lördag 26 december 2015

Jazzrec. 14 december


Värdig avslutning med Sinatra i fokus
Konsert
Nevergreen Big Band med Gertrud Jonsson och Filippo Cinconze
Jazzklubben: E Street

Under snart det gångna året skulle tre av jazzens och populärmusikens ikoner ha fyllt hundra år. De tre är sångerskan Billie Holiday, sångaren Frank Sinatra och pianisten, kompositören och arrangören Billy Strayhorn. De har satt mycket djupa avtryck i musikhistorien. Mest uppmärksamhet har Sinatra fått med både dokumentär och hyllningskonsert i tv på bästa sändningstid.
Nevergreen Big Band och sångduon Gertrud Jonsson och Filippo Cinconze hade på måndagskvällen nöjet att avsluta jazzåret på E Street. Och vad passade bättre än att ge dignitärerna Holiday, Sinatra och Strayhorn en rättmätig hyllning. Kvällens bandledare Björn Hedström som i många år regelbundet trimmat Nevergreen hade även satt samman kvällens välsmakande meny med idel klassiker från respektive dignitärs repertoar.
Som sig bör inleddes kvällen med en gammal hederlig storbandsklassiker ur Count Basie´s orkestermapp, One O´Clock Jump med soloinpass av Leif Eriksson tenorsax, Anders Östling trumpet och Åke Rönnberg gitarr. 
En perfekt öppning på en session med swingiga förtecken. Efter den svängiga uppvärmningen bjöd Filippo oss med på en resa till månen med Come Fly With Me följt av Sinatras kanske mest sjungna låt, I´ve Got You Under My Skin i Nelson Riddles originalarrangemang. Filippo har en skön Sinatrafeeling i sången vilket kanske beror på att han också har italienska rötter och att han personligen träffat The Voice. Han bjöd vidare på sköna tolkningar av Fly Me To The Moon, They Can´t Take That Away From Me, Nice `N´ Easy, Bad Bad Leroy Brown, For Once In My Life med flera.
Gertrud Jonsson klädde sig kvällen till ära i Billie Holidays skepnad med att ge inlevelsefullt sköna tolkningar av hennes sångpärlor, Lover Man, Billie´s egna opus God Bless The Child och That Old Devil Called Love. Hon bjöd också på en svängig version på Ellingtons signatur Take the A Train skriven av Billy Strayhorn, i ett nytt arrangemang.
Filippo och Gertrud bjöd på ett par fina duettnummer, The Lady Is A Tramp 
och från Dean Martins repertoar Baby, It´s Cold Outside som Charlie Norman och Alice Babs hade framgång med på 50-talet.
En av jazzens främsta kompositörer och arrangörer var Billy Strayhorn. 
Mellan 1939 och fram till sin död 1967 var han samarbetspartner med Duke Ellington. Sexton år gammal komponerade han kanske sitt livs bästa Opus Lush Life. Ett taggat Nevergreen Big Band hyllade Strayhorn med hans mästerverk Chelsea Bridge, Johnny Come Lately och Isfahan. Exempelvis balladen Chelsea Bridge är svår med sina tempoväxlingar och klangvävnad. Johnny Come Lately är ett renodlat swingnummer även kallad djungeljazz med ett fint pianosolo av Håkan Kastbom. Isfahan var det sista Ellington och Strayhorn skrev tillsammans. Det var ett featurenummer för Johnny Hodges som här framfördes av altsaxofonisten Hans Molander på ett utmärkt sätt.
Kvällens fina hyllning med Frank Sinatra i centrum satte värdig punkt på jazzåret på E Street.


Hundraåriga dignitärer!


