lördag 26 december 2015

Jazzrec. 14 december


Värdig avslutning med Sinatra i fokus
Konsert
Nevergreen Big Band med Gertrud Jonsson och Filippo Cinconze
Jazzklubben: E Street

Under snart det gångna året skulle tre av jazzens och populärmusikens ikoner ha fyllt hundra år. De tre är sångerskan Billie Holiday, sångaren Frank Sinatra och pianisten, kompositören och arrangören Billy Strayhorn. De har satt mycket djupa avtryck i musikhistorien. Mest uppmärksamhet har Sinatra fått med både dokumentär och hyllningskonsert i tv på bästa sändningstid.
Nevergreen Big Band och sångduon Gertrud Jonsson och Filippo Cinconze hade på måndagskvällen nöjet att avsluta jazzåret på E Street. Och vad passade bättre än att ge dignitärerna Holiday, Sinatra och Strayhorn en rättmätig hyllning. Kvällens bandledare Björn Hedström som i många år regelbundet trimmat Nevergreen hade även satt samman kvällens välsmakande meny med idel klassiker från respektive dignitärs repertoar.
Som sig bör inleddes kvällen med en gammal hederlig storbandsklassiker ur Count Basie´s orkestermapp, One O´Clock Jump med soloinpass av Leif Eriksson tenorsax, Anders Östling trumpet och Åke Rönnberg gitarr. 
En perfekt öppning på en session med swingiga förtecken. Efter den svängiga uppvärmningen bjöd Filippo oss med på en resa till månen med Come Fly With Me följt av Sinatras kanske mest sjungna låt, I´ve Got You Under My Skin i Nelson Riddles originalarrangemang. Filippo har en skön Sinatrafeeling i sången vilket kanske beror på att han också har italienska rötter och att han personligen träffat The Voice. Han bjöd vidare på sköna tolkningar av Fly Me To The Moon, They Can´t Take That Away From Me, Nice `N´ Easy, Bad Bad Leroy Brown, For Once In My Life med flera.
Gertrud Jonsson klädde sig kvällen till ära i Billie Holidays skepnad med att ge inlevelsefullt sköna tolkningar av hennes sångpärlor, Lover Man, Billie´s egna opus God Bless The Child och That Old Devil Called Love. Hon bjöd också på en svängig version på Ellingtons signatur Take the A Train skriven av Billy Strayhorn, i ett nytt arrangemang.
Filippo och Gertrud bjöd på ett par fina duettnummer, The Lady Is A Tramp 
och från Dean Martins repertoar Baby, It´s Cold Outside som Charlie Norman och Alice Babs hade framgång med på 50-talet.
En av jazzens främsta kompositörer och arrangörer var Billy Strayhorn. 
Mellan 1939 och fram till sin död 1967 var han samarbetspartner med Duke Ellington. Sexton år gammal komponerade han kanske sitt livs bästa Opus Lush Life. Ett taggat Nevergreen Big Band hyllade Strayhorn med hans mästerverk Chelsea Bridge, Johnny Come Lately och Isfahan. Exempelvis balladen Chelsea Bridge är svår med sina tempoväxlingar och klangvävnad. Johnny Come Lately är ett renodlat swingnummer även kallad djungeljazz med ett fint pianosolo av Håkan Kastbom. Isfahan var det sista Ellington och Strayhorn skrev tillsammans. Det var ett featurenummer för Johnny Hodges som här framfördes av altsaxofonisten Hans Molander på ett utmärkt sätt.
Kvällens fina hyllning med Frank Sinatra i centrum satte värdig punkt på jazzåret på E Street.


Hundraåriga dignitärer!


Billy Strayhorn (1915-1967) pianist, arrangör och kompositör har gått till jazzhistorien som en mycket betydande länk i Duke Ellingtons framgångsrika karriär. Praktiskt taget hela Strayhorns karriär var förlagd till Duke Ellingtons orkester. 1939 anställde Duke den då okände Strayhorn efter att ha hört honom framföra ett par av sina kompositioner. Strayhorn blev först arrangör och pianist vid skivinspelningar med små grupper ur orkestern. Med sin begåvning lärde han sig snabbt Ellingtons tonspråk och började förse orkestern med arrangemang. Tidigt i samarbetet komponerade Strayhorn mästerstycken som Daydream, Passion Flower, After All Chelsea Bridge och My little brown book. Hans kanske mest berömda opus är Lush Life som han komponerade 
16 år gammal och Take the A train som blev Ellingtons signaturmelodi. Samarbetet mellan Ellington och resulterade i sviter och andra verk.
Som pianist höll sig Strayhorn mest i bakgrunden och spelade sällan några solon. Med Ellington gjordes några pianoduetter, Tonk, Drawing room blues och Great times med flera.
Strayhorn och Ellington arbetade perfekt tillsammans. De kunde sitta i varsin del av USA och komponera. Stötte de på patrull ringde de varandra och löste problemet. Samarbetet som började 1939 pågick med några få avbrott ända fram till Strayhorns bortgång i cancer 1967. Han fick inte den erkänsla han var värd har sina orsaker. Ett av dem var att Ellington själv tåg åt sig äran. Det har bland andra Ellingtonmusikerna Cootie Williams, Johnny Hodges och Lawrence Brown vittnat om. Andra orsaker till Strayhorns relativa anonymitet var kanske hans blyghet, alkoholism och öppet homosexuell vilket ansågs stötande och motbjudande i det ”pryda” USA.
Vill ni veta mer om Billy Strayhorn och hans musikaliska gärning finns det en box med 7 cd + dvd på märket Storyville – Out of the Shadows som varmt rekommenderas. Innehållet visar på en personlig, mångsidig, kunnig och ytterst begåvad kompositör och arrangör som Billy Strayhorn var.





