tisdag 30 januari 2018

Jazzrecension 2018-01-29

Foto: Jenny Toresson ST

Spretigt och osammanhängande!
Konsert
Burn
Jazzklubben, E-Street

Åter står vi inför en ny spännande vårsäsong med ett digert utbud som gott och väl täcker hela stilskalan. I torsdagskväll drog det hela igång med en svängig blueskväll inför fullsatt salong då Sam Rocket & His Blues Prisoners musicerade.
Måndagskvällens konsert med sextetten Burn var ett samarbete mellan jazzklubben och Musik i Västernorrland. Att gå på en konsert utan att veta något om vad som kommer att hända på scenen är en utmaning jag gillar. Vid en titt i programmet såg jag bara ett bekant namn i gruppen Burn, nämligen trombonisten Karin Hammar. I övrigt var de andra i den internationella sextetten nya bekantskaper, norskan Hilde Gunn Öiseth trumpet, sydafrikanskan Shannon Mowday saxofoner, basklarinett, tyskan Sandra Hempel gitarr, danskan Ida Gormsen bas och fransyskan Julie Saury trummor. Då musik oavsett genre är ett internationellt språk har det ingen betydelse från vilken världsdel man kommer.
De har samlat intryck från en rad olika stilikoner som 70-talets Miles Davis, Ornette Coleman, Herbie Hancock, Brecker Brothers, spansk musik och nordisk folkmusik, med flera och mixat ihop det till en egen brygd. Tyvärr hade man missat att krydda mixen med puls och sväng. Jag hade läst på nätet att den här internationella sextetten med skickliga instrumentalister var något extra. Därför blev jag besviken på deras egenkomponerade musik som jag upplevde som spretig och osammanhängande och med tematiska upprepningar som orytmisk och statisk. Det var inte ofta man fick chansen att stampa takten. Burn betyder förbränna men det var sällan det hettade till, det var mer typ gräsbrand. I demokratisk anda spelade samtliga solon och den som stack ut mest var Karin Hammar med sitt fantasifulla trombonspel. Sammanfattningsvis har klubben bjudit på bättre vårpremiärer!

Foto: Jenny Toresson ST

söndag 21 januari 2018

Jazzrecension 2018-01-20

Foto: Jenny Toresson ST

Jazzens nya stjärnskott charmade publiken!

Konsert
Kulturfestivalen

Andrea Motis Quintet, Tonhallen

Den pågående kulturfestivalen, den femte i rad, inleddes på lördagskvällen med länsungdomsstorbandet LUST under ledning av Fredrik Norén. Därefter följde i samarbete med jazzklubben det nya stjärnskottet på den europeiska jazzhimlen. Barcelonabaserade sångerskan, trumpetaren, saxofonisten och kompositören Andrea Motis tillsammans med ett förnämligt komp bestående av Ignasi Terazza piano, Josep Traver gitarr, Joan Chamorra bas och Esteve Pi trummor.
Andrea har fostrats i den unika jazzskolan St. Andreu Jazzband som drivs av den entusiastiske eldsjälen, ovan nämnde Joan Chamorra, i den Barcelonska stadsdelen St. Andreu. Chamorrra skall ha en stor eloge som driver skolan utan statliga eller kommunala bidrag. Hans egen insats och stöd av sponsorer får hjulen att snurra. Hans pedagogik är berömvärd. Alla skall sjunga, parallellt med att lära sig ett instrument och därefter spela låtar som är standard i jazzrepertoaren. Med den i botten kan man ge sig på musik av annan karaktär.
22-åriga Andrea Motis inledde kvällen med standardnumret He´s Funny That Way. Hon behövde inte sjunga många takter förrän jag tänkte, så ung, men sjunger med en känsla och inlevelse som brukar komma med åren. Utan vidare jämförelser fraserar och textar hon lika avslappnat och tillbakalutat som Billie Holiday på sin tid. Hon fortsatte första avdelningen med mera standards, bossa novor och gissningsvis något eget opus. Utöver den läckra sången bjöd Andrea på ett trumpetspel i yppersta klass. Hon spelade med fin balans finess- och idérika solon utan publikfriande manér.

Efter pausen höjdes temperaturen åtskilliga snäpp för då förstärktes Adreas kvintett med blåsarna från High Coast Jazz Orchestra. Hon inledde med att hylla Ella Fitzgerald med hennes första hitlåt, A Tisket, A Tasket där också Fredrik Norén blommade ut i ett fint trumpetsolo. Därpå följde en kavalkad av sköna standards, Georgia, Them There Eyes, My One and Only Love, Exactly Like You, Sister Sadie och Your Not A Kind. Utöver Andreas magnifika trumpetspel gjordes berömvärda solistinsatser av Mats Bäck tenorsax, Simon Fransman trombon, Jan Magnefors altsax. Till sist en eloge till det välspelande kompet som stöttade på ett mycket bra sätt. Alla bjöd dessutom på minnesvärda soloinsatser. När man ser minspelet, med ett smittande leende, på basisten Joan Chamorra förstår man att han har lätt för att få ungdomarna hemma i Barcelona att spela jazz. Till sist kan man ju undra vad det skall bli av Andrea Motis när hon blir stor. Musikaliskt är hon ju redan vuxen!  

Foto: Jenny Toresson ST