Billy Strayhorn (1915-1967) pianist, arrangör och kompositör har gått till jazzhistorien som en mycket betydande länk i Duke Ellingtons framgångsrika karriär. Praktiskt taget hela Strayhorns karriär var förlagd till Duke Ellingtons orkester. 1939 anställde Duke den då okände Strayhorn efter att ha hört honom framföra ett par av sina kompositioner. Strayhorn blev först arrangör och pianist vid skivinspelningar med små grupper ur orkestern. Med sin begåvning lärde han sig snabbt Ellingtons tonspråk och började förse orkestern med arrangemang. Tidigt i samarbetet komponerade Strayhorn mästerstycken som Daydream, Passion Flower, After All Chelsea Bridge och My little brown book. Hans kanske mest berömda opus är Lush Life som han komponerade 
16 år gammal och Take the A train som blev Ellingtons signaturmelodi. Samarbetet mellan Ellington och resulterade i sviter och andra verk.
Som pianist höll sig Strayhorn mest i bakgrunden och spelade sällan några solon. Med Ellington gjordes några pianoduetter, Tonk, Drawing room blues och Great times med flera.
Strayhorn och Ellington arbetade perfekt tillsammans. De kunde sitta i varsin del av USA och komponera. Stötte de på patrull ringde de varandra och löste problemet. Samarbetet som började 1939 pågick med några få avbrott ända fram till Strayhorns bortgång i cancer 1967. Han fick inte den erkänsla han var värd har sina orsaker. Ett av dem var att Ellington själv tåg åt sig äran. Det har bland andra Ellingtonmusikerna Cootie Williams, Johnny Hodges och Lawrence Brown vittnat om. Andra orsaker till Strayhorns relativa anonymitet var kanske hans blyghet, alkoholism och öppet homosexuell vilket ansågs stötande och motbjudande i det ”pryda” USA.
Vill ni veta mer om Billy Strayhorn och hans musikaliska gärning finns det en box med 7 cd + dvd på märket Storyville – Out of the Shadows som varmt rekommenderas. Innehållet visar på en personlig, mångsidig, kunnig och ytterst begåvad kompositör och arrangör som Billy Strayhorn var.





Jazz- och bluessångerskan, även låtskrivaren, Billie Holiday, föddes som Eleanora Fagan, även känd som Lady Day, föddes 1915 i Baltimore och gick 
ur tiden endast 44 år gammal 1959 i New York. Hon upptäcktes 1933 av jazzkritikern/skivproducenten John Hammond som organiserade hennes skivdebut med en orkester under Benny Goodmans ledning och spelade in 
Your mother´s son-in-law och Riffin´ the Scotch. Från 1935 och framåt förekom hon flitigt med Teddy Wilsons orkester både live och på skiva. Men också med tillfälligt sammansatta studiogrupper. Mellan 1933 och 1944 gjorde hon över 200 skivsidor, bland annat Body and Soul, Strange Fruit och God Bless the Child. Det mesta hon spelade in går idag under rubriken klassikerna.
Liksom sin tids ledande jazzmusiker arbetade Holiday med subtila förändringar rytmiskt, melodiskt och intonationsmässigt, av en given melodi. Ibland lämnar hon grundmelodin och skapar nya, improviserade melodier. Hennes text-behandling kännetecknas av en långt driven musikalisering, till exempel genom att stavelserna ibland förlängs, ibland förkortas genom ett flexibelt bruk av vokaler och vokalrim (assonanser). Med sitt begränsade röstomfång utvecklade Holiday andra sidor än det lättköpt virtuosa. Hennes röstbehandling och röstklang erbjuder en till synes paradoxal förening av det kärvt uttrycksfulla med det ljuvligt milda, som gör henne till en av 1900-talets mest suggestiva sångartister. Hon hade en unik diktion och dramatisk intensitet och räknas som en av de största.
En rad av jazzens ledande solister samarbetade med Billie i skivstudion under tiden 1935 – 41, pianisten Teddy Wilson, trumpetarna Bunny Berigan, 
Roy Eldridge, Buck Clayton, saxofonisterna Benny Carter, Johnny Hodges, 
Ben Webster och i synnerhet Lester Young som hon hade ett platoniskt kärleksförhållande med. 1935–38 sjöng hon med Count Basies orkester och 1938 med Artie Shaws. Därefter framträdde hon huvudsakligen som soloartist.  1952-57 ingick hon i Norman Granz stall och många inspelningar omgiven av förstklassiga musiker som Charlie Shavers, Benny Carter, Tony Scott, Oscar Peterson med flera. Man gjorde bland annat många nya versioner av hennes 
30- och 40-talsnummer. 1958 gjorde hon, vad jag vet, sitt sista album, Lady in Satin med Ray Ellis orkester. Under de sista åren var Holidays röstresurser hårt ansträngda och hade tappat de tidigare årens konstnärliga behärskning och variationsrikedom.
Trots att Billie Holiday är en av de mest inflytelserika sångerskorna inom jazz och populärmusik har hon inte fått den uppskattning från publiken som visats många mindre talanger. Men hon har påverkat, influerat och inspirerat många efterföljande sångerskor så hennes namn lever vidare.

Akilleshälen i Billie Holidays allt för korta liv var hennes narkotamissbruk. Hon var värd ett bättre öde.




