tisdag 31 mars 2015

Jazzrec. 30 mars

Konsert
Soundstream Jazz Sextet
Måndagsjazzen, E-street
Jazz är möjligheternas musik där alla stilistiska strömningar ryms under samma tak. Det gäller bara att ekipera sig med den kostym man känner för, välja rätt storlek och färg. När basisten Martin Sundström tog initiativet att 2005 bilda Soundstream Jazz Sextet hade han nog Miles Davis och Art Blakeys 50- eller 60-talskostymer i tankarna. Storleken passade perfekt, det gällde att damma av och fräscha upp till gångbart 2000-talssnitt utan förvanskning av formen. Att han lyckats väl med sitt företag framgick väl på måndagskvällens välbesökta konsert.
Övriga bandmedlemmar är Jonne Bentlöv trumpet, Peter Fredriksson trombon, Gustav Rosén saxofon, Philip Neterowicz piano och Carl Ottosson trummor. Nu tio år senare, är de en av landets hetaste jazzgrupper inom sin genre, det vill säga hard bop även kallad budskapsjazz efter Art Blakeys klassiska band The Jazz Messengers. De har turnerat flitigt över landet och även hunnit med att spelat in tre album. Lite kuriosa om budskapsjazzen.
Stor hjälp på vägen till budskapsjazzens framgång får tillskrivas Alfred Lion, Francis Wolff och Max Margulis som 1939 startade skivbolaget Blue Note. Under 50- och 60-talet hade de sina guldår med gräddan av dåtida jazzelit kontrakterade, som Art Blakey, Clifford Brown, Horace Silver, Jackie McLean, John Coltrane, Sonny Rollins, Benny Golson och Wayne Shorter för att nämna några. Idag kallas den tiden för Blue Note-epoken. Det är ur den här ymniga källan som Soundstream hämtat sin näring och inspiration. När skickliga musikanter som i Soundstream, alla med oförutfattade meningar och öppna sinnen strålar samman och utbyter erfarenheter uppstår härlig musik full av spänningsladdad energi. Det kändes redan i inledningsnumret West Bridge Walk att vi skulle få vara med om ett spännande musikäventyr med starka skiftningar i form, färg och nyans. Tajta ensemblepartier avlöstes av expressiva solon. Samtliga fick under kvällens lopp många tillfällen att visa upp sig i den oförutsägbara improvisationskonst som är jazzens ryggrad.
Soundstream bjöd på en trivsam jazzkväll med kända låter som Cape Verdean Blues av Horace Silver, Dat Dere av Bobby Timmons, Moon River av Henry Mancini med flera varvat med egna låtar i hardbopstil. Art Blakeys Messengers är Soundstreams ledstjärna men även impulser från Miles Davis och Cannonball Adderley sken igenom lite här och var. De kunde hardbopens historia utan och innan vilket de visade på ett tidstroget sätt utan att slaviskt kopiera originalet. Sammanfattningsvis en av säsongens höjdarkvällar.


tisdag 24 mars 2015

Jazzrec. 23 mars



20-talssväng med Stockholms Stompers
Konsert
Stockholm Stompers
Måndagsjazzen, E-street

I slutet av 30-talet och i början av 40-talet var dess pionjärer, bortsett från Louis Armstrong och Sidney Bechet och några till, på väg ut i glömskan. Nu blev det inte så för det fanns ett antal eldsjälar som verkligen brann för den genuina musiken. Genom deras försorg fick New Orleansjazzen en renässans som håller i sig än idag. De letade rätt på pionjärer som Bunk Johnson, med flera för att få dem att börja spela igen. I Bunk Johnsons fall var det viktigt att få honom skivdokumenterad. Den här nytändningen av ”gammeljazzen” spred sig snabbt utanför USA till Europa och övriga världen. Ett starkt fäste i Sverige var Bromma. Idag spelas den klassiska jazzen (trad) världen över även om ursprunget har förändrats mot ett modernare spelsätt.

