Jazzrec. 2016-04-04

Kristin Korb Trio bjöd på härligt baskalas

Konsert

Kristin Korb Trio

Jazzklubben, E-Street

När bastuban tjänat ut sin roll som rytminstrument tog kontrabasen över som pulsgivare. Legendariske Slam Stewart (1914–87) ville mer än bara ackompanjera så han kryddade sitt basspel med stråksolon och unisont nynnande. Som medlem i Bill Evans Trio gav Scott LaFaro (1936–61) basspelet en ny färdriktning. Basen fick en lika central roll som pianot och trummorna.

Måndagskvällens gäst, Kristin Korb från Montana, numera i Köpenhamn, 

har satsat på avancerad jazzsång i kombination med ett fingerfärdigt basspel. Hon har i grunden en gedigen utbildning som hon fått av sin mentor Ray Brown men också av John Clayton. Med ett sådant stöd i ryggen har det ofrånkomligt blivit ett påtagligt Brown-stuk på hennes basspel. 1996 gjorde hon skivdebut med Ray Brown Trio vilket var en fjäder i hatten för den fortsatta karriären. 

Som vid förra besöket omgav hon sig med Magnus Hjort piano och Snorre Kirk trummor. Beträffande sången har hon hämtat sin näring från bland annat Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan. Hon är en härligt avspänd sångerska som med en imponerande teknik uttrycker sig välformulerat och välartikulerat utan störande manér.

Hon har ett härligt klös i basen och att hon haft Ray Brown som mentor är inte någon nackdel. Snarare tvärt om för likt honom spelar hon linjärt distinkta basgångar med spänst och snärt. Med imponerande teknik och härlig sång bjöd Kristin på ett fång kända och mindre kända låtar där många texter var signerade legenden Johnny Mercer. Låtar som I´m old fashioned, Midnight sun, Beyond the moon, Baubles, bangels and beans, Twilight, Can´t buy me love (Beatles), Green Dolphin Street med flera en ny lyster. I solonumret Green Dolphin Street fick vi höra ett imponerande basspel i dansk klass.

Kristin Korb är lyckligt lottad som har en pianist som Magnus Hjort vid sin sida. Han är en kreativ och stämningsfull arkitekt med ett behagligt anslag. Hans smakfulla och lyhörda ackompanjemang varvat med spännande improvisationer som är lika finurligt uträknade som när dalkullorna sitter på kammaren och knypplar. Viktigt att tonerna kommer på rätt plats som trådarna i knypplingsväven. De satt perfekt!

Spela trummor i trioformatet kräver sin man. Spelet får inte bli dominerande utan måste balanseras och avvägas. Snorre Kirks spel passade i sammanhanget som hand i handske. En effektiv, lyhörd och fantasifull ”time-keeper” som med små medel gav bästa tänkbara stöd.

Tack för ett välarrangerat baskalas med tre mycket motiverade musiker!