måndag 26 februari 2018

Jazzrecension 2018-02-26

Foto: Hannes Holmströn ST

Gränslös musik med Helskotta

Konsert
Helskotta
Jazzklubben, E-Street

Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder ordet helskotta, ett milt kraftuttryck. Det kan också gissningsvis betyda att man tagit en del av Sofi Hellborgs och Erik Skotts efternamn och resultatet har blivit Helskotta. Hur som helst är Helskotta en kvintett där Sofi Hellborg trakterar alt- och sopransaxofon, Göran Abelli trombon, Erik Skott gitarr, David Carlsson bas och Andreas Baw trummor. Bandets sammanhållande länk gissar jag är Sofi Hellborg. Efter studier på Svalövs musikskola flyttade hon 20 år gammal till Kamerun och studerade där pygméernas musik. Därefter har hon bott och verkat i London och Paris fram till 1989 då hon flyttade hem till Lund. Utlandsåren har naturligtvis satt prägel på hennes musik.

Sedan jazzens genombrott har konstformen utvecklats i olika stilriktningar. Varje stil har sina företrädare som strikt håller sig till ursprunget. Men det finns också utövare som av ren nyfikenhet river ner staketen och och med friskt mod blandar sig med andra likasinnade. Exempelvis mixen bebop och swing kallas numera mainstream och jazz blandat med rock blev fusion. Hellskotta har gått sina egna vägar med sin musik genom att korsbefrukta jazz och funk med en rad olika genrer som därigenom är omöjliga att artbestämma. Jag kan tänka mig att man plockat fruktbara element från olika håll som exempelvis Funk UNit, Maceo Parker, Ornette Coleman, Yellow Jackets, Mike Stern med flera. De har lagt alltsammans i en smältdegel och format om det till som är Helskotta.
Musiken de framförde var nog helt igenom egna kompositioner. Den hade en anarkistiskt och revolutionär prägel. Det som kändes igen utsattes för aggressiva påhopp med eldiga, sprakande klanger livligt påhejade av det funkiga kompet som jag upplevde som statiskt och osvängigt. Har man raserat gränser och barriärer hade man nog kunnat lägga an på en större rytmisk variation i kompet. Det hela ville aldrig lyfta.
Solistiskt var det gitarristen Skott och trombonisten Abelli som stod för de mest intressanta insatserna.



tisdag 20 februari 2018

Jazzrecension 2018-02-19

Foto Jenny Toresson ST

Åter en kväll med förlösande bebop!

Konsert
Johan Hörlén – Fredrik Norén Kvintett
Jazzklubben, E-Street

Förra måndagens bebopkväll med CBQ fick den här måndagen en skön fortsättning med Johan Hörlén – Fredrik Norén Kvintett.
Altsaxofonisten Johan Hörlén har sedan 1990-talet varit en av våra ledande frontmän att tolka den odödliga bebopen. Inskolad i trumslagaren Fredrik Noréns Band i slutet av 80-talet har han utvecklats och fått spela med internationella storheter som Herbie Hancock, Joe Lovano, Jack McDuff, Peter Erskine och gräddan av svenska elitmusiker. I dagsläget har han sin fasta bas i Tyskland hos WestDeutsche Rundfunk Big Band (WDR Big Band). Så det här jazzklubbsbesöket var en tillfällig avstickare där han gick i clinch med länets fine trumpetare/flygelhornist Fredrik Norén, perfekt uppbackade av gitarristen Per Nordgren, basisten Patrik Grundström och trumslagaren Calle Rasmusson. Vi fick ta del av en musikaliskt smakfull meny med musik som signerats av Horace Silver, Clifford Brown, Joe Henderson, Billy Strayhorn, Bob Berg, kända standards och lite hemkört.
Med rötterna hos Charlie Parker, Cannonball Adderley, Phil Woods och Jackie McLean har Johan utvecklat ett eget personligt uttryck. Han är en tonkonstnär som varierar uttrycket med både smala som breda penslar. Hans fräscha och klichéfria spel bubblar av spelglädje och kreativitet.

Mångsysslaren Fredrik Norén är till vardags producent på Musik i Västernorrland, leder storbanden High Coast Jazz Orchestra, Stockholm Jazz Orchestra och länsungdomsstorbandet LUST. När det blir någon lucka i schemat passar han på att få utlopp för sitt trumpetspelande. Fredrik är en mycket driven solist med egna idéer där hans välutvecklade harmonisinne firar stora triumfer. För att använda en utförsåkningsklyscha är han noga med att hålla linjen i sitt improviserande.

Per Nordgren är bred i sitt uttryck på gitarren. Det beror på att han har medverkat i alla slags konstellationer men trivs allra bäst i improvisationsmusiken, som jazzen är. I sina tio fingrar har han komprimerat gitarrens historia från tidig blues, rock´n roll till jazzen som han behärskar som ett rinnande vatten. I avsaknad av ett piano hade Per den delikata uppgiften att lägga bärande ackord bakom blåsarna. Något han gjorde med finess och elegans.

Patrik Grundström började sin baskarriär i punkmusiken men har gått vidare och är idag en framstående jazzbasist. Han gjorde ett gediget jobb med fina linjära basgångar och när han spelade sina solon lät han som den store Charles Mingus.

Lyhörde Calle Rasmusson levererade ett spänstigt och lättflytande trumspel som fick mig osökt att tänka på Mel Lewis. Likt denne spelade han inte för mycket och inte för lite utan helt välanpassat med exakta inprickningar och markeringar. Han knöt ihop det hela på ett utmärkt sätt.
Kvällen avrundades på bästa sätt med Dizzy Gillespieklassikern Con Alma. Det är åter på sin plats att säga: Bebop is beautiful!
    T

tisdag 13 februari 2018

Jazzrecension 2018-02-12

Foto: Mats Olsson ST                     CBQ Stefan Isaksson

CBQ, våra bästa beboptolkare

Konsert
CBQ, förband: Kaktuspop
Jazzklubben, E-Street

Fem spelglada ungdomar som kallar sig Kaktuspop fick inleda måndagskvällen. Till vardags studerar de på musikskolan Birka i Östersund. De bjöd på en rad kända poplåtar i nya fräscha arrangemang. Samtliga visade sig från bästa sida med en rad fina soloinsatser. En eloge till utmärkta sångerskan Jonna Josefsson som enkelt och rakt presenterade melodierna. Vi får säkert höra mer av Kaktuspop.


Foto: Ulla Hörnell             Kaktuspop


I mitten på 1980-talet hade Christer Boustedt en kvintett som med pondus och energi höll Charlie Parkers beboptradition levande. Förutom Christer själv på altsax bestod kvintetten av Bosse Broberg trumpet, Åke Johansson piano, Ivar Lindell bas och Gilbert Matthews trummor. I september 1986 gick Christer hastigt bort och bandet ombildades till Contemporary Bebop Quintet. Tenorsaxofonisten Stefan Isaksson ersatte Boustedt och 2011 gick Åke Johansson bort så dagens CBQ mönstrade följande uppställning, Ulf Adåker trumpet/flygelhorn, Stefan Isaksson tenorsax, Göran Strandberg piano, Ivar Lindell bas och Gilbert Matthews trummor. Med andra ord fem fullfjädrade yrkesmän som med liv och lust fortsätter att botanisera i bebopens bördiga marker. Samtliga räknas in i elitskiktet av dagens svenska jazzmusik. Ulf Adåker, kraftfull och dynamisk trumpetare som vet att berätta en historia utan att upprepa poängen. Han är en av våra bästa jazzmusiker någonsin, rätta mig om jag har fel. Radarkompisen till Ulf är den fyndigt klurige tenorsaxofonisten Stefan Isaksson som utan stöd från någon förebild bjuder på ett virilt och fantasieggande nyttjande av harmoniken. Ibland klingar saxofonen med en skir spröd ton som för tankarna till Warne Marsh och Charles Lloyd för att snabbt lyfta och ändra färgbild till en mer sammansatt form Sonny Rollins. Ända sedan tiden i Fredrik Norén Band på 80-talet har han varit fast förankrad i toppen bland saxkollegorna.
Pianisten Göran Strandberg tycker jag är vårt svar på Bud Powell! Rätt eller fel, så är Göran Strandberg bäste pianisten betraktat med bebop-öron. Att Powell finns i botten av hans spel är givet men för den skull låter han inte som honom. Han är en mästerlig ackompanjatör, lyhörd och vaksam, lägger alltid rätta ackorden. Solistiskt är han en idéspruta med fantasifulla och intrikata vindlingar med inslag av kända melodisnuttar. Spelet formligen bubblar av glädje och kreativitet.
För den osvikligt rytmiska pulsen stod den stadige basisten Ivar Lindell, även utmärkt solist, och den pådrivande, hårdsvängande ”timekeepern” trumslagaren Gilbert Matthews. Oavsett tempo gav de musiken fin balans och stadga. Jag säger som Egil Johansen ”Bebop is beautiful”.