Jazz- och bluessångerskan, även låtskrivaren, Billie Holiday, föddes som Eleanora Fagan, även känd som Lady Day, föddes 1915 i Baltimore och gick 
ur tiden endast 44 år gammal 1959 i New York. Hon upptäcktes 1933 av jazzkritikern/skivproducenten John Hammond som organiserade hennes skivdebut med en orkester under Benny Goodmans ledning och spelade in 
Your mother´s son-in-law och Riffin´ the Scotch. Från 1935 och framåt förekom hon flitigt med Teddy Wilsons orkester både live och på skiva. Men också med tillfälligt sammansatta studiogrupper. Mellan 1933 och 1944 gjorde hon över 200 skivsidor, bland annat Body and Soul, Strange Fruit och God Bless the Child. Det mesta hon spelade in går idag under rubriken klassikerna.
Liksom sin tids ledande jazzmusiker arbetade Holiday med subtila förändringar rytmiskt, melodiskt och intonationsmässigt, av en given melodi. Ibland lämnar hon grundmelodin och skapar nya, improviserade melodier. Hennes text-behandling kännetecknas av en långt driven musikalisering, till exempel genom att stavelserna ibland förlängs, ibland förkortas genom ett flexibelt bruk av vokaler och vokalrim (assonanser). Med sitt begränsade röstomfång utvecklade Holiday andra sidor än det lättköpt virtuosa. Hennes röstbehandling och röstklang erbjuder en till synes paradoxal förening av det kärvt uttrycksfulla med det ljuvligt milda, som gör henne till en av 1900-talets mest suggestiva sångartister. Hon hade en unik diktion och dramatisk intensitet och räknas som en av de största.
En rad av jazzens ledande solister samarbetade med Billie i skivstudion under tiden 1935 – 41, pianisten Teddy Wilson, trumpetarna Bunny Berigan, 
Roy Eldridge, Buck Clayton, saxofonisterna Benny Carter, Johnny Hodges, 
Ben Webster och i synnerhet Lester Young som hon hade ett platoniskt kärleksförhållande med. 1935–38 sjöng hon med Count Basies orkester och 1938 med Artie Shaws. Därefter framträdde hon huvudsakligen som soloartist.  1952-57 ingick hon i Norman Granz stall och många inspelningar omgiven av förstklassiga musiker som Charlie Shavers, Benny Carter, Tony Scott, Oscar Peterson med flera. Man gjorde bland annat många nya versioner av hennes 
30- och 40-talsnummer. 1958 gjorde hon, vad jag vet, sitt sista album, Lady in Satin med Ray Ellis orkester. Under de sista åren var Holidays röstresurser hårt ansträngda och hade tappat de tidigare årens konstnärliga behärskning och variationsrikedom.
Trots att Billie Holiday är en av de mest inflytelserika sångerskorna inom jazz och populärmusik har hon inte fått den uppskattning från publiken som visats många mindre talanger. Men hon har påverkat, influerat och inspirerat många efterföljande sångerskor så hennes namn lever vidare.

Akilleshälen i Billie Holidays allt för korta liv var hennes narkotamissbruk. Hon var värd ett bättre öde.




Den absolut störste sångaren inom populärmusiken, Francis Albert ”Frank” Sinatra skulle den 12 december fyllt hundra år. Han var född och uppväxt i Hoboken, New Jersey. Nitton år gammal debuterade han i ett radioprogram för amatörer och uppträdde under de närmast följande åren på ett antal tämligen obskyra klubbar och krogar i New York.
Proffskarriären inleddes 1939 i trumpetaren Harry James dansorkester. 
Den 8 november samma år skivdebuterade han med James orkester i en smörig låt med den lustiga titeln Ciribiribin. Frank sjöng bara en kort tid i Harry James band och gick över till Tommy Dorseys orkester som betalade bättre. Där blev han snabbt en stor stjärna och det stora genombrottet kom när han spelade in 
I´ll never Smile again.
Bing Crosby var min idol sade Sinatra många gånger men jag imiterade honom aldrig. Jag visste att jag ville ha en egen stil men hade ingen aning om vad det skulle bli förrän jag började sjunga med storbanden. Sinatra lärde sig andningsteknik av sin arbetsgivare Tommy Dorsey och han har ett karakteristiskt sätt att glida på tonerna som Tommy gjorde på sin trombon. 
Han tog också små bitar av sångare/sångerskor som Louis Armstrong, 
Jack Leonard, Billie Holiday, Mabel Mercer och Lee Wiley. Mycket målinriktad lärde han sig nyansering och frasering, sättet att förvandla varje sångtext till något som lyssnarna hade upplevt själva. Det var Tommy Dorsey som gav Sinatra chansen att skapa en egen stil. 1943 skildes deras vägar under uppseendeväckande former trots att han trivdes bra i bandet. Han ville gå vidare och pröva något nytt. Epoken Dorsey-Sinatra har skivmärket RCA Victor dokumenterat grundligt.
Efter separationen med Dorsey var Sinatra, mellan 1943 och 1952, knuten till skivbolaget Columbia där han lanserades flitigt på skiva under benämningen ”The Voice”. Ett uttryck som sedan följt med genom åren. Men det stora lyftet till ”big time” var när Frank Sinatra 1953 inledde, som det skulle visa sig bli, ett fruktbart samarbete med skivbolaget Capitol och producenten Voyle Gilmore. Det var Gilmores tålamod i kombination med Nelson Riddles swing arrangemang som förde Frank åter till toppen i musikvärlden på nytt efter en popularitets-svacka. Han blev än en gång landets populäraste sångare. Inte bara det, utan världsartist! Capitoleran varade mellan 1953 och 1962. Därefter startade han det egna märket Reprise och fortsatte där att spela in skivor.
Någon Sinatrafan har räknat ut att han har spelat in musik som det skulle ta drygt fyra dygn att spela igenom non stop. Minst sagt imponerande.
Det har skrivits spaltmil och sagts mycket om Sinatra genom hela hans karriär, inte minst hans kvinnoaffärer, 50-talets Europaturné och samröret med maffian med mera. Man vet inte vad man ska tro om det. Hur som helst var han en magnifik sångare, som många försökt efterlikna utan att lyckas. Vid sidan av sången var han också en framgångsrik skådespelare som belönades med en Oscar för sin roll i filmen Härifrån till evigheten.  
Här ett av många uttalanden om Frank Sinatra. – "Vad Frank Sinatra har är mycket mer än talang" säger regissören Billy Wilder. Det är något slags magnetism som är starkare än något annat i show business. Var än Frank befinner sig finns det en speciell elektricitet som genomtränger luften. Det är som ”Mack the Knife” är i stan och det är dags för action.
Det var så det kändes vid hans framträdande i Göteborg 1989 tillsammans med Sammy Davis och Liza Minelli och ännu starkare var upplevelsen två år senare i Malmö då jag hade lyckan att få sitta på ringside, några meter från scenen, och få iaktta mästarens agerande på nära håll. Då hade Sinatra engagerat äkta paret Eydie Gormé och Steve Lawrence som ersättare för Sammy som gick bort 1990 efter att ha drabbats av cancer och Liza som var upptagen av annat. 
Det var två oförglömliga kvällar i mitt musikliv! Jag citerar den legendariske jazzprogramledaren Leif ”Smoke Rings” Anderson. – Man får vara glad och tacksam att få vara samtida med Frank Sinatra.

Den 15 maj 1998 gick Frank Sinatra ur tiden och en magnifik karriär var till ända. 

tisdag 8 december 2015

Jazzrec. 7 december


Intressant musikmix!

