tisdag 15 november 2016

Jazzrecension 2016-11-14



Värdig hyllning av ”The First Lady of Song”
Konsert
Vivian Buczek & Martin Sjöstedt Trio
Jazzklubben, E-Street

Ella Fitzgerald (1917-1996) fick sitt genombrott 1935 i Chick Webbs orkester och fram till sitt frånfälle 1996 betraktades hon som ”The First Lady of Song”. Många andra sångerskor har i hennes kölvatten, influerats och inspirerats. En av dessa är Vivian Buczek som tillsammans med Martin Sjöstedt piano, Hans Andersson bas och Johan Löfcrantz-Ramsay trummor på måndagskvällen bjöd oss med på en musikalisk resa i ord och ton under rubriken ”Dear Ella” a tribute to Ella Fitzgerald med material ur hennes repertoar i Martin Sjöstedts arrangemang. Låtar som You´d Be So Nice To Come Home To, The Man I Love, Just One of Those Things, It Might As Well Be Spring, Caravan, Lady Be Good, Things Ain´t What They Used To Be, med flera.
Trots kärleken till Ella och andra sångerskor har Vivian till skillnad mot många andra kollegor lyckats stå emot intrycken från dessa och hittat sig själv både i uttryck och formkänsla. Hennes känslofulla sång kommer direkt från hjärtat utan publikfriande affektioner. Timing, scat, artikulation och textning sitter som hand i handske oavsett tempo. Hon levererar bara äkta vara. Det är befriande skönt att få njuta av okonstlad sång, utan röstakrobatik som kan upplevas störande. Det är det enkla som är det svåra sade Oscar Peterson i en intervju. Jag instämmer!

Vivian hade mycket följsam omgivning i Martin Sjöstedt Trio. Martin som vanligtvis spelar bas är också en driven pianist i bland annat Ahmad Jamal och Oscar Petersons anda. Hans lyriska och välklingande ackompanjemang gav den perfekta bakgrunden till Vivians välnyanserade sång. Med väldisciplinerad lekfullhet på elfenbenet bjöd Martin på fantastiska utflykter bland harmonikens otrampade stigar. Fräscht och klichéfritt fullt av fantasi och roliga infall. den ena delikatessen efter den andra.
Förra måndagens gedigna komp, basisten Hans Andersson och Johan Löfcrantz-Ramsay visade att formen håller i sig. De är ett samverkande team som känner varandras intentioner väl. Hans är som jag sagt tidigare en oerhört skicklig basist som kompar rytmiskt stadigt och levererar tekniskt intrikata solon med finess och elegans. Hans komp och solo i duonumret Just One of Those Things var en riktig delikatess.

Johan Löfcrantz-Ramsay visade än en gång sin oerhörda kapacitet som ”time-keeper”. Han överarbetar aldrig sitt spel utan lyssnar på omgivningen och sätter markeringar och inprickningarna med exakt precision utan att göra avkall på svänget.
Vivian och Martin Sjöstedt Trio avrundade den härliga hyllningskvällen med Erroll Garners vackra Misty.




fredag 11 november 2016

Jazzrecension 2016-11-07


Härlig kväll med Peter Asplund i fokus
Konsert
Peter Asplund Aspiration, förband: Jazz´t Kids
Jazzklubben, E-Street       

Sextetten Jazz´t Kids med stöd av två vuxna hade äran inleda kvällens Måndagsjazz. De här ungdomarna som är i 7 - 11 årsåldern är jazzens framtid. Jag hoppas ni fortsätter. Ni behövs!

Trumpetaren, flygelhornisten, och numera även sångaren, Peter Asplund har vid ett flertal tillfällen i olika sammanhang gästat stan och jazzklubben.
I måndagskväll, i ett samarrangemang mellan Musik i Västernorrland och Jazzklubben, var det premiär på klubben med den egna kvartetten där Peters fina medmusikanter, Jacob Christoffersen piano, Hans Andersson bas och Johan Löfcrantz-Ramsay trummor bidrar till den internationellt höga standarden. Kvällens repertoar var hämtad dels från kvartettens senaste album Aspiration (Prophone). Låtar som Sleepin´ Bee, The Meaning of the Blues, Get Happy, Yesterday I Heard the Rain med flera och lite hemsnickrat av Peter.

I slutet på 1980-talet hörde jag för första gången en brådmogen Peter Asplund på en samlingsskiva. Därefter har det runnit mycket vatten under broarna och Peter har gått från klarhet till klarhet. I dagsläget är han en av våra allra främsta trumpetare. Han har utvecklat en helt egen intellektuell framtoning. Inga bortkastade toner utan allt som görs faller på rätt plats. Men han kan även släppa loss med humor och pondus. Ett annat utmärkande hos Asplund är hans självklara och distinkta spel samt hans fina balans i klang och rytmik. Sångmässigt är han influerad av ”The Velvet Fog” Mel Tormé och Svante Thuresson men kommer garanterat att skapa sig en egen profil när personligheten vuxit.

Danskarna är inte bara kända för att leverera stjärnbasister i parti och minut. De kan även ståta med andra instrumentalister av bästa tänkbara kaliber. En av dessa var kvällens pianist, Jacob Christoffersen som visade sig vara en kreativ och stämningsfull arkitekt med ett anslag som väcker känslor. Med elegans och finess bjöd han på ett variationsrikt broderande på elfenbenet. Hans magnifika ackompanjemang gick i solospelet över till en sprudlande energi när han gav sig ut på strövtåg i harmonikens tassemarker.

Hans Andersson är en basist av dansk klass. Han spelar distinkt, spänstigt pådrivande med härligt klös i fingrarna. Välklingande basgångar varierade med tekniskt eleganta och fantasifulla solon. Allt i ett fint samarbete med trumspelaren Johan Löfcrantz-Ramsay. Peter är lyckligt lottad som har

J L R bakom kaggarna. En komplett instrumentalist som behärskar allt på den rytmiska skalan. Ni har väl sett hans agerande bakom diverse artister i TV-tältet hos Kalle Moraeus. Han är lyhörd, spelar återhållsamt då det behövs och kraftfullt med en rörlig vänsterhand då det krävs.

Sammanfattningsvis en härlig kväll med ett vältrimmat fyrspann där alla delar fungerade på topp!