Den absolut störste sångaren inom populärmusiken, Francis Albert ”Frank” Sinatra skulle den 12 december fyllt hundra år. Han var född och uppväxt i Hoboken, New Jersey. Nitton år gammal debuterade han i ett radioprogram för amatörer och uppträdde under de närmast följande åren på ett antal tämligen obskyra klubbar och krogar i New York.
Proffskarriären inleddes 1939 i trumpetaren Harry James dansorkester. 
Den 8 november samma år skivdebuterade han med James orkester i en smörig låt med den lustiga titeln Ciribiribin. Frank sjöng bara en kort tid i Harry James band och gick över till Tommy Dorseys orkester som betalade bättre. Där blev han snabbt en stor stjärna och det stora genombrottet kom när han spelade in 
I´ll never Smile again.
Bing Crosby var min idol sade Sinatra många gånger men jag imiterade honom aldrig. Jag visste att jag ville ha en egen stil men hade ingen aning om vad det skulle bli förrän jag började sjunga med storbanden. Sinatra lärde sig andningsteknik av sin arbetsgivare Tommy Dorsey och han har ett karakteristiskt sätt att glida på tonerna som Tommy gjorde på sin trombon. 
Han tog också små bitar av sångare/sångerskor som Louis Armstrong, 
Jack Leonard, Billie Holiday, Mabel Mercer och Lee Wiley. Mycket målinriktad lärde han sig nyansering och frasering, sättet att förvandla varje sångtext till något som lyssnarna hade upplevt själva. Det var Tommy Dorsey som gav Sinatra chansen att skapa en egen stil. 1943 skildes deras vägar under uppseendeväckande former trots att han trivdes bra i bandet. Han ville gå vidare och pröva något nytt. Epoken Dorsey-Sinatra har skivmärket RCA Victor dokumenterat grundligt.
Efter separationen med Dorsey var Sinatra, mellan 1943 och 1952, knuten till skivbolaget Columbia där han lanserades flitigt på skiva under benämningen ”The Voice”. Ett uttryck som sedan följt med genom åren. Men det stora lyftet till ”big time” var när Frank Sinatra 1953 inledde, som det skulle visa sig bli, ett fruktbart samarbete med skivbolaget Capitol och producenten Voyle Gilmore. Det var Gilmores tålamod i kombination med Nelson Riddles swing arrangemang som förde Frank åter till toppen i musikvärlden på nytt efter en popularitets-svacka. Han blev än en gång landets populäraste sångare. Inte bara det, utan världsartist! Capitoleran varade mellan 1953 och 1962. Därefter startade han det egna märket Reprise och fortsatte där att spela in skivor.
Någon Sinatrafan har räknat ut att han har spelat in musik som det skulle ta drygt fyra dygn att spela igenom non stop. Minst sagt imponerande.
Det har skrivits spaltmil och sagts mycket om Sinatra genom hela hans karriär, inte minst hans kvinnoaffärer, 50-talets Europaturné och samröret med maffian med mera. Man vet inte vad man ska tro om det. Hur som helst var han en magnifik sångare, som många försökt efterlikna utan att lyckas. Vid sidan av sången var han också en framgångsrik skådespelare som belönades med en Oscar för sin roll i filmen Härifrån till evigheten.  
Här ett av många uttalanden om Frank Sinatra. – "Vad Frank Sinatra har är mycket mer än talang" säger regissören Billy Wilder. Det är något slags magnetism som är starkare än något annat i show business. Var än Frank befinner sig finns det en speciell elektricitet som genomtränger luften. Det är som ”Mack the Knife” är i stan och det är dags för action.
Det var så det kändes vid hans framträdande i Göteborg 1989 tillsammans med Sammy Davis och Liza Minelli och ännu starkare var upplevelsen två år senare i Malmö då jag hade lyckan att få sitta på ringside, några meter från scenen, och få iaktta mästarens agerande på nära håll. Då hade Sinatra engagerat äkta paret Eydie Gormé och Steve Lawrence som ersättare för Sammy som gick bort 1990 efter att ha drabbats av cancer och Liza som var upptagen av annat. 
Det var två oförglömliga kvällar i mitt musikliv! Jag citerar den legendariske jazzprogramledaren Leif ”Smoke Rings” Anderson. – Man får vara glad och tacksam att få vara samtida med Frank Sinatra.

Den 15 maj 1998 gick Frank Sinatra ur tiden och en magnifik karriär var till ända. 

tisdag 8 december 2015

Jazzrec. 7 december


Intressant musikmix!

