lördag 30 april 2016

Jazzrec. 2016-04-27


Underbar show med Lill i yppersta form

Konsert
Lill Lindfors med Claes Crona piano, Mats Norrefalk gitarr, Hans Backenroth bas och Joakim Ekberg trummor
Tonhallen, onsdag

Efter femtiofem år på scenen är Lill Lindfors fortfarande still going strong och 
i sin yppersta form, vilket hon visade med ackuratess vid onsdagskvällens framträdande i Tonhallen. Hon hade fin rytmisk support i en välspelad kvartett under ledning av pianisten Claes Crona.
Undertecknad har genom åren sett och hört Lill i olika sammanhang och för varje gång blir hon bara bättre och bättre. Skickligt har hon utvecklat och förfinat sin scenkonst utan tillstymmelse till slentrian. Hon är perfekt – balanserar utsökt sitt artisteri och sjunger välartikulerat med en underbar ”timing”. Ärtigt, avspänt, smakfullt och framför allt, ett behagligt tempo.
Lill stod oavbrutet på scenen i två timmar och man måste beundra hennes skärpta minne, för alla texter flödade fram som ett rinnande vatten.
Repertoaren bestod till övervägande del av tidigare succémelodier, musik av bland andra Robban Broberg, Thorstein Bergman, Bob Dylan, Kris Kristoferson, Beatles, Olle Adolphson och Harry Belafonte. Även jazzen fick sitt i form av ett medley på Don´t get around much anymore, Honeysuckle Rose och Teach me tonight. Med I will print you pretty pictures hyllade Lill bortgångna artister som Robban Broberg, Magnus & Brasse, Bengt-Arne Wallin med flera. Att minnas människor är att påminna andra människor om deras existens har Lill sagt i en intervju. En eloge till den som skrivit alla fina arrangemang. Vem det nu var. 

Mellan sångnumren spånade Lill på sitt oefterhärmliga sätt om livets infall och nycker på ett sätt som framkallade storskratt.
Gitarristen och sångaren Mats Norrefalk, ett nytt namn för mig, gjorde med stark inlevelse en härlig tolkning av Robban Brobergs klassiker Carola. 
Sina gitarrkunskaper tog han ta fram då han på soprangitarr spelade en latinsk vals, La partita. Utan vidare jämförelser kände man vingslagen från gitarr-kollegan José Feliciano.

Lill Lindfors har alltid omgivit sig med elitmusikanter. Den här kvällen hade hon perfekt uppbackning av outslitlige Claes Crona vid pianot. Vår främste basist Hans Backenroth och det rytmiska ankaret Joakim Ekberg bakom trummorna. Claes blixtrade till ibland i sanslöst svängiga soloutflykter som bara han mäktar. Backenroths flyhänta basspel är bländade men han visade också sig vara en fena att använda stråken i sina solon. Då Lills musik innehåller mycket olika rytmer känns det tryggt med en flexibel trummis som Joakim Ekberg.
Med stående ovationer från publiken rundade Lill av showen med en monolog om åldrande och sex på gamla dar innan hon satte punkt med sin stora hit, 
Du är den ende! Lill du är stor!




måndag 25 april 2016

Recension 2016-04-23


Ingen vår utan Caprice!

Tonhallen: Kjell Lönnå med Kammarkören, KFUM-kören, Kören Confetti & Electric Banana Band (Lördag)