Historiens vingslag från renässansinledningen nådde på måndagskvällen Sundsvall när Stockholm Stompers bjöd på en smakfull jazzgryta med ingredienser och kryddning i huvudsak hämtad från 20-talet. Det var också premiär för tradjazzen att framträda på E-stret.
Stockhol Stompers med Ulf Dreber sopransax, Nikolas Viisanen trombon, Jacob Ullberger banjo, gitarr och klarinett, Alf Sjöbom bas och tuba, Martin Ljungberg washboard, sång och tenorhorn har vigt sina liv till att tolka den grundläggande jazz som skapades i New Orleans och Chicago. Med fantasins hjälp kunde man förflytta sig mellan de bägge metropolernas jazzställen. 20-talet var en experimentell period i jazzen vilket gav positiva kickar till den fortsatta utvecklingen. Att 20-talets musik fortfarande håller ställningarna visades i bl.a. tv-serien Boardwalk Empire som i varje avsnitt lanserade dåtidens pärlor som håller än idag. På 20-talet kunde man komponera melodiska låtar.
Utan vidare jämförelser kände man närheten till Sidney Bechet And His Feetwarmers i Stockholm Stompers uttryck. En väsentlig skillnad var att Ulf Dreber inte hade Bechets markerade vibrato i sin sopransax vilket jag ser som positivt. Bandet har under senare år gjort sig ett namn som både förvaltare och förnyare av traditionell jazz. Utan att göra våld på musikens grundläggande fundament har man tillfört en formmässig medvetenhet och en instrumental skicklighet som tilltalar såväl tradjazzfans som ungdomar. Bandet spelade den här måndagskvällen med en otrolig energi och intensitet, inspirerat och lekfullt, där glada melodier samsades med melankoliska och där samtliga fick visa sina instrumentella färdigheter. Stockholm Stompers bjöd på lilla julafton för Sundsvalls tradfans!


fredag 20 mars 2015

Jazzrec. 16 mars





Isabella Lundgren med Carl Bagge Trio, Måndagsjazzen, E-street

Kvinnlig jazzsång var i Sverige ett okänt begrepp tills Alice Babs slog igenom med dunder och brak på 40-talet. Med Alice framgång var vägen bruten för andra att satsa på att sjunga jazz. I Alice kölvatten kom Sonya Hedenbratt, Monica Zetterlund, Monica Borrfors och i dag heter sångerskorna bland andra Viktoria Tolstoy, Miriam Aida, Rigmor Gustafsson, Vivian Buczek och måndagskvällens gäst Isabella Lundgren. Svensk kvinnlig jazzsång har aldrig tidigare varit så framgångsrik som i nuläget, både nationellt som internationellt.
Någon har uttryckt följande om Isabella – "Isabella Lundgren skriver och sjunger, med själ och hjärta, musik som öppnar dörrar och bygger broar till både det förflutna och det framtida. Tillsammans med Carl Bagges dynamiska trio tar hon sig an den amerikanska sångboken. Med rötter i traditionen leker de med nya uttryck och kompositioner som speglar vår samtid." Slut citat.
Vid sitt förra besök på jazzklubben var hon ett helt okänt namn på våra breddgrader men visade redan i inledningsnumret sin musikalitet. Då var hon påtagligt influerad av Billie Holiday. Likt henne sjunger hon med dröjande frasering och sårbarhet i rösten. Även om det fortfarande lyser igenom har hon utvecklats mot ett mera personligare sångsätt. Hon har en stark och innerlig själfullhet i sitt uttryck. Den här kvällen, inför fullsatt salong, bjöd hon bland annat på melodier som Alec Wilders vackra "While we´re young", Duke Ellingtons "I Got It Bad", "Nobody know´s the trouble i´ve seen" varvat med eget material, gammalt som nytt, med mera.
Calle Bagge är en viktig del av Stockholms och landets jazzscen. Han förekommer i en rad olika konstellationer. Han har en slimmad trio med Niklas Fernqvist, bas och den flitiga sundsvallsgästen Daniel Fredriksson på trummor. De bildar en stabil grund för Isabella att stödja sig på. Som ackompanjatör håller han sig inom råmärkena men så fort det blir solospel lämnar han säkerhetsaspekterna och bjuder på fantasifulla utflykter i harmonikens labyrinter.
Niklas Fernqvist visade upp ett gediget basspel i sann och äkta Mingusanda. Hans stortonade bas gav en mäktig bakgrundsklang. Utöver sina läckra basgångar visade han sina tekniska färdigheter med eleganta och fantasirika solon.
Trumslagarens roll är identisk med målvakten i fotboll eller hockey. Är trumslagaren pålitlig som Daniel Fredriksson vågar också de övriga släppa loss. Annars tvingas de hålla igen och då uppstår oro i utspelet. All jazzmusikalisk trygghet kommer från botten av bandet. Detta sagt av Egil Johansen. Jag vill också rekommendera hennes nya skiva "Somehow life got in the way" med Nordiska Kammarorkestern och kvällens trio som kom ut i november Ifjol. Sammanfattningsvis en härlig kväll med en av den svenska jazzens mest personliga röster och en följsam och välformulerad trio.