångerskor som Louis Armstrong, 

Jack Leonard, Billie Holiday, Mabel Mercer och Lee Wiley. Mycket målinriktad lärde han sig nyansering och frasering, sättet att förvandla varje sångtext till något som lyssnarna hade upplevt själva. Det var Tommy Dorsey som gav Sinatra chansen att skapa en egen stil. 1943 skildes deras vägar under uppseendeväckande former trots att han trivdes bra i bandet. Han ville gå vidare och pröva något nytt. Epoken Dorsey-Sinatra har skivmärket RCA Victor dokumenterat grundligt.

Efter separationen med Dorsey var Sinatra, mellan 1943 och 1952, knuten till skivbolaget Columbia där han lanserades flitigt på skiva under benämningen ”The Voice”. Ett uttryck som sedan följt med genom åren. Men det stora lyftet till ”big time” var när Frank Sinatra 1953 inledde, som det skulle visa sig bli, ett fruktbart samarbete med skivbolaget Capitol och producenten Voyle Gilmore. Det var Gilmores tålamod i kombination med Nelson Riddles swing arrangemang som förde Frank åter till toppen i musikvärlden på nytt efter en popularitets-svacka. Han blev än en gång landets populäraste sångare. Inte bara det, utan världsartist! Capitoleran varade mellan 1953 och 1962. Därefter startade han det egna märket Reprise och fortsatte där att spela in skivor.

Någon Sinatrafan har räknat ut att han har spelat in musik som det skulle ta drygt fyra dygn att spela igenom non stop. Minst sagt imponerande.

Det har skrivits spaltmil och sagts mycket om Sinatra genom hela hans karriär, inte minst hans kvinnoaffärer, 50-talets Europaturné och samröret med maffian med mera. Man vet inte vad man ska tro om det. Hur som helst var han en magnifik sångare, som många försökt efterlikna utan att lyckas. Vid sidan av sången var han också en framgångsrik skådespelare som belönades med en Oscar för sin roll i filmen Härifrån till evigheten.  

Här ett av många uttalanden om Frank Sinatra. – "Vad Frank Sinatra har är mycket mer än talang" säger regissören Billy Wilder. Det är något slags magnetism som är starkare än något annat i show business. Var än Frank befinner sig finns det en speciell elektricitet som genomtränger luften. Det är som ”Mack the Knife” är i stan och det är dags för action.

Det var så det kändes vid hans framträdande i Göteborg 1989 tillsammans med Sammy Davis och Liza Minelli och ännu starkare var upplevelsen två år senare i Malmö då jag hade lyckan att få sitta på ringside, några meter från scenen, och få iaktta mästarens agerande på nära håll. Då hade Sinatra engagerat äkta paret Eydie Gormé och Steve Lawrence som ersättare för Sammy som gick bort 1990 efter att ha drabbats av cancer och Liza som var upptagen av annat. 

Det var två oförglömliga kvällar i mitt musikliv! Jag citerar den legendariske jazzprogramledaren Leif ”Smoke Rings” Anderson. – Man får vara glad och tacksam att få vara samtida med Frank Sinatra.

Den 15 maj 1998 gick Frank Sinatra ur tiden och en magnifik karriär var till ända.