Konsert
Lars Beijbom and Orchestra Six
Jazzklubben: E Street

Säsongens näst sista Måndagsjazz bjöd på en sprakande föreställning med anknytning till bland annat Art Blakeys klassiska Messengergrupper. 
Tidigare har kapellmästaren och trummisen Lars Beijbom haft ett magnifikt storband ihop med danske trombonisten Erling Kroner. Men längtan till ett band i det mindre formatet har lett fram till den här utmärkta sextetten där förutom Beijbom ingår följande manskap, Fredrik Davidson trumpet/flygelhorn, Inge Pettersson Lindbäck saxofoner, Ola Åkerman trombon, Robert Tjäderkvist keyboards och Göran Schelin bas. Beijbom styr bandet enligt samma mönster som Blakey gjorde på sin tid, engagerat, pådrivande och oerhört rytmiskt. 
För att få en personlig profil på bandet har han hämtat näring från olika håll. Han lagt grunden med Blakeys Messengerssextetter och sedan fyllt på med lite Jazz Crusaders, Herbie Hancocks Headhunter, lite fusion från Miles Davis Bitches Brewepok med mera. Läggs alltsammans av impulser i en smältdegel och blandas samman så blir det i slutändan Lars Beijboms Orchestra Six.
Den hemsnickrade musiken, gissningsvis av Beijbom själv, hade samma karaktärsdrag som den musik som spelades av inspirationskällorna när det begav sig. Musiken är fräsch och oförutsägbar. Beijbom är en rytmisk trollgubbe som utan att vara dominant uppträder med samma självklarhet som en domptör Man vet inte åt vilket håll det bär när han piskar fram de tre tunga blåsarna, ensemblemässigt tajta, ut i harmonikens tassemarker. Lindbäcks saxofon sprudlade av toner i fritt flöde, Davidsons elförstärkta trumpet bubblade av frenesi och Ola Åkermans eleganta trombonspel satte färg på tillställningen. Flink i fingrarna bjöd Tjäderkvist på sin keyboard på både läckert ackompanjemang som spännande och smått intrikata solon. Man kunde nästa tro att självaste Herbie Hancock satt där och levererade grooveackord. 
Göran Schelins tunga basgångar i symbios med Beijboms trummor gav perfekt inramning.

I pausen utdelades jazzklubbens Ungdomsstipendium till basisten Jonatan Eriksson. Juryns motivering: ”Genom genrer bredd, stor initiativrikedom och ett brinnande inre driv, har han bevisat att långsiktigt, uthålligt arbete lönar sig. Idag är han en stabil och flexibel ackompanjatör och en intressant solist som varje vecka utvecklas till en mer och mer personlig röst! Vi har hört honom spelandes på klubben i olika konstellationer, både små och stora”. 
Jonatan har framtiden för sig och kan bli hur bra som helst.

Beijbom och hans spelglada manskap visade med ackuratess att jazzen har oanade uttrycksmöjligheter då man blandar och ger från olika stilar och epoker. En av höstens bättre jazzkvällar!


  

Jazzrec. 6 december


Jultoner i traditionens tecken

Konsert
Julkonsert med Tonicakören och solisterna Tomas Rexener och Linde Jonsson
Betlehemskyrkan

Ännu återstår några veckor till dess den rätta julstämningen träder in i slott 
och koja. Julen är för oss årets högsta högtid oavsett man är religiös eller inte. Det är då nära och kära strålar samman och umgås vilket annars sker sporadiskt i vår stressade tillvaro. Julfirandet är berikat med  massor av tradition som att musiken alltid är densamma. Men för den skull är det inget hinder att också bjuda på nya tongångar.
Tonicakören är riktiga traditionsbärare vilket de visade tillsammans med solisterna Linde Jonsson och Tomas Rexener på söndagseftermiddagens julkonsert i den fullsatta Betlehemskyrkan.
Tiden går. För snart fyrtio år sedan startades Tonicakören av Erik Vagn Christensen. Deras motto var att själva ha kul och samtidigt roa publiken med lättsam svängig musik. Dessa kriterier gäller ännu och idag är det Robin och Gun East som ser till att de efterlevs. Men de bjuder även på musik med en annan tyngd som exempelvis julens musik. De har fått kören att höja sig och låter bättre än någonsin. Entusiastiska och engagerade sångare/sångerskor som bjuder på bästa tänkbara sätt.
Konserten inleddes med kören marscherande in sjungande Bereden väg för herran. Pastor Bodil Eriksson hälsade välkommen och läste därefter  Julevangeliet. Efter det fick det musikaliska ta över helt och hållet. Under den dryga timmen långa konserten fick vi höra vackra tolkningar av bland annat 
Nu tändas tusen juleljus, Jul jul strålande jul, Sleighride, När morgonstjärnan brinner, Betlehems stjärna med flera. Församlingen fick också tillfälle att sjunga med kören i Dagen är kommen och Vid Bethlehem en vinternatt.
Ifjol var Linde Jonsson en ny positiv bekantskap och hon har sedan dess utvecklats, vilket hon visade med sin tolkning av In the bleak midwinter och i Pie Jesu där hon sjöng duett med talangfulla Sofia Lennert. I Perra Moraeus numera klassiska Koppången sjöng Linde och Tomas bedårande vackert och stämningsfullt tillsammans med fiolspelarna Herbert Borgsten och Staffan Tjernell och kören så att det värmde ända in i hjärterötterna. Tomas Rexener är en av Kjell Lönnås bästa tillgångar med sin enorma röstkapacitet. I solonumret Lys till nattsvart jord och Adams julsång tog han fram det bästa av sitt sångkunnande. Sången flyter fram oansträngt och ledigt. En lisa för örat.
Robin East piano, Kennet Grannas bas och Ulf Wickberg trummor var trion bakom det perfekta kompet. Ulf förstärkte också emellanåt körensemblen med trumpettoner.
Psalmklassikern Stilla natt, även teckentolkad, satte värdig punkt på den trevliga och stämningsfulla konserten.