Foto: Mats Olsson ST             CBQ Ulf Adåker

tisdag 6 februari 2018

Jazzrecension 2018-02-05

Foto: Mats Olsson

Karnevalstämning med Storstan Street Brass

Konsert
Storstan Street Brass ”Mardi Gras Tour”, förband A Pop Supreme
Jazzklubben, E-Street

vällen inleddes med en kvartett musikstuderande ungdomar från Bollnäs Folkhögskola, Jenny Hedman sång, Christian Andersson gitarr, Jonatan Eriksson bas och Jakob Lindström trummor. Förutom Simon & Garfunkels Sound of Silence var den moderna repertoaren för mig okänd. Samtliga gjorde ett gott intryck så de har säkert framtiden för sig på jazzscenerna.
New Orleans brukar betraktas som jazzens födelseplats. Enligt författaren och musikforskaren Gunnar Harding var det en flera sekler lång process som inleddes när de första slavarna började röja upp träskmarkerna i Louisiana. Genom sin struktur och liberala syn på kontakt mellan raserna blandades olika musikuttryck vilket var gynnsamt för framväxten av det som skulle kallas jazz. New Orleans har fortsatt genom seklerna att värna ursprunget genom sina orkestrar och brassband. Skiftet 1800-1900 var brassbandens gyllene tid i New Orleans. Därefter dalade intresset men på 70-talet vaknade intresset till liv och många band startades. New Orleans värnar traditionen dels genom den årliga Mardi Gras-festivalen och genom att hålla liv i den gamla slitna Preservation Hall med mera. Med inspiration från brassbanden i New Orleans har Ångesonen och trombonisten/sångaren Leon Falk bildat Storstan Street Brass som i övrigt består av Hannes Junestav trombon, Isac Åberg, Elin Anderson trumpeter, Klas Eriksson tuba, Nicklas Dahlin tenorsaxofon, Jakob Bylund bastrumma och Oscar Johansson Werre virveltrumma.
Den riffbaserade musiken som S S B framförde har sina rötter i tradjazzen men har efter nytändningen på 70-talet blandat in både covers på kända melodier som funkiga, poppiga, moderna rytmer. Vi fick höra kända och okända brassbandslåtar men också svensktoppslåtar som Sånt är livet, Börja om från början, Guldbruna ögon. Det är en mycket rörlig musik som man rycks med av. Därur har även brassbanden hämtat sin musik. Hur det lät i början kan man bara gissa sig till förutom att det spelades i marschtakt vid gatuparader och begravningar. S S B bjöd den här måndagskvällen på en fartfylld karnevalsliknande fest som hyllade ”Mardi Gras”. Samtliga på scenen var på bästa spelhumör och alla blåsarna fick visa upp sig vid solistmikrofonen. Kapellmästare Falk bjöd även på festliga sånginslag. Kvällen avrundades med klassikern Bourbun Street Parade.

  Foto: Mats Olsson