Konsert
Lars Beijbom and Orchestra Six
Jazzklubben: E Street

Säsongens näst sista Måndagsjazz bjöd på en sprakande föreställning med anknytning till bland annat Art Blakeys klassiska Messengergrupper. 
Tidigare har kapellmästaren och trummisen Lars Beijbom haft ett magnifikt storband ihop med danske trombonisten Erling Kroner. Men längtan till ett band i det mindre formatet har lett fram till den här utmärkta sextetten där förutom Beijbom ingår följande manskap, Fredrik Davidson trumpet/flygelhorn, Inge Pettersson Lindbäck saxofoner, Ola Åkerman trombon, Robert Tjäderkvist keyboards och Göran Schelin bas. Beijbom styr bandet enligt samma mönster som Blakey gjorde på sin tid, engagerat, pådrivande och oerhört rytmiskt. 
För att få en personlig profil på bandet har han hämtat näring från olika håll. Han lagt grunden med Blakeys Messengerssextetter och sedan fyllt på med lite Jazz Crusaders, Herbie Hancocks Headhunter, lite fusion från Miles Davis Bitches Brewepok med mera. Läggs alltsammans av impulser i en smältdegel och blandas samman så blir det i slutändan Lars Beijboms Orchestra Six.
Den hemsnickrade musiken, gissningsvis av Beijbom själv, hade samma karaktärsdrag som den musik som spelades av inspirationskällorna när det begav sig. Musiken är fräsch och oförutsägbar. Beijbom är en rytmisk trollgubbe som utan att vara dominant uppträder med samma självklarhet som en domptör Man vet inte åt vilket håll det bär när han piskar fram de tre tunga blåsarna, ensemblemässigt tajta, ut i harmonikens tassemarker. Lindbäcks saxofon sprudlade av toner i fritt flöde, Davidsons elförstärkta trumpet bubblade av frenesi och Ola Åkermans eleganta trombonspel satte färg på tillställningen. Flink i fingrarna bjöd Tjäderkvist på sin keyboard på både läckert ackompanjemang som spännande och smått intrikata solon. Man kunde nästa tro att självaste Herbie Hancock satt där och levererade grooveackord. 
Göran Schelins tunga basgångar i symbios med Beijboms trummor gav perfekt inramning.

I pausen utdelades jazzklubbens Ungdomsstipendium till basisten Jonatan Eriksson. Juryns motivering: ”Genom genrer bredd, stor initiativrikedom och ett brinnande inre driv, har han bevisat att långsiktigt, uthålligt arbete lönar sig. Idag är han en stabil och flexibel ackompanjatör och en intressant solist som varje vecka utvecklas till en mer och mer personlig röst! Vi har hört honom spelandes på klubben i olika konstellationer, både små och stora”. 
Jonatan har framtiden för sig och kan bli hur bra som helst.

Beijbom och hans spelglada manskap visade med ackuratess att jazzen har oanade uttrycksmöjligheter då man blandar och ger från olika stilar och epoker. En av höstens bättre jazzkvällar!


  

Jazzrec. 6 december


Jultoner i traditionens tecken

Konsert
Julkonsert med Tonicakören och solisterna Tomas Rexener och Linde Jonsson
Betlehemskyrkan

Ännu återstår några veckor till dess den rätta julstämningen träder in i slott 
och koja. Julen är för oss årets högsta högtid oavsett man är religiös eller inte. Det är då nära och kära strålar samman och umgås vilket annars sker sporadiskt i vår stressade tillvaro. Julfirandet är berikat med  massor av tradition som att musiken alltid är densamma. Men för den skull är det inget hinder att också bjuda på nya tongångar.
Tonicakören är riktiga traditionsbärare vilket de visade tillsammans med solisterna Linde Jonsson och Tomas Rexener på söndagseftermiddagens julkonsert i den fullsatta Betlehemskyrkan.
Tiden går. För snart fyrtio år sedan startades Tonicakören av Erik Vagn Christensen. Deras motto var att själva ha kul och samtidigt roa publiken med lättsam svängig musik. Dessa kriterier gäller ännu och idag är det Robin och Gun East som ser till att de efterlevs. Men de bjuder även på musik med en annan tyngd som exempelvis julens musik. De har fått kören att höja sig och låter bättre än någonsin. Entusiastiska och engagerade sångare/sångerskor som bjuder på bästa tänkbara sätt.
Konserten inleddes med kören marscherande in sjungande Bereden väg för herran. Pastor Bodil Eriksson hälsade välkommen och läste därefter  Julevangeliet. Efter det fick det musikaliska ta över helt och hållet. Under den dryga timmen långa konserten fick vi höra vackra tolkningar av bland annat 
Nu tändas tusen juleljus, Jul jul strålande jul, Sleighride, När morgonstjärnan brinner, Betlehems stjärna med flera. Församlingen fick också tillfälle att sjunga med kören i Dagen är kommen och Vid Bethlehem en vinternatt.
Ifjol var Linde Jonsson en ny positiv bekantskap och hon har sedan dess utvecklats, vilket hon visade med sin tolkning av In the bleak midwinter och i Pie Jesu där hon sjöng duett med talangfulla Sofia Lennert. I Perra Moraeus numera klassiska Koppången sjöng Linde och Tomas bedårande vackert och stämningsfullt tillsammans med fiolspelarna Herbert Borgsten och Staffan Tjernell och kören så att det värmde ända in i hjärterötterna. Tomas Rexener är en av Kjell Lönnås bästa tillgångar med sin enorma röstkapacitet. I solonumret Lys till nattsvart jord och Adams julsång tog han fram det bästa av sitt sångkunnande. Sången flyter fram oansträngt och ledigt. En lisa för örat.
Robin East piano, Kennet Grannas bas och Ulf Wickberg trummor var trion bakom det perfekta kompet. Ulf förstärkte också emellanåt körensemblen med trumpettoner.
Psalmklassikern Stilla natt, även teckentolkad, satte värdig punkt på den trevliga och stämningsfulla konserten.


Jazzrec. 3 december


Svängig Sinatrahyllning inför utsålt hus

Konsert
Sinatra 100 år med Sandviken Big Band & Kristin Amparo, Christer Sjögren, Andreas Weise
Tonhallen Sundsvall

1900-talets störste sångare inom populärmusiken, Francis Albert ”Frank” Sinatra skulle den 12 december ha fyllt ett hundra år. Den 14 maj 1998 gick Sinatra ur tiden men det betyder inte att hans musik också har gått i graven vilket vi åter igen påmindes om på torsdagskvällen då Sandviken Big Band och gästsolisterna Kristin Amparo, Christer Sjögren och Andreas Wiese bjöd på en nostalgiskt skön och svängig resa i The Sinatra Songbook. För knappt ett år sedan var ungefär samma konstellation här med ett julprogram i Sinatras anda.
Christer är ju mest känd för sin medverkan i Vikingarna men har aldrig varit främmande för att sjunga Sinatralåtar. För ca femton år sedan gjorde han ett bejublat framträdande med Sinatrastuk i Tonhallen, då tillsammans med Leif Kronlunds orkester.
Sinatra är omöjlig att imitera. Många har genom åren försökt, men ingen har lyckats. Hans genuina personlighet är orubbad. Sinatras sånger har ju blivit var mans egendom bland medelålders och äldre lyssnare så det är lätt när andra sjunger att göra jämförelser med honom. Därför vill jag ge Sjögren och Weise en eloge att vara sig själva och tolka låtarna på sitt eget personliga och respektfulla sätt.
Programmet var en påminnelse om Sinatras Las Vegasshower med en mycket påkostad dekor med spotlights i skiftande kulörer. Inga döda punkter och longörer utan det var högt tempo rakt igenom. Sångtrion framträdde i olika konstellationer som solo, duo och även alla tre samtidigt.  För att ge hyllningen rätt innebörd bjöds på ett tvärsnitt av Sinatras låtskatt plus lite Ella Fitzgerald i Amparos gestaltning. Det lät fräscht om arrangemangen som fått en modern kostymering. En eloge till den eller de som skrivit dem.
Ikonen Christer Sjögren gjorde sig ett namn med Vikingarna så alla vet hans sångarkapacitet. Bland mycket annat gjorde han en magnifik tolkning av Jerome Kerns Old man river och finalnumret My Way.
Showens överraskning var Kristin Amparo som satte avtryck direkt med gamla Exactly like you där hon scatsjöng unisont med bandet. Snacka om tungvrickning. Hon har en härlig utstrålning och rikligt med röstresurser. 
I klassikern All of me kände man närheten till Ella Fitzgerald. Gott folk, lägg hennes namn på minnet.
Andreas Weise är inte bara en duktig sångare han är en riktig sprallgök som mellan låtarna bjuder på humoristiska lustigheter utan att bli plump. 
Hans tolkning av Get me to the church on time ur My Fair Lady gav good vibrations. Han har en ledig och avspänd sångstil som passar som hand i handske för Sinatralåtarna.
Lars Sjöbom från Njurunda hade utvalts till Sundsvalls Frank Sinatra och fick därigenom framträda både solo och tillsammans med Sjögren, Weise och Amparo. Han gjorde bra ifrån sig vilket han visade med Fly me to the moon. Sjöbom är en talang med framtiden för sig.
För den suveräna uppbackningen stod Sandviken Big Band som bara blir bättre och bättre.
Den härligt svängiga kvällen avrundades med My Way och Christer Sjögren i centrum.



