Jazz
med klass!
Konsert
Ulf Andersson New Quartet med Hannah Svensson
Jazzklubben: E Street
Örnsköldsvik med omnejd har inte bara fostrat berömda
hockeyspelare.
Även jazz- och bluesmusiker som pianisten Reinhold Svensson (1919-1968),
bröderna Bertil och Göran Strandberg, trombon respektive piano, tenorsaxofonisten
Erik Norström, bluessångaren Totta Näslund och saxofonisten med mera Ulf
Andersson. Samtliga har satt djupa avtryck i den svenska musikhistorien.
I måndagskväll bjöd jazzklubben på en riktig godbit med
just Ulf Andersson och hans nya kvartett där förutom Ulf ingår Ewan Svensson
gitarr, Hans Backenroth bas, Chris Montgomery trummor förstärkt med sångerskan,
Ewans dotter, Hannah Svensson.
Anderssons fyrspann kändes lika vältrimmat och
synkroniserat som en fyrhjulsdriven Quattro. Samhörigheten mellan de olika
delarna visades i öppningsnumret Like Someone In Love och den efterföljande The
Night Has a Thousand Eyes där både Ulf och Ewan sträckte ut med läckra solon.
Ulf har ända sedan det svunna 60-talet varit, och är, en
av våra mest intressanta saxofonröster. Han har inte fastnat i exempelvis
Coltranefällan utan gått sin egen väg. Han bjuder alltid på spännande
improvisationer som andas friskhet och framåtsträvande. Likt en målande
konstnär kastar han ur sig lösa fragmentariska skisser som han tekniskt och
elegant bearbetar till ett fulländat konstverk. Hans färgrika och rikt
nyanserade tonmålningar andas ”Body and
Soul”.
Sångerskan Hannah Svensson är ett relativ nytt namn som
berikat vokaljazzen. Hon debuterade offentligt 2006 och det som tände gnistan
hos henne att bli sångerska var efter att ha sett en dokumentär om Eva Cassidy
(1963-1996) som gick bort för tidigt. Det var länge sedan jag hörde en så
naturlig och chosefri sångerska som Hannah Svensson. I Don´t get around much
anymore med enbart gitarrkomp visade hon sin förmåga på bästa sätt.
Välartikulerat, med perfekt balans. Hannah går garanterat en ljus framtid till
mötes för sångerskor med personlighet är en bristvara!
Gitarristen Ewan Svensson, en gång i tiden elev till
Bosse Sylvén, fick sin inspiration av Barney Kessel men har efterhand satt sig
in i hela jazzgitarrhistorien. I hans solon kan man om man lyssnar noggrant
hitta fragment av gitarrister som Jim Hall, Wes Montgomery, Pat Martino och den
progressive Mike Stern med flera. Ewan Svensson är inte på något sätt en
eftersägare utan en personlig och fyndig berättare både tekniskt och rytmiskt.
Bakom Hannahs sång lade han harmoniskt läckra ackord i fin symbios med Ulfs
färgrika obligatspel.
Det mesta är vid det här laget sagt om vår fantombasist
Hans Backenroth.
Man är bortskämd med
hans skönt linjära basgångar som ibland avbryts av ett och annat tekniskt
intrikat solo, även med stråke, som bara han behärskar.
Kvartettens primus motor, trumslagaren Chris Montgomery
Han var mycket lyhörd och uppmärksam på sina spelkompisars förehavanden och
satte med perfektionism in markeringar och inprickningar vilket fick det att
svänga rejält. En magnifik jazzkväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar