Recension 2016-05-22

Våren välkomnades av Blåsorkestern

Konsert
Sundsvalls Blåsorkester under ledning av Thomas Gathe
Kulturmagasinet (söndag)

Under en lång följd av år har våren traditionsenligt sjungits in i Sundsvall av en rad olika körer och spelats in av Sundsvalls Blåsorkester, som i söndags bjöd på en välklingande vårkonsert med en smakfull och variationsrik meny.

Dirigenten Thomas Gathe har hittills den längsta tjänstgöringstiden av alla  som tidigare lett Sundsvalls Blåsorkester. Utöver sitt ledarskap kan man säga att han är orkesterns nav. En idéspruta som genom åren med entusiasm och stort intresse försett orkestern med spännande och tekniskt utmanande musik av all slags karaktär. Musik med stor spännvidd som man normalt inte förknippar med en blåsorkester. Samtidigt måste det vara stimulerande för musikerna att titt som tätt hoppa mellan de olika genrerna, vilket samtidigt utvecklar orkesterns kvalitet. Det är ändå viktigt att behålla dialekten från John Philip Sousa, blåsmusikens grundare.

Repertoaren på den här konserten presenterade några för mig okända kompositörer som Robert Buckley, Robert Russell Bennett men också några riktiga kändisar som exempelvis Thomas Gathes favoritkompositör Jan Van der Roost samt Jacques Offenbach, irländsk folkmusik och modern pop av Adele. Det här visar verkligen bredden och omfånget på orkesterns repertoar.

Konserten inleddes med ett suggestivt stycke, tredje satsen av Robert Buckleys Tribute to Arthur Delamont. Här lades ribban på rätt nivå för en trevlig musikupplevelse. Stycket hade lite karaktär av en klassisk marsch. Därefter följde ett snårigt och knappast lättspelat opus, Cake Walk, med ragtimekaraktär hämtat från Broadwaykompositören Robert Russell Bennetts digra kompositionsmapp.
Efter dessa synkoperade rytmer spelades Schottische som påminde starkt
om melodiskt smäktande filmmusik a la 50-tal med ett vackert avslutande klarinettparti. Sedan gjordes ett långt hopp från 50-tal till nutid med Hello
ur populära Adeles repertoar. Tillbaka i filmens värld bjöds vi på The Terminal: The Tale of Viktor Navorski av John Williams. Här kändes öststatsinfluensen
och den dramatiska spänningen. Lovisa Mannelas utmärkta klarinettsolo förstärkte det hela. Lovisa fick också ta emot Kulturskolans stipendium på
3000 kronor för vidare utbildning.

Jan Van der Roost hade tre bidrag till konserten. Dublin Dances med satserna Brian Boru´s Marsch, The Minstrel Boy och The Irish Washerwoman.
Roosts finurliga kompositioner har pulserande rytmik och de olika instrument-sektionerna lyfts fram på ett fint sätt.

Med välklingande klarinetter i centrum framfördes Irish Tune from Country Derry, mera känd som Danny Boy innan det var dags för finalnumret hämtat
ur Jacques Offenbach klassiska operett Orpheus In The Underworld med fina soloinsatser av Lovisa Mannela klarinett, Hugo Sawe oboe och Hans-Ove Johansson flöjt.
Sammanfattningsvis fick vi höra en vältrimmad, nyanserad och inte minst spelglad orkester där allt satt med perfektionism. Som vanligt fick vi också
en initierad och humoristisk information om de olika musikverkens historik
av programvärden Jan Thim.
Med två härliga extranummer och en riktig smällkaramell sattes punkt på årets vårkonsert.

  

Jazzrec. 2016-04-27

Underbar show med Lill i yppersta form

Konsert

Lill Lindfors med Claes Crona piano, Mats Norrefalk gitarr, Hans Backenroth bas och Joakim Ekberg trummor

Tonhallen, onsdag

Efter femtiofem år på scenen är Lill Lindfors fortfarande still going strong och 

i sin yppersta form, vilket hon visade med ackuratess vid onsdagskvällens framträdande i Tonhallen. Hon hade fin rytmisk support i en välspelad kvartett under ledning av pianisten Claes Crona.

Undertecknad har genom åren sett och hört Lill i olika sammanhang och för varje gång blir hon bara bättre och bättre. Skickligt har hon utvecklat och förfinat sin scenkonst utan tillstymmelse till slentrian. Hon är perfekt – balanserar utsökt sitt artisteri och sjunger välartikulerat med en underbar ”timing”. Ärtigt, avspänt, smakfullt och framför allt, ett behagligt tempo.

Lill stod oavbrutet på scenen i två timmar och man måste beundra hennes skärpta minne, för alla texter flödade fram som ett rinnande vatten.

Repertoaren bestod till övervägande del av tidigare succémelodier, musik av bland andra Robban Broberg, Thorstein Bergman, Bob Dylan, Kris Kristoferson, Beatles, Olle Adolphson och Harry Belafonte. Även jazzen fick sitt i form av ett medley på Don´t get around much anymore, Honeysuckle Rose och Teach me tonight. Med I will print you pretty pictures hyllade Lill bortgångna artister som Robban Broberg, Magnus & Brasse, Bengt-Arne Wallin med flera. Att minnas människor är att påminna andra människor om deras existens har Lill sagt i en intervju. En eloge till den som skrivit alla fina arrangemang. Vem det nu var. 

Mellan sångnumren spånade Lill på sitt oefterhärmliga sätt om livets infall och nycker på ett sätt som framkallade storskratt.

Gitarristen och sångaren Mats Norrefalk, ett nytt namn för mig, gjorde med stark inlevelse en härlig tolkning av Robban Brobergs klassiker Carola. 

Sina gitarrkunskaper tog han ta fram då han på soprangitarr spelade en latinsk vals, La partita. Utan vidare jämförelser kände man vingslagen från gitarr-kollegan José Feliciano.

Lill Lindfors har alltid omgivit sig med elitmusikanter. Den här kvällen hade hon perfekt uppbackning av outslitlige Claes Crona vid pianot. Vår främste basist Hans Backenroth och det rytmiska ankaret Joakim Ekberg bakom trummorna. Claes blixtrade till ibland i sanslöst svängiga soloutflykter som bara han mäktar. Backenroths flyhänta basspel är bländade men han visade också sig vara en fena att använda stråken i sina solon. Då Lills musik innehåller mycket olika rytmer känns det tryggt med en flexibel trummis som Joakim Ekberg.

Med stående ovationer från publiken rundade Lill av showen med en monolog om åldrande och sex på gamla dar innan hon satte punkt med sin stora hit, 

Du är den ende! Lill du är stor!

Recension 2016-04-23

Ingen vår utan Caprice!

Tonhallen: Kjell Lönnå med Kammarkören, KFUM-kören, Kören Confetti & Electric Banana Band (Lördag)

För oss Sundsvallsbor med omnejd blir det vår på riktigt när Kjell Lönnå med sina körer och gäster bjuder på sin uppsluppet glada sångfest Caprice, vilken ägde rum i lördags vid två fullsatta konserter. Inledningsvis vällde körerna in från alla håll med glada tillrop och välkomnande.

Man måste nypa sig i armen för det här var fyrtioåttonde gången som Kjell ledde sina körer, vilket är helt otroligt. Kjells musikglädje och entusiasm tycks outsinlig. Att år efter år bjuda på tradition och det där lilla extra som gör upplevelsen starkare är minst sagt imponerande.

Varumärket Caprice har i körsverige en stark ställning. År efter år har kvalitets-ribban höjts åtskilliga snäpp, vilket inte gör sig självt utan kräver ett idogt repetionsarbete. Körerna denna kväll var verkligen på tårna och bjöd oss på ett par timmars mäktig och välklingande körsång med en smakfull meny av såväl sprittande som meditativa sånger för att få oss att komma i rätt vårstämning. Ur det digra programmet bjöd Kammarkören på folkmusik från Dalarna med Talgper, symbol för talgoxen enligt Rune Lindström, Efter regnet av Benny Andersson, ett ovanligt Benny-opus med kontemplativ prägel samt glada Happy Days. KFUM-körens mäktiga röster kom väl till sin rätt i Carl Antons Maskros och tjärdoft, Otto Lindblads klassiker Vintern rasat ut, Bosse Sahlén och kören 

i gamla fina Din vår, Björn Sundström elegant agerande i klassikern En herre i frack och Sven Arefeldts paradnummer Res med mig Stina i en roddbåt till Kina. Där hade Kjell ändrat lite i texten så att den fick en lokal anknytning. Snyggt gjort.

Cissi i Kammarkören bjöd på en halvfräck dänga innan Confettitjejerna visade sina färdigheter i bl.a. en fin melodi, Utan dina andetag, signerad Joakim Berg 

i popgruppen Kent. De visade sina showtakter på bästa sätt när de släppte loss 

i Povel Ramels Knäppuppklassiker, Var är tvålen, iklädda baddräkter från anno dazumal. Alla körer sjöng av hjärtats lust prins Gustafs Studentsång som är ett måste vid vårkonserter.

Gästartister av rang har passerat revy vid Capricekonserterna och årets får väl anses som de hittills mest udda, Electric Banana Band. Alla i publiken, gammal som ung har en relation till dem. Med sin spelglädje och entusiasm fick de med sig publiken i sina låtar som Batterilåt, Jag kan inte simma, Zwampen, Banan-kontakt, Maja min Piraya, med flera. Den rytmiskt sköna musiken skriven av Janne Schaffer och texterna av Lasse Åberg är lätt att ta till sig. Schaffer och pianisten Peter Ljung bjöd också på Brusa högre lilla å av Björn J:son Lindh.

Preludiet ur Bachs cellosvit nr 1 spelade Malin Högberg på sin kontrabas. Välspelat och fint. En skön kontrast till sjungandet. Malin är till vardags chefsbasist i Nordiska Kammarorkestern.

Traditionsenligt med alla på scenen avslutades Caprice med Kjells bearbetning av Irving Berlins klassiska Alexander Ragtime Band. 

Åter en härlig musikupplevelse att minnas.

Jazzrec. 2016-04-18

Kammarjazz av högsta kvalité!

Konsert

Allan – Riedel – Söderlind, förband Trio Inkognito

Jazzklubben, E-Street

Inför fullsatt salong inleddes jazzkvällen i ungdomens tecken med den talangfulla Inkognito Trio där Julia Wiklund hanterade tenorsaxofonen, 

Gabriel Pyk Waite bas och Anders Ingvarsson trummor. Jag kom osökt 

utan vidare jämförelser att tänka på Sonny Rollins berömda 50-talstrio. 

Att inspireras av Rollins är inte det sämsta. Likt Rollins var det fria ytor där tradition och avantgarde gick hand i hand med kryddning av fina solon. 

En bra start på kvällen.

Därefter intogs scenen av två av den svenska jazzens ikoner, trumpetaren Jan Allan och basisten, kompositören, Georg Riedel tillsammans med den betydligt yngre gitarristen Erik Söderlind. Erik är en fullvärdig arvtagare till bortgångne kollegan och ikonen Rune Gustafsson.

Jan och Georg, båda födda 1934, har varit spelkompisar sedan 1954 och har medverkat i alla tänkbara jazzsammanhang. Deras meritlistor är imponerande. Gräddan av jazzsverige har anlitat deras tjänster på konserter och skiv-inspelningar. Att de trivs i det lilla formatet har visats tidigare i bland annat 

Trio Con Tromba med pianisten Bengt Hallberg (1932-2013) och som denna kväll med gitarrstöd. Under lumpartiden låg Jan och Georg på samma lucka 

och för att förgylla soldattillvaron skrev Georg en svit i fyra satser för bas och trumpet, kallad SoldI Musik. Det udda stycket fick en viss uppmärksamhet och ledde in Georg på att skriva längre kompositioner.

Jan Allan är en av jazzhistoriens mest personliga röster. Han har gjort en bragd för vid sidan av ett civilt arbete som elementarpartikelfysiker har han utvecklat sitt trumpetspel till yppersta världsklass. Han är en mästare att finfördela harmonikens beståndsdelar med sin trumpet. Hans egenartade stil förknippas med en sångbar lyrisk trumpettradition och hans personliga uttryck och sound har gjort honom mycket efterfrågad.

För den breda allmänheten är Georg Riedel kanske mest känd för sina barnvisor och musiken i Astrid Lindgrenfilmerna. Men man får inte glömma vilken utomordentligt bra basist han är. Han spelar rent, rytmiskt och klangrikt med teknisk elegans. Ett lika magnifikt stöd som Gibraltarklippan.

B. B. King och Eric Clapton tände en ung Erik Söderlind på att börja spela gitarr. Med åren har han lyssnat in sig på de stora elefanterna och utvecklat en personlig spelstil. Wes Montgomery spelade på sin tid utan plektrum, bara med fingrarna ett sätt som Erik Söderlind tagit efter. Det ger både en annan teknik och ett mjukare sound. Han är musikaliskt en lysande fantasifull berättare som hellre premierar innehållet än uppvisning i teknisk briljans. Ett perfekt rytmiskt stöd, som Rune på sin tid.

De här tre skickliga musikerna lät oss åka med på en behaglig kammarjazzresa med jazzklassiker i ett pärlband efter varandra. Kända låtar av Jerome Kern, Reinhold Svensson, Lars Gullin, Miles Davis, Bengt Hallberg med flera. Samt folklåtar från Jan Johanssons repertoar. Allan och Riedel visade att gammal är äldst, med fin support av Söderlind.

Jazzrec. 2016-04-04

Kristin Korb Trio bjöd på härligt baskalas

Konsert

Kristin Korb Trio

Jazzklubben, E-Street

När bastuban tjänat ut sin roll som rytminstrument tog kontrabasen över som pulsgivare. Legendariske Slam Stewart (1914–87) ville mer än bara ackompanjera så han kryddade sitt basspel med stråksolon och unisont nynnande. Som medlem i Bill Evans Trio gav Scott LaFaro (1936–61) basspelet en ny färdriktning. Basen fick en lika central roll som pianot och trummorna.

Måndagskvällens gäst, Kristin Korb från Montana, numera i Köpenhamn, 

har satsat på avancerad jazzsång i kombination med ett fingerfärdigt basspel. Hon har i grunden en gedigen utbildning som hon fått av sin mentor Ray Brown men också av John Clayton. Med ett sådant stöd i ryggen har det ofrånkomligt blivit ett påtagligt Brown-stuk på hennes basspel. 1996 gjorde hon skivdebut med Ray Brown Trio vilket var en fjäder i hatten för den fortsatta karriären. 

Som vid förra besöket omgav hon sig med Magnus Hjort piano och Snorre Kirk trummor. Beträffande sången har hon hämtat sin näring från bland annat Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan. Hon är en härligt avspänd sångerska som med en imponerande teknik uttrycker sig välformulerat och välartikulerat utan störande manér.

Hon har ett härligt klös i basen och att hon haft Ray Brown som mentor är inte någon nackdel. Snarare tvärt om för likt honom spelar hon linjärt distinkta basgångar med spänst och snärt. Med imponerande teknik och härlig sång bjöd Kristin på ett fång kända och mindre kända låtar där många texter var signerade legenden Johnny Mercer. Låtar som I´m old fashioned, Midnight sun, Beyond the moon, Baubles, bangels and beans, Twilight, Can´t buy me love (Beatles), Green Dolphin Street med flera en ny lyster. I solonumret Green Dolphin Street fick vi höra ett imponerande basspel i dansk klass.

Kristin Korb är lyckligt lottad som har en pianist som Magnus Hjort vid sin sida. Han är en kreativ och stämningsfull arkitekt med ett behagligt anslag. Hans smakfulla och lyhörda ackompanjemang varvat med spännande improvisationer som är lika finurligt uträknade som när dalkullorna sitter på kammaren och knypplar. Viktigt att tonerna kommer på rätt plats som trådarna i knypplingsväven. De satt perfekt!

Spela trummor i trioformatet kräver sin man. Spelet får inte bli dominerande utan måste balanseras och avvägas. Snorre Kirks spel passade i sammanhanget som hand i handske. En effektiv, lyhörd och fantasifull ”time-keeper” som med små medel gav bästa tänkbara stöd.

Tack för ett välarrangerat baskalas med tre mycket motiverade musiker!

Jazzrec. 2016-03-14

Det lyfte aldrig för Cohen.

Konsert

Anat Cohen Quartet

Jazzklubben: E-Street

Swing epoken var en gyllene era i jazzens historia som höll i sig mellan cirka 1933 och fram till slutet av 40-talet. Många av storbandsledarna var också framstående klarinettister, som exempelvis Benny Goodman, Artie Shaw, Jimmy Dorsey och Woody Herman. Vid sidan av dessa utvecklades en rad specialister som Buddy  DeFranco, Tony Scott, Peanuts Hucko, Kenny Davern och våra egna ess Åke ”Stan” Hasselgard, Ove Lind och Putte Wickman för att nämna några. Inom den traditionella jazzen har klarinetten varit självskriven. I dag är det oftast saxofonisterna som har klarinetten som biinstrument vilket gjort att populationen specialister är mycket liten. 

En av dagens nya klarinettnamn är israel-amerikanskan Anat Cohen. Hon är för mig och säkert många andra en helt ny bekantskap. Hon föddes 1975 i Tel Aviv, Israel, och började vid tolv års ålder spela klarinett. Hon visade snabbt sin talang så efter en tid åkte hon till USA för studier på The Berklee College of Music i Boston.

Genom ett samarbete mellan Musik i Västernorrland och länets jazzklubbar hade vi i Sundsvall nöjet att höra henne på E-Street med sin kvartett. Förutom Anat Cohen består kvartetten av Jason Lindner piano, synth, fender rhodes, Tal Maschiach bas och Daniel Fredman trummor.

De som hade sett fram emot en kväll med svängigt klarinettspel någonstans i bebopens och swingens tassemarker blev nog grymt besvikna. Det vi fick höra var en kvartett egensinniga musiker som säkert behärskade sina instrument väl, men det som saknades till och från var den viktiga kommunikationen. Ibland lät det som de spelade var för sig och inte som ett fyrspann. Avantgardiskt, lite klezmer och en gnutta fusion. Omskrivna Anat imponerade inte på mig trots sin instrumentala behärskning. Hon uppträdde som en kameleont där hon ibland lät som Tony Scott, ibland som Jimmy Giuffre, ibland lite Putte Wickman. Det tände inte till på riktigt.

Lindner visade sig ha en fantastisk teknik på det akustiska pianot. Synd bara att han använde pianot för sällan till förmån för den klangskapande synthen. Basisten och trummisen var tämligen beskedliga i sitt agerande jämfört med förra veckans komp i färskt minne. 

Sammanfattningsvis en kväll där man väntade på lyftet som aldrig kom!

Jazzrec. 2016-03-07

Stor musik i det lilla formatet.

Konsert

Fredrik Kronkvist MONK VIBES featuring 

Jason Marsalis

Jazzklubben: E-street

Som en parafras på August Strindbergs inledning av romanen Hemsöborna kan man påstå ”Han kom som ett yrväder en marskväll och hade en altsax i en rem kring halsen”, i sällskap med tre medmusikanter. Han som kom var Fredrik Kronkvist med sin kvartett för ännu en upplaga av Måndagsjazzen.

Dessa spelglada herrar med sitt laddade och engagerade spel, Fredrik Kronkvist altsax, Jason Marsalis vibrafon, Martin Sjöstedt bas och Daniel Fredriksson trummor tog oss med på en spännande och oförutsägbar resa i Thelonious Monks egensinniga musikvärld. Monks minst sagt knöliga kompositioner med rytmiska förskjutningar och taktartsväxlingar har trots detta hängt med i tiden och räknas idag till jazzens standardrepertoar. 

Låtar som I Mean You, Misterioso, Teo, Round Midnight, Trinkle Tinkle, Brilliant Corners, Evidence, Kronk´s Monk av Kronkvist och The Virtue Of Patience av Marsalis. Även om Monks ande svävade över det hela har Fredrik & Co förtjänstfullt satt ny kostymering på låtarna med personlig snits och stil.

Fredrik Kronkvist altsaxspel kan inlemmas i Charlie Parker-Jackie McLean-Phil Woods-Cannonball Adderley-skolan. Ett kraftfullt och rättframt utspel som bubblar av liv och intensitet i kombination med en suverän teknik och ett idérikt tonflöde. Man kan likna Fredriks solo-utflykter likt en örn på hög höjd 
som svävar fritt med full kontroll på skeendet. Elegant glidflykt varierat med snabba dykningar och stigningar. 

En skön uppvisning!

Jason Marsalis var en otrolig upplevelse. Han formligen tog ut allt i sitt spel. Hans sköna vibrafonspel andades en skön mix av kollegorna Bobby Hutcherson och Gary Burton. Med fyra klubbor trollande han fram magiska klanger och med två klubbor fick han det verkligen att koka när han släpptes fri i sina eldiga och variationsrika soloutflykter. Kuriosa: Allt går igen. Den 5 mars 1981 spelade spelade Jasons bror Wynton trumpet på Hedbergska skolans aula med Art Blakey.

Efter många års kamperande känner Martin Sjöstedt och Daniel Fredriksson varandra utan och innan. Martins stadiga och rytmiskt spänstiga basspel i symbios med Daniel Fredrikssons rytmiska fyrverkeri bakom trummorna stod 

för det magnifika kompet. Martin bjöd också på en rad hisnande solon och Fredrikssons pådrivande spel med träffsäkra markeringar och inprickningar 

fick musiken att spraka av liv.

Som avslutning på den spännande resan i Thelonious Monk´s egensinniga musikvärld spelade kvartetten Monk´s Skippy som bygger på gamla Tea For Two och In Walked Bud. Fredrik, Jason, Martin och Daniel bjöd på en oförglömlig kväll!