måndag 30 november 2015

Jazzrec. 30 november


Varm och själfull jazzsång

Konsert
Carin Lundin Kvintett
Jazzklubben: E Street

Förra måndagen fick vi njuta av Hannah Svensson, en relativt ny sångerska på klättringen av karriärstegen och igår kväll av den redan etablerade kollegan Carin Lundin med sin kvintett. En kvintett som mönstrat nästan samma uppställning medlemmar sedan starten, Carin sång, Johan Setterlind trumpet, Mathias Algotsson piano, Mattias Welin bas och Daniel Fredriksson som ersatt Jonas Holgersson bakom trummorna.
Småländskan Carin Lundin började sin karriär i slutet av 80-talet efter avslutade studier på Musikhögskolan. Hon inledde sångkarriären i Sture Nordins orkester. Mitt första möte med henne var någon gång under 90-talet på Skeppsholms-festivalen. Jag minns att hon som färsk i gamet framträdde både med sånglig och scenisk säkerhet som imponerade. Hon visade klass och idag tillhör Carin toppskiktet av vår jazzsångerskor.
När hon släppte sin debutskiva Babble för många år sedan tyckte Aftonbladets recensent att hon var redo att ta över efter Monica Zetterlund. Därefter har hon fler skivor på sitt samvete.
Alla musiker och artister har sina förebilder. Det har även Carin Lundin men till skillnad mot många kollegor har hon hittat sin egen profil i utförandet. 
Utan vidare jämförelser känns närheten till Anita O´Day på ett positivt sätt. 
Sin avspänt sensuella stämma och perfekta intonering har hon själv skapat. Hennes själfulla och innerliga sång kommer direkt från hjärtat utan publikfriande affektioner och störande manér.
Repertoaren var till största delen hämtad från den outtömliga Amerikanska Sångboken, Get Happy, What now my love, Second time around, Love me or leave me, I´ve got a hearth full of rhythm, I didn´t know what time it was med flera. Allt i fräscha arrangemang av bland annat Johan Setterlind.
Bakom sig har Carin en slimmad kvartett som ger ett osvikligt stöd. De är imponerande samkörda och alla förvaltar sina uppgifter väl. Den lyriske trumpetaren Johan Setterlind både kontrasterar och kompletterar sången. 
Johan har en skön luddig ton så blundar man kan man nästan tro att Chet Baker återuppstått.
Vi är bortskämda inom den svenska jazzen med alla begåvade pianister. En av de mest personliga är trollgubben Mathias Algotsson som alltid bjuder till med oanade överraskningar. Som ackompanjatör håller han sig strikt inom råmärkena, men så fort det ges tillfälle att få sola ger han sig ut på upptäckarfärd i harmonikens tassemarker utan rädsla. I duonumret I thought about You visade både Johan och Mathias sina kvaliteter.
Kvartettens två pulsgeneratorer, basisten Mattias Welin fick sin elbas att gunga som en äkta ståbas och Daniel Fredriksson serverade rakt igenom ett klanderfritt trumspel. Han broderade otroligt vackra rytmbonader i bakgrunden och samspelar med de övriga på ett elegant sätt.


fredag 27 november 2015

Jazzrec. 23 november


Jazz med klass!

Konsert
Ulf Andersson New Quartet med Hannah Svensson
Jazzklubben: E Street

Örnsköldsvik med omnejd har inte bara fostrat berömda hockeyspelare. 
Även jazz- och bluesmusiker som pianisten Reinhold Svensson (1919-1968), bröderna Bertil och Göran Strandberg, trombon respektive piano, tenorsaxofonisten Erik Norström, bluessångaren Totta Näslund och saxofonisten med mera Ulf Andersson. Samtliga har satt djupa avtryck i den svenska musikhistorien.
I måndagskväll bjöd jazzklubben på en riktig godbit med just Ulf Andersson och hans nya kvartett där förutom Ulf ingår Ewan Svensson gitarr, Hans Backenroth bas, Chris Montgomery trummor förstärkt med sångerskan, Ewans dotter, Hannah Svensson.
Anderssons fyrspann kändes lika vältrimmat och synkroniserat som en fyrhjulsdriven Quattro. Samhörigheten mellan de olika delarna visades i öppningsnumret Like Someone In Love och den efterföljande The Night Has a Thousand Eyes där både Ulf och Ewan sträckte ut med läckra solon.
Ulf har ända sedan det svunna 60-talet varit, och är, en av våra mest intressanta saxofonröster. Han har inte fastnat i exempelvis Coltranefällan utan gått sin egen väg. Han bjuder alltid på spännande improvisationer som andas friskhet och framåtsträvande. Likt en målande konstnär kastar han ur sig lösa fragmentariska skisser som han tekniskt och elegant bearbetar till ett fulländat konstverk. Hans färgrika och rikt nyanserade tonmålningar andas ”Body and Soul”.
Sångerskan Hannah Svensson är ett relativ nytt namn som berikat vokaljazzen. Hon debuterade offentligt 2006 och det som tände gnistan hos henne att bli sångerska var efter att ha sett en dokumentär om Eva Cassidy (1963-1996) som gick bort för tidigt. Det var länge sedan jag hörde en så naturlig och chosefri sångerska som Hannah Svensson. I Don´t get around much anymore med enbart gitarrkomp visade hon sin förmåga på bästa sätt. Välartikulerat, med perfekt balans. Hannah går garanterat en ljus framtid till mötes för sångerskor med personlighet är en bristvara!
Gitarristen Ewan Svensson, en gång i tiden elev till Bosse Sylvén, fick sin inspiration av Barney Kessel men har efterhand satt sig in i hela jazzgitarrhistorien. I hans solon kan man om man lyssnar noggrant hitta fragment av gitarrister som Jim Hall, Wes Montgomery, Pat Martino och den progressive Mike Stern med flera. Ewan Svensson är inte på något sätt en eftersägare utan en personlig och fyndig berättare både tekniskt och rytmiskt. Bakom Hannahs sång lade han harmoniskt läckra ackord i fin symbios med Ulfs färgrika obligatspel.
Det mesta är vid det här laget sagt om vår fantombasist Hans Backenroth.  
Man är bortskämd med hans skönt linjära basgångar som ibland avbryts av ett och annat tekniskt intrikat solo, även med stråke, som bara han behärskar.

