Trivsamt
och svängigt med Lillen
KonsertLillen Anderssons Kvintett
Jazzklubben, E-Street
Pianisten, dragspelaren och inte minst tenorsaxofonisten
Lennart ”Lillen” Andersson var redan på 50-talet ett aktat namn i Sundsvall med
omnejd.
1964 var han med i det populära bandet Blue Bells som samma år vann Sveriges Radios Twistbandstävling. Genom sitt arbete flyttade han därefter till Stockholm där han kom att spela med bl.a. Jan Allan, Lars Gullin med flera. Han har även berikat jazzen i Spanien och England. Nu är cirkeln sluten och Lillen är återbördad till Sundsvall med spelglädjen i behåll vilket resulterat i en ny kvintett med likasinnade spelkamrater. I den ingår förutom kapellmästaren, Mats Eriksson trumpet, flygelhorn, Dan-Gunnar Olausson piano, Ralf Bergman bas och Ulf Wickberg trummor.
På måndagskvällen bjöd kvintetten på en musikalisk resa i
jazzens guldålder. Det vill säga femtiotalet då jazzen var musiken man både
lyssnade och dansade till. Det var under den så kallade Blue Note-epoken med bland
annat Art Blakeys Jazz Messengers, Horace Silver Quintet, Clifford Brown-Max
Roach Quintet i fronten, Stan Getz, Gerry Mulligan och småbandsswingen signerad
Coleman Hawkins och Lester Young som nästan allt cirkulerade kring. Det är ur
den som Lillen & Co hämtat inspiration och näring. Repertoaren som bjöds
var en riktig delikatess med rakt igenom kända låtar som Blues Walk av Clifford
Brown, Line for Lyons av Gerry Mulligan, Yardbird Suite, Billie´s Bounce av
Charlie Parker, St Vitus Dance av Horace Silver, Merlin av Lars Gullin med
flera. 1964 var han med i det populära bandet Blue Bells som samma år vann Sveriges Radios Twistbandstävling. Genom sitt arbete flyttade han därefter till Stockholm där han kom att spela med bl.a. Jan Allan, Lars Gullin med flera. Han har även berikat jazzen i Spanien och England. Nu är cirkeln sluten och Lillen är återbördad till Sundsvall med spelglädjen i behåll vilket resulterat i en ny kvintett med likasinnade spelkamrater. I den ingår förutom kapellmästaren, Mats Eriksson trumpet, flygelhorn, Dan-Gunnar Olausson piano, Ralf Bergman bas och Ulf Wickberg trummor.
Lillens fina tenorspel är en skön mix av den fruktbara
skolan som skapades av Lester Young och vidareutvecklades av Stan Getz. Han är ingen
eftersägare utan en personligt stilfull genbärare med vacker ton och ett fantasifullt
uttryck. Spelet är mera själfullt än en uppvisning i teknik.
Det var första gången jag hörde trumpetaren Mats
Eriksson. Efter en trevande inledning spelade han efter hand upp sig på ett
övertygande sätt. Utan vidare jämförelser tyckte jag mig i spelet höra
strömningar från kollegor som Bill Hardman och Tony Fruscella i ton och
frasering. En positiv överraskning.
Dan-Gunnar Olausson har något av Hank Jones i sig. Han är
något av en kameleont som kan forma spelet efter omgivning. Ena gången i gammal
traditionell stil för att nästa ge sig i kast med modernare tongångar. Här
visade han sina starka sidor både som lysande ackompanjatör och fantasirik
solist. Ralf Bergmans svängiga basspel i symbios med Wickbergs rörliga trumspel
gav en perfekt inramning.
Sundsvallsjazzens senaste tillskott, Lillen Anderssons
Kvintett, fick publiken att trivas och tackade för sig med Oscar Pettifords
Blues in the Closet.