onsdag 30 september 2015

Jazzrec. 28 sept.


En kväll med nostalgiska förtecken!

Konsert
Mickes Combo
Måndagsjazzen: E-street

När dragspelet kommer på tal finns det dom som föraktfullt rynkar på näsan för instrumentet ses inte som fint nog. Sten Broman lär ha kallat det för musikens lungsot. Skulle det göras en rikstäckande enkät kan jag garantera att dragspels-hatarna utgör en obetydlig minoritet. Vi svenskar är ett dragspelsälskande folk och många av oss trakterar spelet för husbehov eller som medlem i någon dragspelsklubb.                                                             
Dragspelsjazzens guldålder var 1940- till 1960-talet. Dåtidens ungdom dansade då på ställen som Wivex, Ånäsparken, Folkets Park, Skatan, Ovansjöparken och andra ställen till rytmiskt sugande dragspelstoner som Micke Enström igår bjöd på tillsammans med sina svängiga medmusikanter, gitarristen Rickard Sandström, basisten Arne Eriksson, trumslagaren Roffa Lind och gästsolisten 
P-O Johansson saxofoner och sång. I salongen satt en entusiastisk och förväntansfull publik där många säkert var med på den gamla goda tiden och ville känna stämningen och atmosfären från förr.
Repertoaren var hämtad ur den Amerikanska sångboken med klassiker som 
The sunny side of the street, Tangerine, But not for me, Just friends med flera men också låtar av Cornelis Vreeswijk, Erik Frank och Toots Thielemans.
I fokus den här kvällen stod saxofonisten och sångaren Per-Olof Johansson. 
Det var många år sedan han gästade klubben, då med Centrumkvartetten, 
men visade på ett påtagligt sätt att han håller stilen. Stilmässigt är han en riktig genbärare av tenorsaxofonskolan med lärare som Lester Young och Coleman Hawkins. Ibland hettade till så det lät som Earl Bostic. Han är en riktig swingmusikant som verkligen bjuder till med öppna spjäll och raka rör. 
I flera låtar luftade han strupen med sin personliga sång.
Gitarristen Rickard Sandström har tidigare gästat klubben med bland andra Sören Rydgrens Kvartett. Han är mycket flink i fingrarna, har ett utsökt harmonisinne och är en kreativ improvisatör med flödande fantasi.
Kapellmästare Enström hade en tillbakadragen roll mestadels som ackompanjatör. Det var bara i en Edit Piaf-låt och Erik Franks klassiker 
Novelty Accordeon han visade sig i helfigur.
Basisten Arne Eriksson spelade stadigt med linjära basgångar och bjöd emellanåt på fyndiga soloinpass. Han och trumslagaren Roffa Lind hade ett fint teamwork. Roffa är en gedigen swingtrummis som vet vad som behövs för att få till ett levande komp. Utöver sitt fina trumspel är han en härlig sångare med stor personlighet.
En skönt svängig kväll med nostalgiska förtecken.



fredag 25 september 2015

Jazzrec. 22 sept.



Respektfull hyllning av ikonen Hancock

Konsert
High Coast Jazz Orchestra – Tribute to Herbie Hancock 75 år
Måndagsjazzen (tisdag): E-street

