Njutbar
resa i den amerikanska sångbokens perenner
Konsert
Hayati Kafe Kvartett
Jazzklubben, E-Street
Det är snart tjugo år sedan The Voice eller O´l Blue
Eyes, Frank Sinatra, gick ur tiden. Men croonertraditionen i USA lever vidare
genom bland andra Tony Bennett, Michael Bublé, Steve Tyrell och på våra
breddgrader är det främst Hayati Kafe och Svante Thuresson. Hayati började sin
karriär hemma i Istanbul 1961 och året därpå kom han till Sverige med egen
orkester. Han trivdes bra och har sedan dess blivit kvar. Ett par år senare
blev han sångare i Carl-Henrik Norins orkester och sedan har karriären rullat
på. Han har samarbetat och gjort skivor med många av våra främsta jazzmusiker. Hayati
har gästat jazzklubben tidigare med olika konstellationer och den här
måndagskvällen var hans spelkamrater Klas Lindquist på altsax/klarinett, Leo
Lindberg piano och Kenji Rabson bas.
Tänk er en nattklubb, fram på småtimmarna, med dämpad
belysning och på scenen en avspänd crooner tillsammans med en elegant
kompgrupp, då har ni bilden klar för er hur det var igår på jazzklubben.
Stämningen var den allra bästa när Hayati på sitt oefterhärmliga sätt bjöd på
en njutbar resa övervägande bland den amerikanska sångbokens fantastiska
perenner. Utan att ta till överord tycker jag att han är den svenske sångare
som förvaltat arvet bäst av alla Sinatratolkare. Känslofullt och äkta förmår
han att ge de gamla slitna låtarna en personlig fräschör. Intonering, textning,
nyansering och frasering sitter perfekt.
När Dompan gick ur tiden försvann ett unikt sound i den
svenska jazzen, både på altsax och klarinett. Den som nu för generna vidare på
ett utsökt sätt är Klas Lindquist. Han är ingen eftersägare utan från en egen
palett målar han harmoniskt melodiska tonslingor. Som obligat bakom sången
eller i renodlade soloinsatser. Ska man artbestämma Klas har han en påtaglig
närhet till Benny Carter. En saxofonist/klarinettist som Dompan ville K-märka.
I två trionummer, Jitterbug Waltz och Bohemia After Dark visade Klas sig i
helfigur med bländande insatser.
Virtuose pianisten Leo Lindberg spelar, trots sin ungdom,
som en musiker med lång erfarenhet. Han har allt en musiker behöver, ett brett
register, bländande teknik, välutvecklat harmonisinne, fantasifull improvisatör,
lyhörd ackompanjatör. Lindbergs kreativa spel sprudlar av idéer och infall. Ena
stunden lågmält eftertänksamt för att i nästa stund visa kraft och muskler. Det
svängde utomordentligt skönt när han på Red Garland-manér öste på med fylliga
blockackord.
Kenji Rabson har utvecklat sitt basspel högst påtagligt.
Han behandlade sin basfiol, i stil med Scott LaFaro, med samma lätthet som en
gitarrist. Fingrarna flyter med elegans över strängarna. Inget lämnas åt
slumpen, det är full kontroll på händelseförloppet. Basen är som bekant
musikens hjärta och utan ett fungerande sådant, ingen puls och patienten dör.
Den trevliga kvällen fick en avrundning med Hayatis
underbara tolkning av klassikern That Old Black Magic.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar