tisdag 28 mars 2017

Jazzrecension 2017-03-27


Imponerande ungdomsstorband
Konsert
Sant Andreu Jazz Band
Jazzklubben, E-Street
Spanien har inte bara gitarrer, flamenco och pasodoble som musikaliska yttringar. De har även jazz på menyn vilket det välklingande ungdomsstorbandet Sant Andreu Jazz Band från Barcelona visade på måndagskvällen inför en imponerad och häpen publik. Vi ska tacka jazzklubben och det fina samarbetet med Musik i Västernorrland för det här gästspelet. Bandet leds av barytonsaxofonisten/basisten Joan Chamorro, en riktig eldsjäl som vurmar speciellt för jazzens tradition. Joan bor och arbetar i Barcelona som musiker och pedagog. Ungdomarna är i åldrarna 7 – 20 år och i deras utbildning ingår mycket lyssnande och sjungande av jazzmusik vid sidan av det rent instrumentella.

Det kändes att Chamorro med sitt jazzkunnande och bandet lagt ned åtskilligt med arbete för den här konstellationen visade en äkta känsla för jazzens grundelement. Skicklig instrumenthantering hos var och en resulterade i ett väloljat maskineri med välbalanserade ensembler, stor spännvidd, spänstigt, vitalt, nyanserat och svängigt. Just att det svänger är viktigt. Det finns ju storband som spelar så överarbetade arrangemang att musiken blir statisk och totalt orytmiskt.
Med tanke på det sätt de här brådmogna ungdomarna spelar undrar jag vad ska bli när det blir stora? Det var länge sedan jag hörde ett storband med så många drivna solister på diverse instrument plus sångerskor med Billie Holiday-känsla. Alla spelade som gamla rutinerade rävar med en imponerande auktoritet. Exempelvis violinisten som i Ellingtons Mood Indigo och Erroll Garners Misty gav en påminnelse om gamle fine Ray Nance som spelade violin i Ellingtons orkester. Traditionen lever vidare.  

Den entusiastiske ledaren Joan Chamorro, basist kvällen till ära, hade satt ihop en välsmakande repertoar med låtar av Carlos Jobim, Duke Ellington, Erroll Garner, Bobby Timmons, Clifford Brown, Louis Jordan, Cole Porter med flera. Den eller de som skrivit arrangemangen hade hållit sig till de traditionella spelreglerna utan experimenterande. Sant Andreu Jazz Band höll sig också strikt till swingepokens grundregel, det ska svänga.
Sammanfattnings en minnesvärd jazzkväll med ett band begåvade ungdomar som kan gå hur långt som helst på jazzens estrader. För det finns talang i massor.


onsdag 22 mars 2017

Jazzrecension 2017-03-20


Danskt gemyt både verbalt och instrumentalt
Konsert
Mads Mathias Quartet
Jazzklubben, E-Street
Vårt södra grannland Danmark har i en lång rad följd av år levererat jazzmusiker av högsta klass. En starkt bidragande faktor till detta är alla amerikanska jazzmusiker av dignitet som bott och verkat i Danmark. Köpenhamn har varit en metropol för dessa så deras närvaro har varit både tändvätska och inspiration för de danska musikerna. Det var en period då svensk jazz var symfonisk, osvängig och tråkig. Men danskarna ändrade sig inte utan höll sig kvar vid svänget. Kanske berodde det på vad saxofonisten Jesper Thilo sade vid en intervju på Skeppsholmen – ”Dansk jazz svänger för vi har god öl och få restriktioner”.
En glad dansk med glimten i ögat är trettiosexårige sångaren och saxofonisten Mads Mathias som hämtat sin inspiration i Nat King Coles artrika örtagård utan att på något sätt försöka efterlikna honom. Hans avslappnade och tillbakalutade sångstil har utan vidare jämförelser mera släktskap med exempelvis Mel Tormé, Harry Connick Jr, Bobby Troup och Dave Frishberg. Det märks också i hans formuleringskonst och sättet att frasera att han också är saxofonist. Som saxofonist tycks han ha ett nära släktskap med Ben Webster utan att vara utpräglad eftersägare. En varm och skönt väsande och fluffig ton precis som förlagans. Den variationsrika repertoaren bjöd både på kända standards som hemsnickrade opus.

Bakom sig hade Mads en slimmad trio med Martin Schack piano, Martin Ankarfeldt bas och Esben Laub trummor som gav bästa tänkbara support. De var imponerande samkörda vilket de visade med att förvalta sina åtaganden väl.

Pianisten Schack gjorde som namnet antyder en rad finurliga drag på elfenbenet. Hans lyhörda ackompanjemang höll sig strikt inom råmärkena och när det blev tillfällen att sola gav han sig oförskräckt ut på fantasirika upptäckter i harmonikens tassemarker. Hans pianospel hade rakt igenom en mästerlig prägel.
Det danska basundret bara fortsätter. Ett bevis för detta var kvällens basist Martin Ankarfeldt som med osviklig elegans serverade rytmiskt stadiga basgångar och många melodiskt fina solon. Pricken över i satte den lyhörde trumslagaren Esben Laub som med rytmisk känsla satte elegant inprickningar och markeringar utan att dominera. En ”perfect timekeeper”.

En kväll med danskt gemyt både verbalt och instrumentalt med trevliga danskar!

tisdag 14 mars 2017

Jazzrecension 2017-03-13


Triojazz av ädelt märke

Konsert
Vladimir Shafranov Trio
Jazzklubben, E-Street
Rysk jazz är för mig en vit fläck på musikkartan bortsett från Oleg Lundströms storband, trumpetaren Valery Ponomarev och måndagskvällens gäst, pianisten Vladimir Shafranov som tillsammans med länets främsta komp, basisten
Tobias Helén och trumslagaren Martin Eklöf bjöd på en svängig odyssé med en kavalkad av kända jazzlåtar signerade Benny Golson, Billy Strayhorn, Duke Ellington, Michel Legrand, Thelonious Monk med flera.