Kvartettens primus motor, trumslagaren Chris Montgomery Han var mycket lyhörd och uppmärksam på sina spelkompisars förehavanden och satte med perfektionism in markeringar och inprickningar vilket fick det att svänga rejält. En magnifik jazzkväll!

onsdag 18 november 2015

Jazzrec. 16 november


Nostalgitripp från början till slut.

Konsert 
Kowalski & Kvintetten, Ulrika Beijer Kvintett
Jazzklubben: E street

Jazzklubben har med en viss regelbundenhet bjudit på förband med varierat budskap. Oftast har tongångarna varit moderna men igår fick vi njuta av en sextett musikstuderande ungdomar, Kowalski & Kvintetten som helhjärtat satsar på jazz med rötterna i 30- och 40-talets swing. Bandmedlemmarna kommer från olika delar av landet och träffades på Skurups folkhögskola. Deras gemensamma intresse blev den här sextetten som på ett mycket imponerande och övertygande sätt gav de i egna arrangemang de gamla swingpärlorna, Stompin´ at the Savoy, How high the Moon, Take the ”A” train, Gloomey Sunday med flera en ny lyster. Lägg de här ungdomarnas namn på minnet för de är några av vår jazz framtid, Sara Kowalski sång, Julia Wiklund tenorsax, klarinett, Niclas Edlund piano, Gustaf Bonde gitarr, Viktor Lundin bas Jakob Bylund trummor. De spelade med auktoritet och utöver Saras fina sång bjöd Edlund, Bonde och Wiklund på gedigna solon. 

Det blir inte alltid som man tänkt och planerat. Efterlängtade Café Colonial tvingades lämna återbud på grund av sjukdom. Men Jazzklubben hittade bra ersättare i form av Ulrika Beijer Kvintett, Ulrika sång och medmusikerna Kristofer Sundman piano, Martin Berger saxofon, flöjt, Johan Timan bas och Daniel Olsson trummor.
Ulrika växte upp i en familj med mycket musik. Pappan var jazzdragspelare så 12-13 år gammal följde hon med pappan och bröderna till olika uteställen där hon sjöng både blues och jazz. 1993-1994 stod hon på scenen tillsammans med Tommy Körberg och Carola i Sound of Music. 1995 arbetade hon som fältartist i Bosnien. Hon har därutöver varit med på turnéer och shower, både egna och med olika artister som Putte Wickman och Ulf Lundell.
Den här kulna måndagskvällen fick vi vara med på en avspänd resa i Monica Zetterlunds (1937-2005) efterlämnade repertoarmapp. Ulrika Beijer hade en ljuvlig pipa och till hennes heder är att vara sig själv och inte försöka låta som Monica Z:a som är hennes förebild och inspirationskälla. Hon sjöng avspänt och välnyanserat med fin balans, välartikulerat utan störande vibrato och inga publikfriande manér. Äkta vara rakt igenom. Vad passade bättre än att inleda med Monicas vals (Waltz for Debby) av Bill Evans följt av It could happen to you och Ove Thörnqvists När min vän, Att angöra en brygga, Bedårande sommarvals, Vad en liten gumma kan gno med flera. Jag är övertygad om att Monica i sin himmel njöt i fulla drag av Ulrikas fina tolkningar.
Hon hade en välspelande kvartett som uppbackning. Den lyhörde pianisten Kristofer Sundman lade med perfektionism harmoniskt välklingande ackord som lyfte fram sången. Hans solistiska kvalitéer kom rejält fram i trionumret Amble Side av John Taylor. Saxofonisten Martin Berger förgyllde sången med ett måleriskt och färgrikt obligatspel men också i en rad fina soloinpass. Han visade också musklerna i ett svängigt solonummer av Dexter Gordon.

Basisten Johan Timans levererade ett stadigt och välklingande basspel, även en rad intressanta solon, i perfekt samarbete med den rytmiskt stadiga och lyssnande trummisen Daniel Olsson vilket band samman det hela på bästa sätt. En jazzkväll i nostalgins tecken.

tisdag 10 november 2015

Jazzrec. 9 november


Härlig kväll med Amerikanska Sångboken

Konsert
Peter Nylander Songs
Jazzklubben: E street

Det är inte utan att man hajar till av glädje när det dyker upp någon ny manlig jazzsångare på den svenska jazzscenen. I sanningens namn har manlig jazzsång i decennier dominerats av Claes Janson och Svante Thuresson. 
Utan att förringa deras insatser känns det mycket bra med ett nytillskott som Peter Nylander som också är en skicklig gitarrist. Med likartat röstregister som husguden Frank Sinatra visade sig Peter ha den rätta känslan att behandla jazzens språk vokalt. Han sjöng genomgående med avspänd frasering och en egen identitet som är värd att uppskattas. Sångkarriären började med att han sjöng vackra standardmelodier ur Amerikanska Sångboken för sina barn. 
Låtar från 30-talet och framåt till 60-talet som etsat sig fast i hans minne och idag finns med på hans repertoar. Med sin varma omfamnande röst i centrum bjöd han på ett knippe standardpärlor som Come rain or come shine, You are too Beautiful, Angel Eyes, The Way you look tonight, I fall in love too easily, Estate It could happen to you, Djindji, I could write a book med flera. 
Utöver sin bedårande vackra sång var han en flyhänt gitarrist som både fyllde 
ut med välklingande ackord och broderade fantasifullt i sina solon. 
Han varierade mellan elgitarren och en akustisk beroende på låtval.
Det här var premiärkvällen för kvartetten på turnén och premiär för Peter på Jazzklubben. Enligt egen utsago var det denna kväll första gången han sjöng inför publik vilket är svårt att tro för det lät knappast nybörjarmässigt. 
Han ackompanjeras av pianisten Adam Forkelid som nyligen gästade klubben med Norrbotten Big Band, basisten Christian Spering och trumslagaren Peter Danemo.
Jag kom osökt att tänka på pianistlegenden Hank Jones när Adam Forkelid gav sig till känna. Det mjuka och snärtiga anslaget, de läckra bakgrundsackorden och de aptitliga och fantasifulla utflykterna i harmonikens tassemarker i solospelet satt som hand i handske. Adam är ingen frasmakare utan en kreativ och idérik pianist som är guld värd i sådana här sammanhang.
Christian Spering har i decennier hållit den svenska basfanan på en hög nivå. Hans tjänster har anlitats i alla tänkbara sammanhang och konstellationer. Som här i det mindre formatet tror jag han trivs allra bäst där hans rytmiskt distinkta basspel lyfts fram. Med sin briljanta teknik bjöds vi också på en rad läckra solon.
Peter Danemo är en av våra mest rutinerade trumslagare. Under sin ca tjugofemåriga karriär har han spelat med en rad världsnamn, gjort skivor både 
i eget namn och som side-man. Vi sidan av trumspelandet är han också kompositör och lärare. Det är stor skillnad på att slå trummor och att spela trummor. För spelar gör Peter till hundra procent. Han är lyhörd för det som medmusikerna gör och spelar därefter. Följsamt och elegant är han perfekt som pådrivare och vet exakt vart de effektfulla markeringarna och inprickningarna ska sitta.

Den skönt avspända kvällen fick en perfekt avrundning med Sinatraklassikern Only the lonely och gamla fina You go to my head. 
En av säsongens höjdarkvällar!

tisdag 3 november 2015

Jazzrec. 3 november


Fräscht med ung norsk-svensk kvartett

Konsert
Hanna Paulsberg Concept 
Förband: F-Linjen (Kulturskolans fördjupningslinje för jazz)
Jazzklubben: E street

Inledningen igår kväll på jazzklubben gick i ungdomens tecken. En oktett elever plus två lärare på Kulturskolan fördjupningslinje för jazz som visade sina talanger på ett varierat och tilltalande sätt. Vi fick höra avantgardistiska toner signerat William Parker men också konventionell blues, Blues Five Spot av Thelonious Monk och lite annat. De enda jag kände igen i bandet var gitarristen David Kontra och basisten Jonatan Eriksson som tidigare visat framfötterna på klubben. Vi får vara glada åt att ungdomen vill satsa på jazzen, vilket bådar gott för framtiden.

Huvudnumret, Hanna Paulsberg Concept var för mig en helt ny bekantskap med Hanna själv på tenorsax och komposition, Oscar Grönberg piano, Trygve Fiske bas och Hans Hulbaekmo trummor. En ung norsk-svensk kvartett som grundades 2010, tog hem utmärkelsen Young Nordic Jazz Comets 2011 och skivdebuterade 2012.
Paulsbergs spel är en stilmässig mix som spänner över från amerikanska saxofonister som Wayne Shorter, Charles Lloyd, Joe Henderson och Michael Brecker till det europeiskt nordiska med Hannas landsman Jan Garbarek som frontman. Mycket ovanligt för de flesta av dagens moderna saxofonister har oftast hämtat sin näring från främst John Coltrane och hans kollegor Archie Shepp och Pharao Sanders. Det är alltid uppfriskande när någon bryter mönstret och hittar på något eget.
Hennes kompositioner rör sig emellan tradition och nytänkande. Det är musik med öppna ytor fast inte helt konturlöst. Inom tydliga ramar och traditionell förankring finns det gott om utrymme att förverkliga sina intentioner med kreativt improviserande.
Oscar Grönbergs egensinniga pianoackompanjemang kom mig utan vidare jämförelser att tänka på legendarer som Cecil Taylor, Thelonious Monk, Horace Tapscott och Mal Waldron som gick sina egna vägar. De var mästare att skapa rytmisk spänning både som ackompanjatörer och solister. Grönberg är samma andas barn. Spelet har en bredd som pendlar mellan tradition och modernt avantgard.
Fiskes rörliga basspel i symbios med Hulbaekmos distinkta trumspel gav kvartetten ett välbalanserat komp som levererade ett utmärkt stöd. Vid några tillfällen visade också Fiske sina talanger som en tekniskt driven solist.

Ni som hade förväntat er att stampa takten i fyr-fyra tempo blev nog besvikna men håll med om att det är uppfriskande med en svedjebrand emellanåt som ställer konventionerna på huvudet.

måndag 26 oktober 2015

Jazzrec. 26 okt.



Respektfull hyllning av jazzikonen Bob Dorough

Konsert
Mårten Lundgren Kvartett ”The Music of Bob Dorough”
Jazzklubben, E-street

Begåvade trumpetaren, flygelhornisten och sångaren Mårten Lundgren har en diger meritlista. Han har spelat i de mest skiftande sammanhang och gjort skivor tillsammans med Claes Janson, Tommy Körberg, Ulf Johansson Werre, Monica Zetterlund, Povel Ramel, Stockholm Jazz Orchestra, Jan Slottenäs Glenn Miller Orchestra och många fler. Karriären kan man säga började på allvar i Ronnie Gardiners Tivoliband på Gröna Lund för snart ett par decennier sedan. Nu tillhör han de etablerade musikerna och när han inte spelar med egna kvartetten förekommer ofta i vårt södra grannland Danmark där diverse storband och andra konstellationer anlitar hans tjänster.
Mårten Lundgren omgiven av en förnämlig komptrio med Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist piano, Helle Marstrand bas och Espen Laub von Lillienskjold trummor bjöd publiken på en sentimental journey med musik av den snart 92-årige 
Bob Dorough som arbetat med bland andra Miles Davis och sångerskan Blossom Dearie. Många sångare, bland annat Mose Allison har influerats av Dorough. Fortfarande aktiv spelar han bebop- och cooljazz på sitt piano, sjunger, skriver låtar, arrangerar och skriver texter åt andra, med mera. Han har textsatt bland annat Charlie Parkers klassiker Yardbird suite. Sin första skiva spelade han in 1963 och sin senaste 2014. Det har blivit en mängd kompositioner under åren och den mest kända är Devil May Care som skrevs 1956 och spelades in av Miles Davis. Doroughs låtar har en avslappnad attityd med melodiösa slingor och fyndiga texter.
Vi fick höra ett fång pärlor av Bob Dorough där Mårten och Helle bjöd på skön sång var för sig och i härliga duetter. Kvällen inleddes med hitlåten Devil May Care och därefter följde Walking on Wall Street, Oliver, Blame it on my youth och Bobs samarbete med Dave Frishberg blev I´m Hip, Without ryme or reson, But for now, Counting by five, But beautiful, Blue Christmas, There´s never been a day och Coming Home Baby med flera.
Mårten Lundgren är en riktig swingtrumpetare och habil sångare med nära släktskap till bortgångna kollegan Clark Terry (1920-2015). Han har glöd i tonen, energi och fantasi i formuleringen. Ibland upplevs den humoristiska improvisationskonsten som riskfylld och våghalsig men det är bara en chimär för Lundgren har fullständig kontroll på sina förehavanden.
Mellan låtarna bjöd Mårten på intressant historik om Dorough och hans musik. Hela sångskatten är full av klurigheter och humor vilket vi fick många prov på.

Samtliga i komptrion var nya positiva bekantskaper. ”Svempa” Lundeqvist, ett nytt pianofynd, briljant ackompanjatör med läckra ackord men också en kreativ solist med rörlighet och fantasi i fraseringen. Att danskarna kan ståta med fantastiska manliga basister är väl känt. Igår fick vi höra danska basisten/sångerskan Helle Marstrand och med risk att få bannor av Fredrika Bremerförbundet spelade hon bas som en hel karl. Hon bjöd på svängigt komp och många melodiskt sångbara solon. Lägg namnet på minnet. Trumslagaren von Lillienskjold var en effektiv ”time-keeper” som med effektiv och bärande puls fick det att svänga perfekt. Med en rörlig vänsterhand pushade han på utan att dominera.

fredag 23 oktober 2015

Jazzrec. 22 okt.