Vid sidan av sitt ordinarie jobb som jazzproducent på Musik i Västernorrland har Fredrik Norén, också en gedigen trumpetare, två skötebarn som han vårdar ömt, Stockholm Jazz Orchestra och High Coast Jazz Orchestra. Han har aldrig tvekat att anta spännande utmaningar. På så sätt utvecklas banden och får en fastare grund att stå och repertoaren breddas.
Genom åren har han lyft fram sina orkestrar i olika spännande projekt ofta tillsammans med gästande stjärnmusiker. I nuläget är det 75-åringen Herbie Hancocks musik som står på agendan. Hancock fick sitt stora genombrott som ung pianist i Miles Davis legendariska kvintett på 60-talet. Utöver sina pianistiska färdigheter är Hancock också en hyllad kompositör med stora jazzhits som Cantaloupe Island, Watermelon Man och Chameleon för att nämna några. Hans musikaliska ådra spänner över olika stilar och uttryck som funk, fusion och postbop med mera.
För att ge lite extra glans åt Herbie Hancockhyllningen har Fredrik inviterat en av den nutida jazzens bästa trumslagare, Adam Nussbaum och en annan trumslagare i världsklass, Jukkis Uotila som kvällen till ära spelade piano och fungerar också som musikalisk ledare vid konserterna under deras Norrlandsturné. Ett nytt namn var trombonisten Kasperi Sarikoski plus saxofonisterna med stjärnstatus, tenorsaxofonisten Andreas Gidlund och barytonsaxofonisten Fredrik Lindborg. Arrangemangen för det här projektet är skrivna av bland andra Bob Mintzer, Jukkis Uotila och Martin Sjöstedt. Arrangemanget var ett samarbete mellan SJO, HCJO, Musik i Västernorrland och Jazzklubben.
Fredrik ställde ett spelsuget, genompreparerat och vältrimmat band på E-streets scen på tisdagskvällen inför en välbesatt salong. Redan i inledningsnumret Dolphin dance kände man att vi skulle få vara med om en musikaliskt härlig kväll.  Som sagt så var det Herbie Hancock och hans musik som stod i focus. Musik som har alla tänkbara färger och former. Det harmoniskt och melodiskt vackra och det mer robusta och intrikata går hand i hand. Bandet behandlade materialet på bästa tänkbara sätt. De inviterade gästerna bidrog garanterat som energiförhöjare. I exempelvis Butterfly med ett snårigt och svårspelat tema klarades alla fallgropar och snår på ett imponerande sätt. Vi fick också höra fina tolkningar av Speak Like a Child, Horace Silverinfluerade Driftin´, Wiggle Waggle, One Finger Snap, Maiden Voyage, Cantaloupe Island, I Have a Dream och Eye of the Hurricane.
HCJO är också lyckligt lottade för de har en rad fina solister. Den här kvällen vid solistmikrofonen, Fredrik Norén flygelhorn, Jan Magnefors altsax, Mats Bäck tenorsax, Hasse Bergfors flygelhorn, Per Nordgren gitarr och Tobias Helén bas. Även gästerna Andreas Gidlund tenorsax, Fredrik Lindborg barytonsax, Adam Nussbaum trummor, Jukkis Uotila piano satte avtryck med spännande solon.
Det här var hittills den mest energirika kvällen på E-street. 
Det svängde skönt från första till sista ton. Vad kan man mer begära?

Jazzrec. 15 sept.

Avspänt och tillbakalutat!

Konsert
Erik Söderlind Trio featuring Christina von Bülow, 
förband: Amanda Lovevind, Peter Holm
Måndagsjazzen: E-street

Måndagsjazzen, tillfälligt flyttad till igår kväll, inleddes med duon Amanda Lovevind sång ackompanjerad av Peter Holm på piano. På grund av parkeringsletande missade jag nästan hela deras framförande. 
I avslutningsnumret I Feel Good visade Amanda fina sångkvaliteter med fint stöd av Peter. Hade gärna hört mer av dem.

Därefter bjöds vi på en ”cool” och avspänd session” med Erik Söderlind Trio & Christina von Bülow på scenen. Deras musikaliska budskap har bland annat sina rötter i den ”coola jazzen” som Lennie Tristano (1919 – 1978) skapade i slutet av 1940-talet som en kontrast till den eruptiva bebopen.
Tristano-skolan är en mycket särpräglad musikstil, speltekniskt och harmoniskt avancerad, som oftast bygger på ackords-följder till standardmelodier. Den fick benämningen ”cool jazz” och besk kritik för att vara kylig och intellektuell, vilket Tristano tillbakavisade genom att peka på musiken rytmik och spontana karaktär.
Danskan Christina von Bülow är tveklöst en av Skandinaviens mest personliga och hörvärda altsaxofonister, skolad av Tristanolärjungen Lee Konitz och Stan Getz. En cool musikant som inte helt fastnat i Tristano-idiomet utan gått vidare och utvecklat sitt egna uttryckssätt. Med teknisk elegans och mycket fantasifullt trollade hon fram toner ur sin alt saxofon som innehöll både värme och ett stänk av det nordiskt svala. Det märks att Konitz varit och är en stor inspirationskälla. Hennes tolkning av balladen My one and only love var en lisa för själen. I övrigt var repertoaren traditionell med låtar som I´m old fashioned, Wave, I Hear a rhapsody, The end of an love affair, Danny´s dream med flera.
I begynnelsen var gitarren nästan enbart ett kompinstrument. Men i slutet på 1930-talet när den elektrifierades blev den också ett soloinstrument, främst genom Charlie Christian. Därefter har gitarrspelet utvecklats åt olika håll genom namn som Barney Kessell, Herb Ellis, Kenny Burrell, George Benson, Grant Green och Wes Montgomery med flera. Kvällens gitarrist Erik Söderlind har gissningsvis tagit intryck från samtliga som nämnts och selekterat ut det bästa från var och en. Det har han lagt i en smältdegel och kokat ihop ett eget spelsätt. På samma sätt som Wes Montgomery spelar Erik inte med plektrum utan bara med fingrarna vilket gör att tekniken blir annorlunda och soundet mjukare. Jag tycker att han är vår mest intressanta gitarrist som kan konsten i sin improvisationer berätta en historia på ett avspänt sätt utan att överdriva det tekniska kunnandet.
Daniel Franck visade med dansk ackuratess hur en bas ska hanteras. 
Ett rytmiskt stadigt komp med sköna basgångar och fantasirikt solospelande 
i sann och äkta Ray Brown anda. Han fick verkligen slita för gaget.
Sammanfattningsvis en skön och avspänd session som hade det mesta utom trummor. Jag saknade ett rörligt trumspel som har kunnat röra om grytan och skapat mera liv och rörelse.



tisdag 15 september 2015

Jazzrec. 7 sept.


Modernt, svängigt och klangrikt!

Konsert
Lars Jansson Trio 
Förband: Silje Åkermark, Maja Nylund & David Kontra Trio
Måndagsjazzen: E-street

Jazzhösten startade i ungdomens tecken med sångduon Silje Åkermark, Maja Nylund effektivt uppbackade av David Kontra Trio som också är ordinarie komp i länsungdomsstorbandet LUST.
Vi bjöds på en blandad repertoar med poppiga och funkiga rytmer men även 
på standards som Sakta vi gå genom stan, Fly me to the moon och 
I´m fellin´good.
Gitarristen David Kontra är på god väg att ta upp den fallna manteln efter Kjell Sundling. Trots sin ringa ålder spelar han moget och auktoritärt och är inte rädd att ta ut svängarna i sina solon. Lägg hans namn på minnet för han är en framtidsman.

Ända sedan Art Tatums dagar har pianotrion varit och är en av jazzens vanligaste konstellationer. I begynnelsen var det pianisten som stod i centrum med basen och trummorna som stöttepelare. Under 50-talet och i början av 60-talet fick trioformatet en påtaglig ansiktslyftning när pianisterna Ahmad Jamal och Bill Evans i sina trios lät basen och trummorna få en lika framträdande roll som pianot.
Lars Jansson Trio, har sedan starten 1979 arbetat efter den demokratiska Jamal-Evansmodellen på sitt egna och utvecklade sätt, vilket visades med önskvärd tydlighet vid måndagskvällens gästspel på jazzklubben. Den mycket samspelta trion höll genomgående en spännande och intressant dialog med sina instrument där musikerna följer stundens ingivelse och låter spontaniteten styra samtidig som man lånar ett öra åt medmusikerna och deras intentioner.
Solistiskt är Lars en kreativ och stämningsfull arkitekt med ett anslag som väcker känslor. Han är tveklöst en av våra stora musikanter med personlig profil. Utöver sitt eleganta och variationsrika broderande på elfenbenet är han en högkvalitativ kompositör och bidrar gärna med sina alster till trion. Det ger ju samtidigt trion skärpa att konfronteras med nytt material och inte bli slentrianmässiga. Nästan genomgående spelade trion Janssonlåtar ur nya skivan Facing The Wall. Fyndigt melodiösa alster i olika kostymeringar.
Att danske basisten Thomas Fonnesbaek varit elev till Niels-Henning Örsted-Pedersen märktes väl i såväl gedigna basgångar som i kluriga solon. Spelet var både rytmiskt stadigt och tekniskt elegant med rent klingande toner. Thomas är ett nytt starkt namn i den danska basadeln. Samspelet med trumslagaren Paul Svanberg var av hög klass. Perfekt personkemi.
Lars son Paul Svanberg kan sin pappas musik utan och innan, vilket ger trion en rytmisk trygghet. Utan vidare jämförelser påminner hans spel om bl.a. Keith Jarretts time-keeper Paul Motian. Inga överdrivet yviga gester utan väl avvägt.
En lyssnande trummis, perfekt för trioformatet, som vet exakt vart markeringar och inprickningarna ska sitta för att ge den rätta rytmiska effekten.
Efter att ha lyssnat med stor behållning på Lars Janssons Trio kan man konstatera att deras musik berör och lämnar knappast någon opåverkad!
En lysande säsongstart!