Vladimir, född 1946, började spela piano och violin vid fyra års ålder. I början av 1973 lämnade han hemstaden St. Petersburg och bosatte sig i Israel. Några år senare flyttade han till Finland och blev 1980 finsk medborgare. Under sin tid i Finland spelade han med de bästa finska jazzmusikerna. 1983 gick flyttlasset till New York och där anlitades hans tjänster av jazzlegender Art Farmer,
Stan Getz, Chet Baker, George Coleman, Ron Carter, Dizzy Gillespie och
Al Foster. Numera är han återbördad till Finland och bor i Jomala.
På 50-talet demokratiserade Bill Evans och Ahmad Jamal pianotrion genom att ge basen och trummorna en lika framträdande roll som pianot. Vladimir Shafranov och hans spelkompisar har anammat det konceptet på sitt eget sätt. Det blir mera liv i musiken då alla är lika delaktiga i framförandet än att bara pianot är i fokus med rytmiskt stöd av basen och trummorna.
Vladimir Shafranov är en mycket välskolad pianist med bländande teknik som utan att vara eftersägare hämtat näring och inspiration från namnkunniga kollegor som Bill Evans, George Shearing, och Oscar Peterson för att nämna några. I sitt eleganta och fantasifulla broderande på elfenbenet lägger han som extra kryddning in små korta fraser från kända låtar. I balladspelet är han mycket målerisk med både breda och smala penseldrag och är inte rädd att ta ut de harmoniska svängarna på ett mästerligt sätt.
Basisten Tobias Helén hemmahörande i High Coast Jazz Orchestra var en perfekt samtalspartner till Shafranov. Utöver sina linjärt stadiga och välklingande basgångar bjöd han på en rad fantastiska solon. Stråksolot i Ellington/Strayhorns Satin Doll var en riktig höjdare. Samspelet med trumslagaren Martin Eklöf, också hemmahörande i HCJO var av hög klass. Perfekt personkemi.
Martin Eklöf är en lyssnande ”time-keeper” som på bästa Paul Motian manér sätter markeringar och inprickningar med rytmisk skärpa och finess. I hans rörliga solon fick vi ta del av hans tekniska briljans.
Med Beautiful Friendship avrundade Vladimir Shafranov Trio sin svängiga odyssé och visade med ackuratess att Bill Evans koncept håller än idag.
En magnifik kväll!


tisdag 7 mars 2017

Jazzrecension 2017-03-06



Jazz med spelglädje och energi i fokus
Konsert
Joel Svensson and his Copenhagen Friends
Jazzklubben, E-Street

Efter en time out från musiken i början av 1960-talet startade tenorsaxofonisten Sonny Rollins en kvartett där pianot byttes ut mot gitarren. Om det är den kvartetten som stått modell för gitarristen Joel Svensson ska jag låta vara osagt. Men hur som helst har han satt samman en välspelande och svängig kvartett i den andan med Thomas Franck tenorsax, Hans Backenroth bas och Victor Jones trummor. Med en pappa som spelade rock och blues och en farfar som lirar svängig gitarrjazz föll det sig ganska naturligt att också Joel skulle börja spela gitarr. Jazzintresset har han ärvt av farfar, legendaren Nicke Svensson.  När Joel 2013 fick Åke Hasselgårdstipendiet löd juryns motivering: ”Gitarristen Joel Svenssonhar en djup förståelse för jazzgitarrtraditionen och ett öppet sinne för nya influenser som kan bredda hans stil. Hans spel är skickligt och fantasifullt med ett imponerande tekniskt kunnande”.
Kvällen fick inledas på trio då huvudpersonen själv var försenad på grund av en tentamen på Musikhögskolan. De bjöd på en svängig avdelning med ett antal kända låtar ur standardmappen, On Green Dolphin Street, Sonnymoon for two, I Can´t Get Started och I´ll Remember April där Francks fantasifulla och mustiga tenorspel surfade läckert på de rytmiska vågorna som Backenroth och Jones skapade. Efter paus inleddes avdelning två med trionumret I Closed My Eyes med Joel i huvudrollen och med fint stöd av basen och trummorna. Därefter var kvartetten fulltalig som med stor energi släppte loss fördämningarna i The End of the Love Affair.  Och en rad andra standards. Här visade Joel med ackuratess vilken skicklig gitarrist han är. Han besitter en bländande fingerfärdighet och varierar smakfullt singelnotspelet med läckert harmoniska ackord. Spelet har både tradition och nytänkande.

Med Dexter Gordon och John Coltrane som ledstjärnor har Thomas Franck mejslat fram en egen profil och ett musikaliskt uttryck. Som sina förbilder är han expressiv och fantasirik, en magnifik improvisatör som med spelglädje och energi tar ur det bästa ur instrumentet. Dexter och John log säkert förnöjt på molnkanten av sin himmel.
Vår meste basist Hans Backenroth gör aldrig någon besviken. Med sedvanlig pondus levererade han ett imponerade rytmiskt basspel, varvat med en rad tekniskt intrikata solon som bara mästare klarar, i perfekt harmoni med den lyhörde och spänstige trumslagaren Victor Jones. Med perfektionism och finess satt inprickningar och markeringar som hand i handske. En härlig session med energi och spelglädje.