För oss Sundsvallsbor med omnejd blir det vår på riktigt när Kjell Lönnå med sina körer och gäster bjuder på sin uppsluppet glada sångfest Caprice, vilken ägde rum i lördags vid två fullsatta konserter. Inledningsvis vällde körerna in från alla håll med glada tillrop och välkomnande.
Man måste nypa sig i armen för det här var fyrtioåttonde gången som Kjell ledde sina körer, vilket är helt otroligt. Kjells musikglädje och entusiasm tycks outsinlig. Att år efter år bjuda på tradition och det där lilla extra som gör upplevelsen starkare är minst sagt imponerande.
Varumärket Caprice har i körsverige en stark ställning. År efter år har kvalitets-ribban höjts åtskilliga snäpp, vilket inte gör sig självt utan kräver ett idogt repetionsarbete. Körerna denna kväll var verkligen på tårna och bjöd oss på ett par timmars mäktig och välklingande körsång med en smakfull meny av såväl sprittande som meditativa sånger för att få oss att komma i rätt vårstämning. Ur det digra programmet bjöd Kammarkören på folkmusik från Dalarna med Talgper, symbol för talgoxen enligt Rune Lindström, Efter regnet av Benny Andersson, ett ovanligt Benny-opus med kontemplativ prägel samt glada Happy Days. KFUM-körens mäktiga röster kom väl till sin rätt i Carl Antons Maskros och tjärdoft, Otto Lindblads klassiker Vintern rasat ut, Bosse Sahlén och kören 
i gamla fina Din vår, Björn Sundström elegant agerande i klassikern En herre i frack och Sven Arefeldts paradnummer Res med mig Stina i en roddbåt till Kina. Där hade Kjell ändrat lite i texten så att den fick en lokal anknytning. Snyggt gjort.
Cissi i Kammarkören bjöd på en halvfräck dänga innan Confettitjejerna visade sina färdigheter i bl.a. en fin melodi, Utan dina andetag, signerad Joakim Berg 
i popgruppen Kent. De visade sina showtakter på bästa sätt när de släppte loss 
i Povel Ramels Knäppuppklassiker, Var är tvålen, iklädda baddräkter från anno dazumal. Alla körer sjöng av hjärtats lust prins Gustafs Studentsång som är ett måste vid vårkonserter.

Gästartister av rang har passerat revy vid Capricekonserterna och årets får väl anses som de hittills mest udda, Electric Banana Band. Alla i publiken, gammal som ung har en relation till dem. Med sin spelglädje och entusiasm fick de med sig publiken i sina låtar som Batterilåt, Jag kan inte simma, Zwampen, Banan-kontakt, Maja min Piraya, med flera. Den rytmiskt sköna musiken skriven av Janne Schaffer och texterna av Lasse Åberg är lätt att ta till sig. Schaffer och pianisten Peter Ljung bjöd också på Brusa högre lilla å av Björn J:son Lindh.
Preludiet ur Bachs cellosvit nr 1 spelade Malin Högberg på sin kontrabas. Välspelat och fint. En skön kontrast till sjungandet. Malin är till vardags chefsbasist i Nordiska Kammarorkestern.
Traditionsenligt med alla på scenen avslutades Caprice med Kjells bearbetning av Irving Berlins klassiska Alexander Ragtime Band. 
Åter en härlig musikupplevelse att minnas.


tisdag 19 april 2016

Jazzrec. 2016-04-18


Kammarjazz av högsta kvalité!

Konsert
Allan – Riedel – Söderlind, förband Trio Inkognito
Jazzklubben, E-Street

Inför fullsatt salong inleddes jazzkvällen i ungdomens tecken med den talangfulla Inkognito Trio där Julia Wiklund hanterade tenorsaxofonen, 
Gabriel Pyk Waite bas och Anders Ingvarsson trummor. Jag kom osökt 
utan vidare jämförelser att tänka på Sonny Rollins berömda 50-talstrio. 
Att inspireras av Rollins är inte det sämsta. Likt Rollins var det fria ytor där tradition och avantgarde gick hand i hand med kryddning av fina solon. 
En bra start på kvällen.

Därefter intogs scenen av två av den svenska jazzens ikoner, trumpetaren Jan Allan och basisten, kompositören, Georg Riedel tillsammans med den betydligt yngre gitarristen Erik Söderlind. Erik är en fullvärdig arvtagare till bortgångne kollegan och ikonen Rune Gustafsson.
Jan och Georg, båda födda 1934, har varit spelkompisar sedan 1954 och har medverkat i alla tänkbara jazzsammanhang. Deras meritlistor är imponerande. Gräddan av jazzsverige har anlitat deras tjänster på konserter och skiv-inspelningar. Att de trivs i det lilla formatet har visats tidigare i bland annat 
Trio Con Tromba med pianisten Bengt Hallberg (1932-2013) och som denna kväll med gitarrstöd. Under lumpartiden låg Jan och Georg på samma lucka 
och för att förgylla soldattillvaron skrev Georg en svit i fyra satser för bas och trumpet, kallad SoldI Musik. Det udda stycket fick en viss uppmärksamhet och ledde in Georg på att skriva längre kompositioner.

Jan Allan är en av jazzhistoriens mest personliga röster. Han har gjort en bragd för vid sidan av ett civilt arbete som elementarpartikelfysiker har han utvecklat sitt trumpetspel till yppersta världsklass. Han är en mästare att finfördela harmonikens beståndsdelar med sin trumpet. Hans egenartade stil förknippas med en sångbar lyrisk trumpettradition och hans personliga uttryck och sound har gjort honom mycket efterfrågad.
För den breda allmänheten är Georg Riedel kanske mest känd för sina barnvisor och musiken i Astrid Lindgrenfilmerna. Men man får inte glömma vilken utomordentligt bra basist han är. Han spelar rent, rytmiskt och klangrikt med teknisk elegans. Ett lika magnifikt stöd som Gibraltarklippan.
B. B. King och Eric Clapton tände en ung Erik Söderlind på att börja spela gitarr. Med åren har han lyssnat in sig på de stora elefanterna och utvecklat en personlig spelstil. Wes Montgomery spelade på sin tid utan plektrum, bara med fingrarna ett sätt som Erik Söderlind tagit efter. Det ger både en annan teknik och ett mjukare sound. Han är musikaliskt en lysande fantasifull berättare som hellre premierar innehållet än uppvisning i teknisk briljans. Ett perfekt rytmiskt stöd, som Rune på sin tid.
De här tre skickliga musikerna lät oss åka med på en behaglig kammarjazzresa med jazzklassiker i ett pärlband efter varandra. Kända låtar av Jerome Kern, Reinhold Svensson, Lars Gullin, Miles Davis, Bengt Hallberg med flera. Samt folklåtar från Jan Johanssons repertoar. Allan och Riedel visade att gammal är äldst, med fin support av Söderlind.


fredag 8 april 2016

Jazzrec. 2016-04-04




Kristin Korb Trio bjöd på härligt baskalas


Konsert
Kristin Korb Trio
Jazzklubben, E-Street

När bastuban tjänat ut sin roll som rytminstrument tog kontrabasen över som pulsgivare. Legendariske Slam Stewart (1914–87) ville mer än bara ackompanjera så han kryddade sitt basspel med stråksolon och unisont nynnande. Som medlem i Bill Evans Trio gav Scott LaFaro (1936–61) basspelet en ny färdriktning. Basen fick en lika central roll som pianot och trummorna.

Måndagskvällens gäst, Kristin Korb från Montana, numera i Köpenhamn, 
har satsat på avancerad jazzsång i kombination med ett fingerfärdigt basspel. Hon har i grunden en gedigen utbildning som hon fått av sin mentor Ray Brown men också av John Clayton. Med ett sådant stöd i ryggen har det ofrånkomligt blivit ett påtagligt Brown-stuk på hennes basspel. 1996 gjorde hon skivdebut med Ray Brown Trio vilket var en fjäder i hatten för den fortsatta karriären. 
Som vid förra besöket omgav hon sig med Magnus Hjort piano och Snorre Kirk trummor. Beträffande sången har hon hämtat sin näring från bland annat Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan. Hon är en härligt avspänd sångerska som med en imponerande teknik uttrycker sig välformulerat och välartikulerat utan störande manér.
Hon har ett härligt klös i basen och att hon haft Ray Brown som mentor är inte någon nackdel. Snarare tvärt om för likt honom spelar hon linjärt distinkta basgångar med spänst och snärt. Med imponerande teknik och härlig sång bjöd Kristin på ett fång kända och mindre kända låtar där många texter var signerade legenden Johnny Mercer. Låtar som I´m old fashioned, Midnight sun, Beyond the moon, Baubles, bangels and beans, Twilight, Can´t buy me love (Beatles), Green Dolphin Street med flera en ny lyster. I solonumret Green Dolphin Street fick vi höra ett imponerande basspel i dansk klass.
Kristin Korb är lyckligt lottad som har en pianist som Magnus Hjort vid sin sida. Han är en kreativ och stämningsfull arkitekt med ett behagligt anslag. Hans smakfulla och lyhörda ackompanjemang varvat med spännande improvisationer som är lika finurligt uträknade som när dalkullorna sitter på kammaren och knypplar. Viktigt att tonerna kommer på rätt plats som trådarna i knypplingsväven. De satt perfekt!
Spela trummor i trioformatet kräver sin man. Spelet får inte bli dominerande utan måste balanseras och avvägas. Snorre Kirks spel passade i sammanhanget som hand i handske. En effektiv, lyhörd och fantasifull ”time-keeper” som med små medel gav bästa tänkbara stöd.
Tack för ett välarrangerat baskalas med tre mycket motiverade musiker!