Konsert
Sundsvall
Big Band & Ol´ Blue Bells
Måndagsjazzen:
E-street
Förhoppningsvis
är den efterlängtade sommaren snart här och Måndagsjazzen går efter en lång
vårsäsong till behövlig vila. Det är mig veterligt första gången som
jazzklubben härdat ut till in i juni.
Igår
kväll var det grand final för vårens Måndagsjazz och för de svängiga tonerna
stod Sundsvall Big Band och Ol´Blue Bells. S B B har sedan starten 1969 hållit
jazzfanan högt och hållit liv i storbandsgenerna från den odödliga swingepoken
med bland andra Count Basie som en av inspirationskällorna.
Vi
fick den här måndagskvällen höra ett taggat och välrepeterat storband som
inledde med Harry Arnolds klassiker Stand By i originalarrangemang med solon av
Dan Gunnar Olausson piano, Bengt Fällgren tenorsax och Stig Åkerhielm barytonsax.
Dan Gunnar fick fortsätta att spela rollen som Count Basie i gamla slitna All
of Me och Kurt Eriksson fick iträda sig rollen som Bjarne Nerem i ett Harry
Arnoldarrangemang av Love is here to stay. Mandomsprovet för alla storband
efter 60-talet är Bill Potts Big Swing Face som var ett av Buddy Rich
höjdarnummer. Allt satt perfekt, ensemblespel, det snåriga saxpartiet och
solona av D-G Olausson, Kurt Eriksson och Anders Östling trumpet. Åter till
Basie i Neal Heftis Cute där Ove Lundberg fick spela ut sitt register i ett
bländande vispkomp. Ulf Ödmark solospelade på Johnny Hodgesmanér i Ellingtons I
got it bad och hela saxsektionen uppmärksammades i It could happen to me. Från
ett Basiealbum med Benny Carters musik fick vi njuta av Easy Money med ett avspänt
trumpetsolo av Anders Östling. Därefter Crazy Rhythm ur Arnoldmappen med en
rapp tenorduell mellan Bengt Fällgren och Kurt Eriksson.
Kapellmästare
Bertil Wahlgren hängde på sig bälgaspelet i en egenarrangerad version av Erik
Franks Novelty Accordeon tillsammans med bandet. S B B avrundade sin akt med
Mercer Ellingtons Things ain´t what they used to be ur
Woody
Hermans repertoar med härligt solospel på barytonsax av Stig Åkerhielm och Kurt
Eriksson klarinett.
För
några år sedan fick Sundsvallsjazzen ett fint tillskott i Ol´Blue Bells som
startades på initiativ av Roland Bolander som fick ett anfall av nostalgi. Jag gissar att Roland hade J J Johnsons
svängiga 50-talskvintett i tankarna när
idén
föddes att starta bandet som från början på 60-talet hette rätt och slätt Blue
Bells. De var så framgångsrika att de vann 1964 en riksomfattande musiktävling
i hårdast tänkbara konkurrens. Manskapet i dagens Ol´Blue Bells är förutom
Roland Bolander trummor, Bertil ”Beppe” Wahlgren trombon, dragspel, Kurt Eriksson
alt- och tenorsax, Dan Gunnar Olausson piano och Jan ”Jakas” Jönsson bas. Man
behöver inte vara överdrivet nostalgisk för att gilla den här musiken som har
allt, värme, känsla och sväng.
Med
Creole Jazz satte man ribban på en behaglig trivselnivå. Därefter följde en av
50-talets mest spelade låtar, Exactly like You, i ett smakfullt arrangemang.
Beppe
med rötterna i Ådalen visade med storbandet sina dragspelskvalitéer i Novelty
Accordon och här bjöd han på riktigt Sivucastuk i en brasiliansk låt, på svenska
Längtan. Kurt Eriksson bjöd på läckert altsaxspel i Quincy Jones vackra
Midnight sun never sets följt av en riktig nostalgilåt ur Jubel i busken som
gjordes känd av Sten-Åke Cederhök, På andra sidan bron, med sång av
kapellmästare Bolander. Med fluffig ton och små väsningar gjorde Kurt en lysande Ben Websterinfluerad tolkning av
gamla Stars fell on Alabama.
Tillsammans
med kompet sjöng Roland Bolander ett knippe Fats Wallerlåtar där han också bjöd
på lite av Jimmy Durante. Kvällen och vårsäsongen avrundades med Bolander vid
sångmikrofonen med Muskrat Ramble i bästa dixiestil.
Till alla läsare, en trevlig sommar.
Till alla läsare, en trevlig sommar.