Stevie Wonder härligt tolkad

Konsert
Claes Janson med Claes Crona Sextett
Quality Hotel Aveny, Sundsvall

I torsdagskväll var stämningen hög på Aveny då Quality Live Jazz bjöd på sångaren Claes Janson med Claes Cronas eminenta sextett som uppbackning. 
I Mats Engströms fina arrangemang fick vi njuta av pärlor ur Stevie Wonders magnifika karriär. Stevie som idag är 65 år räknas till de allra största inom musiken oavsett genre. Som 11-åring fick han skivkontrakt med märket Motown och han har fortsatt att spela in och framföra för det skivbolaget till idag. 
En stor inspirationskälla var Ray Charles. Många, nästan de flesta, av Stevies kompositioner har redan under hans livstid blivit klassiker. Operastjärnan Luciano Pavarotti kallade honom en gång för ”ett riktigt stort musikaliskt geni”.
Vilken gång i ordningen Claes Janson har gästat Sundsvall har jag för länge sedan tappat räkningen på. Mitt allra första möte med honom som jazz- och bluessångare var i mars 1985 på Aveny då han tillsammans med Gugge Hedrenius Big Blues Band bjöd på en härlig ballroomkväll. Han har därefter gästat med specialprogram om Povel Ramel och Nat King Cole så att det nuvarande projektet är inriktat på Stevie Wonder och hans musikskatt känns följdriktigt rätt.
Jansons kärlek till Stevie Wonder resulterade 2013 i skivan Stevie Wonder Unplugged på etiketten LadyBird. Med material från skivan som stomme bjöd Claes och hans medmusikanter på en välarrangerad och smakfull meny. 
Claes har i många år varit och är den kanske mest karakteristiska blues- och jazzsångaren på våra breddgrader. Basielegenden Ernie Wilkins sade för många år sedan att han är Europas bäste på området. Vilket betyg! Hårrufset, den lite skrovliga stämman, det stora garvet och den goda värmen i sången är Claes i ett nötskal.
Kvällen inleddes med For Once in My Life och därmed sattes ribban för en härlig musikkväll. Jag ska inte trötta ut er med att räkna upp alla godbitar som framfördes men några pärlor är värda att nämnas, Ain´t that love, You are the sunshine of my life, Sir Duke, Boogie on reggae women m.fl. Låtarna har många olika kulörer karaktärer. Det pendlar mellan det ljuvt romantiska till det mer maskulina och hårdföra. Mats Engström har lagt ner ett otroligt arbete i arrangemangen och lyft fram bluesen- och jazzen i uttrycket utan att förstöra grundmaterialet. Blåssektionen med Mårten Lundgren trumpet, flygelhorn, Klas Toresson tenorsax, flöjt, Martin Pålsson trombon fick också agera sånggrupp som Ray Charles Raeletts men de fick heta både Claesettes och ”Del ta rytm boys”. Samtliga fick också regelbundet visa sig vid solistmikrofonen. Klas Toressons solo på balladen Overjoyed skall sent glömmas. Han visade att Bernt Rosengren  behöver inte oroa sig för tronföljden.
Pianisten Claes Crona, basisten Hans Backenroth och trumslagaren/arrangören Mats Engström såg till att hålla svängfanan högt. Claes är en mycket lyhörd ackompanjatör och en fantastisk solist. Hans Backenroth bjöd som alltid på ett gediget basspel både på ståfelan och elbasen. Han behärskar bägge på ett elegant sätt. Mats är en spelande trummis som med elefantöron läser av omgivningen. Han vet precis vart markeringarna och inprickningarna ska sitta.

Sammanfattningsvis kan man säga att Janson & Co kom, sågs, hördes och segrade!

tisdag 20 oktober 2015

Jazzrec. 20 okt.


Popmusik i ny modern tappning

Konsert
Norrbotten Big Band plays Prefab Sprout
Jazzklubben (tisdag): E-street

Norrbotten Big Band har i många år varit en av våra främsta företrädare av nutida modern storbandsjazz. Genom åren har de presenterat många spännande projekt med variationsrikt innehåll. Redan under Örjan Fahlströms tid som konstnärlig ledare profilerades bandet som sedan fortsatt utvecklats under Tim Hagans och nuvarande Joakim Milder. Listan av världsnamn som spelat med bandet är imponerande lång. Ett bra exempel på deras musikaliska bredd visade de vid det senast gästspelet på Jazzklubben. Då var det samisk jojk med solisten Mari Boine på menyn.

Den här tisdagskvällen var det engelsk popmusik på repertoaren. Vi fick höra ett knippe låtar hämtade från det engelska Newcastlebandet Prefab Sprout, bildat 1977, som hade sin storhetstid under 1980- och 1990-talet. De hade en rad hits under den tiden och tjugo singlar på den brittiska topp 100-listan. De sju första skivorna, inklusive samlingen från 1992, nådde alla platser mellan 3 och 22 på brittiska albumlistan.
Det är djärvt, och tillhör inte vanligheterna, att göra storbandsjazz av pop- och rocklåtar. Den jag först tänker på som gjorde det var Gil Evans som gav sig på Jimi Hendrix musik med stor framgång. Ambitionen att göra det lilla extra av materialet kan stjälpa det hela genom att det blir överarbetat. Det är alltid svårt att bära fram det enkla. Joakim Milder och N B B har lyckats väl med att göra om popmusiklåtar till jazz.
I sin ungdom var Joakim Milder ett stort fan av Prefat Sprout och till den här konserten hade han valt ut och arrangerat låtar från P S låtskrivare Paddy McAloon. Musiken hade alla slags karaktärer. Det pendlade variationsrikt från det melodiskt romantiska till det spänningsladdat kraftfulla. Ibland kändes det som att sitta på bio och se en thriller där musiken är en viktig del i spänningen. Även dynamiken från den klassiska musiken som Stravinsky komponerade fanns med. Musiken upplevde jag som lättlyssnad men måste ha varit allt annat än lättspelad med sina intrikata indelningar och rytmik. Med imponerande säkerhet kom man förbi diverse hinder och blindskär. Partier med balladkaraktär gav musikerna minst huvudbry.
Norrbottenbandet är som en vältrimmad Formula-1-bil där alla komponenter har högsta prestanda. Sektionsspel och komp sitter perfekt. De är kanske vårt lands främsta experimentverkstad när det gäller att utveckla och söka nya okända stigar för storbandsjazzen i framtiden. De är också lyckligt lottade för de har en rad kreativa solister som vet hur man skall krydda anrättningen på bästa sätt.


Att den här spännande musikresan blev verklighet skall vi tacka Norrbottenmusiken och Svensk Jazz för. Vi fick vara med om en ovanlig och minnesvärd jazzresa med nya infallsvinklar fjärran från konventionell storbandsjazz. Det är alltid uppfriskande med musikaliskt nytänkande!

Jazzrec. 19 okt.


