Jazzrec. 3 november

Fräscht med ung norsk-svensk kvartett

Konsert

Hanna Paulsberg Concept 

Förband: F-Linjen (Kulturskolans fördjupningslinje för jazz)

Jazzklubben: E street

Inledningen igår kväll på jazzklubben gick i ungdomens tecken. En oktett elever plus två lärare på Kulturskolan fördjupningslinje för jazz som visade sina talanger på ett varierat och tilltalande sätt. Vi fick höra avantgardistiska toner signerat William Parker men också konventionell blues, Blues Five Spot av Thelonious Monk och lite annat. De enda jag kände igen i bandet var gitarristen David Kontra och basisten Jonatan Eriksson som tidigare visat framfötterna på klubben. Vi får vara glada åt att ungdomen vill satsa på jazzen, vilket bådar gott för framtiden.

Huvudnumret, Hanna Paulsberg Concept var för mig en helt ny bekantskap med Hanna själv på tenorsax och komposition, Oscar Grönberg piano, Trygve Fiske bas och Hans Hulbaekmo trummor. En ung norsk-svensk kvartett som grundades 2010, tog hem utmärkelsen Young Nordic Jazz Comets 2011 och skivdebuterade 2012.

Paulsbergs spel är en stilmässig mix som spänner över från amerikanska saxofonister som Wayne Shorter, Charles Lloyd, Joe Henderson och Michael Brecker till det europeiskt nordiska med Hannas landsman Jan Garbarek som frontman. Mycket ovanligt för de flesta av dagens moderna saxofonister har oftast hämtat sin näring från främst John Coltrane och hans kollegor Archie Shepp och Pharao Sanders. Det är alltid uppfriskande när någon bryter mönstret och hittar på något eget.

Hennes kompositioner rör sig emellan tradition och nytänkande. Det är musik med öppna ytor fast inte helt konturlöst. Inom tydliga ramar och traditionell förankring finns det gott om utrymme att förverkliga sina intentioner med kreativt improviserande.

Oscar Grönbergs egensinniga pianoackompanjemang kom mig utan vidare jämförelser att tänka på legendarer som Cecil Taylor, Thelonious Monk, Horace Tapscott och Mal Waldron som gick sina egna vägar. De var mästare att skapa rytmisk spänning både som ackompanjatörer och solister. Grönberg är samma andas barn. Spelet har en bredd som pendlar mellan tradition och modernt avantgard.

Fiskes rörliga basspel i symbios med Hulbaekmos distinkta trumspel gav kvartetten ett välbalanserat komp som levererade ett utmärkt stöd. Vid några tillfällen visade också Fiske sina talanger som en tekniskt driven solist.

Ni som hade förväntat er att stampa takten i fyr-fyra tempo blev nog besvikna men håll med om att det är uppfriskande med en svedjebrand emellanåt som ställer konventionerna på huvudet.