Jazzrec. 3 december


Svängig Sinatrahyllning inför utsålt hus

Konsert
Sinatra 100 år med Sandviken Big Band & Kristin Amparo, Christer Sjögren, Andreas Weise
Tonhallen Sundsvall

1900-talets störste sångare inom populärmusiken, Francis Albert ”Frank” Sinatra skulle den 12 december ha fyllt ett hundra år. Den 14 maj 1998 gick Sinatra ur tiden men det betyder inte att hans musik också har gått i graven vilket vi åter igen påmindes om på torsdagskvällen då Sandviken Big Band och gästsolisterna Kristin Amparo, Christer Sjögren och Andreas Wiese bjöd på en nostalgiskt skön och svängig resa i The Sinatra Songbook. För knappt ett år sedan var ungefär samma konstellation här med ett julprogram i Sinatras anda.
Christer är ju mest känd för sin medverkan i Vikingarna men har aldrig varit främmande för att sjunga Sinatralåtar. För ca femton år sedan gjorde han ett bejublat framträdande med Sinatrastuk i Tonhallen, då tillsammans med Leif Kronlunds orkester.
Sinatra är omöjlig att imitera. Många har genom åren försökt, men ingen har lyckats. Hans genuina personlighet är orubbad. Sinatras sånger har ju blivit var mans egendom bland medelålders och äldre lyssnare så det är lätt när andra sjunger att göra jämförelser med honom. Därför vill jag ge Sjögren och Weise en eloge att vara sig själva och tolka låtarna på sitt eget personliga och respektfulla sätt.
Programmet var en påminnelse om Sinatras Las Vegasshower med en mycket påkostad dekor med spotlights i skiftande kulörer. Inga döda punkter och longörer utan det var högt tempo rakt igenom. Sångtrion framträdde i olika konstellationer som solo, duo och även alla tre samtidigt.  För att ge hyllningen rätt innebörd bjöds på ett tvärsnitt av Sinatras låtskatt plus lite Ella Fitzgerald i Amparos gestaltning. Det lät fräscht om arrangemangen som fått en modern kostymering. En eloge till den eller de som skrivit dem.
Ikonen Christer Sjögren gjorde sig ett namn med Vikingarna så alla vet hans sångarkapacitet. Bland mycket annat gjorde han en magnifik tolkning av Jerome Kerns Old man river och finalnumret My Way.
Showens överraskning var Kristin Amparo som satte avtryck direkt med gamla Exactly like you där hon scatsjöng unisont med bandet. Snacka om tungvrickning. Hon har en härlig utstrålning och rikligt med röstresurser. 
I klassikern All of me kände man närheten till Ella Fitzgerald. Gott folk, lägg hennes namn på minnet.
Andreas Weise är inte bara en duktig sångare han är en riktig sprallgök som mellan låtarna bjuder på humoristiska lustigheter utan att bli plump. 
Hans tolkning av Get me to the church on time ur My Fair Lady gav good vibrations. Han har en ledig och avspänd sångstil som passar som hand i handske för Sinatralåtarna.
Lars Sjöbom från Njurunda hade utvalts till Sundsvalls Frank Sinatra och fick därigenom framträda både solo och tillsammans med Sjögren, Weise och Amparo. Han gjorde bra ifrån sig vilket han visade med Fly me to the moon. Sjöbom är en talang med framtiden för sig.
För den suveräna uppbackningen stod Sandviken Big Band som bara blir bättre och bättre.
Den härligt svängiga kvällen avrundades med My Way och Christer Sjögren i centrum.