Rytmiskt pulserande sköna toner

Konsert
The Brazil Connection
Måndagsjazzen: E-street

Kvällen inleddes med David Kontra Trio, d.v.s. David själv gitarr, Jonathan Eriksson bas och Jakob Bylund trummor. En talangfull trio med framtiden för sig. Vi fick höra kompositioner av David men också 
St. Thomas av Sonny Rollins. Trots sin ungdom spelar de med auktoritär säkerhet. De vann nyligen ungdomsfinalen på Fasching, ett arrangemang av Svensk Jazz. Som belöning fick de en resa till Sydafrika där de också kommer att framträda. Grattis!

Efter ett besök på Cuba under 40-talet blev trumpetaren Dizzy Gillespie den förste att integrera latinrytmer i jazzen. Men den stora knallen kom i början på 60-talet då gitarristen Charlie Byrd (1925-1999) besökte Brasilien. Med sig hem hade han skivor och kompositioner, av bland andra Antonio Carlos Jobim, som han presenterade för Stan Getz (1927-1991) som blev eld och lågor av vad han fick höra. Det stod inte länge på förrän Byrd och Getz förenades i en studio och i februari 1962 spelade de in bossanovaklassikern Desafinado. En inspelning som kultförklarats.
I en samproduktion med Musik i Västernorrland bjöd jazzklubben igår på en helkväll med sköna toner från det varma Brasilien med sitt berömda Copacabana. För framförandet stod The Brazil Connection med Ann-Marie Henning piano, Carlos Malta sopransaxofon & flöjter, Augusto Mattoso bas, Renato Massa trummor och Karolina Vucidolac sång.
Pianisten Ann-Marie Henning har vid fyra tidigare tillfällen gästat jazzklubben i olika konstellationer. Trots att hon varit aktiv i flera decennier är hon en pianist som jag tycker borde uppmärksammas mer. Hon tillhör toppskiktet av våra pianister. Det här var första gången hon lierat sig med en trio Brasilianska stjärnmusiker som fått pulsen och de härliga latinrytmerna med modersmjölken. Latinmusiker har en fantastisk förmåga att oavsett tempo spela avslappnat och tillbakalutat. Soloinsatserna har ändå både nerv och intensitet vilket bl.a. 
Carlos Malta visade på ett övertygande sätt på sin sopransaxofon och flöjter.
Karolina Vucidolac har sina rötter i Skopje, Makedonien, kom som mycket ung till Sverige. I tjugoårsåldern blev hon professionell sångerska. I dagsläget har gjort ett tiotal skivor och turnéer med andra Brasilianska musiker. Efter att ha träffat Nelson Faria, en av Brasiliens mest respekterade gitarrister och musik-arrangörer, har den brasilianska musiken blivit en del av henne. Hon sjöng med känsla och inlevelse och man kände inspirationens vingslag från Astrud Gilberto och Elis Regina. Med sin rytm, passion och förmåga att fånga publiken visade hon sig i helfigur. Få svenska sångerskor tolkar den här musiken på samma övertygande sätt som Karolina. Hennes unisona duetter med Malta var också något alldeles extra.

De som satte extra krydda på tillställningen var det eminenta kompet med den följsamme och perfekt stöttande basisten Mattoso i effektivt samarbete med den rörlige trumslagaren Massa. De fick även visa sina solistiska kvalitéer ibland annat låten Point of no return. Det här var en session som värmde i höstmörkret.

söndag 18 oktober 2015

Smyginvigning av Tonhallen 1986


Smyginvigning av Tonhallen!

Den 4 december 1986 smyg invigdes Tonhallen med en sextett legendariska musiker under rubriken Kansas City Six där nästan samtliga vid någon tidpunkt ingått i Count Basies organisation. De kom direkt från ett framträdande i New York. Arrangör för det här unika evenemanget var Folkets Park och Lars Bjuhr Production. Jag hade nöjet att presentera de minst sagt legendariska namnen; Harry ”Sweets” Edison trumpet, Illinois Jacquet tenorsax, Tee Carson piano, Freddie Green gitarr, Major Holley bas och Gus Johnson trummor. Följande recension publicerades dagen efter i ST.

Swingfest som sent ska glömmas
Sundsvalls nya stolthet Tonhallen i Folkets Park hade smyginvigning med några av jazzens verkliga orakel. Eller vad sägs om sjuttiofemårige Freddie Green och de något yngre medspelarna Harry ”Sweets” Edison trumpet, Illinois Jacquet tenorsaxofon, Tee Carson piano, Major Holley bas och Gus Johnson trummor. De bjöd på en swingfest som det kommer att talas om långt efter att de lämnat stan!

Green, Edison, Jacquet, Johnson har förflutet i Count Basies orkester där Green leder överlägset med sina 50 år. Det är otroligt, tanken svindlar, 1936 satt han i Kansas City med Basiebandet och nu i Tonhallen.
Det är klart bevisat att jazzmusiker som sköter sig blir gamla. Därför att jazzmusiken är en konstform som håller utövarna unga både till kropp och själ. Apropå kropp och själ spelade Illinois Jacquet ”Body and Soul” stortonat och brett, fullt av värme och intensitet. Hans tenorstil går tillbaka till Young-Webster-Hawkins som bildat skola till alla tenorister världen över.
Harry ”Sweets” Edison är enligt mitt förmenande en av de allra bästa swingtrumpetare som jazzvärlden skådat. Han har utvecklat sin personliga stil där till och med f raseringen emellanåt närmar sig bebopen. Han har klar och fin ton, välbalanserat, sinne för nyanser men ändå kraftfullt. Hans fina tolkning av Carlos Jobims ”Wave” i bossanovarytm var en av kvällens riktiga höjdare.
Bakom blåsarna satt ett välfungerande komp med altmeister Freddie Green som anförare. Hans tassande gitarrspel smittar lätt av sig på medmusikanterna som bjuder på det spontant oväntade.
Pianisten Tee Carson, ordinarie i dagens Basieband är en pianist med brett register. I ”Here´s that Rainy Day” visade han en provkarta på pianots olika stilar från Art Tatum via Basie till en hårdsvängande Oscar Peterson. 
Lägg Tee Carson på minnet gott folk.
Basisten Major Holley spelade stadigt, lika fast som Gibraltarklippan, och fick visa sina färdigheter i en hyllning till Slam Stewart där han på Stewart-vis spelade med stråke och nynnade unisont. Ett riktigt shownummer som uppskattades av den alltför fåtaliga publiken.
Gus Johnson som för kvällen spelade på Uffe Wickbergs kaggar, hade det obligatoriska trumsolot i ”O´l Man River” där han fick fritt spelrum att demonstrera sin briljanta teknik. Själv är jag allergisk mot trumsolon.
Kvällen avslutades med en hårdsvängande ”One O`Clock Jump” i bästa 
Kansas City-stil. En swingfest med glada spelmän och nöjd publik.

P.S. Sveriges Radio var på plats och spelade in konserten som Jazzradion senare sände. Nu har ryktet nått mig att konserten också filmades så kanske det dyker upp en dvd framöver. Den som lever får se! D.S.