tisdag 24 april 2018

Jazzrecension 2018-04-23

Foto: Ulla Hörnell

Avspänt och ledigt

Konsert
Isabella Lundgren & Carl Bagge Trio
Jazzklubben, E-Street

Vårsäsongens finalkväll av Måndagsjazzen inleddes med Funk & Fusion, en kvartett talangfulla elever från Mellansels Folkhögskola, Markus Sundvall tenorsax, Johan Lindqvist gitarr, Lukas Häggström bas och Andreas Larsson trummor. Med glöd och intensitet värmde de upp publiken med ett knippe låtar av, om jag uppfattade rätt, gitarristen Lenny Kravitz. 

Därefter intogs scenen av sångerskan Isabella Lundgren med fin support av 
Carl Bagge piano, Palle Sollinger bas och Daniel Fredriksson trummor.
Första gången jag hörde Isabella Lundgren var hennes sång starkt färgad av Billie Holiday. Med åren har hon gått vidare och utvecklat ett personligt sångsätt även om man här och där känner närheten till Lady Day. Likt henne sjunger hon med dröjande frasering och sårbarhet i rösten. Hon har en stark och innerlig själfullhet i uttrycket. Någon har sagt om Isabella – hon skriver och sjunger, med själ och hjärta, musik som öppnar dörrar och bygger broar till både det förflutna och det framtida. Den här måndagskvällen bjöds vi på ett stort sjok med Bob Dylanlåtar men även melodier som Sometimes I Feel Like a Motherless Child, Brother Can You Spare a Dime, That Old Black Magic m.fl.

Calle Bagge är en av våra toppianister. En mycket lyhörd ackompanjatör som med finess och elegans lägger de rätta ackorden bakom sången. När han ger sig ut på improvisationsäventyr kom jag utan vidare jämförelser att tänka på pianisterna Red Garland och Les McCann. På samma sätt som dom spelar Calle med ett spänstigt och snärtigt anslag och använder palettens alla färger för att skapa de rätta nyanserna.
Palle Sollinger bakom basen var en ny bekantskap. Han vikarierade för ordinarie Niklas Fernkvist. Han smalt väl in i trion och visade upp ett gediget basspel i sann och äkta Ray Brown-Charles Mingus anda. Hans härligt gungande basgångar gav en fin rytmisk stadga.
En av våra mest pålitliga ”time-keepers” är tveklöst Daniel Fredriksson. Han är en lyssnande trummis som vet exakt vart stötarna ska sättas in så att den rytmiska pulsen aldrig fallerar. Hans sköna vispkomp påminner om den legendariske Denzil Best och det säger väl allt om Daniels kapacitet.
Sammanfattningsvis en härlig kväll med en av den svenska jazzens mest personliga röster och en följsam och välformulerad komptrio. Med I Can´t Give You Anything But Love ”Sundsvall” sattes värdig punkt för vårens Måndagsjazz!

Foto: Ulla Hörnell

lördag 21 april 2018

Jazzrecension 2018-04-20

Foto: Ulla Hörnell

Svängigt jubileumsfirande!

Konsert
High Coast Jazz Orchestra med gästerna, saxofonisterna Dick Oatts, 
Fredrik Lindborg och sångerskan Rigmor Gustafsson
Härnösands Teater

Tjugofem år i världshistorien är ungefär som ett andetag. Inom jazzmusikens sfär är däremot tjugofem år imponerande. High Coast Jazz Orchestra har uppnått just den, för fritidsspelande storband, anmärkningsvärda åldern. Den 2 maj 1993, slog trumpetaren Hans Bergfors, Härnösand och saxofonisten Bengt Lindgren, Örnsköldsvik ihop sina kloka huvuden och bestämde att det var dags att bilda ett länsstorband i en liknande anda som Thad Jones-Mel Lewis Orchestra. Musikerna hämtades från olika orkestrar i länet så orkestern är unik i sitt slag. De senaste femton åren har eldsjälen och trumpetaren Fredrik Norén varit styrman och repetitör på den framgångsrika High Coastskutan.

I fredagskväll firade bandet sitt kvartssekeljubileum tillsammans med en namnkunnig trio, altsaxofonisten Dick Oatts, barytonsaxofonisten Fredrik Lindborg och sångerskan Rigmor Gustafsson. Redan 1994 inleddes samarbetet med Oatts och har sedan fortsatt till dags dato. Han har fått orkestern att höja kvalitetsribban och är idag inte främmande för arrangemang med hög svårighetsgrad. Kvällen till ära var det ett taggat band med ett tajt ensemblespel och sköna nyanser. Där har Oatts haft en avgörande betydelse.
Konserten inleddes med Bob Mintzers funkiga opus, New Rochelle med fina solon av pianisten Ion Baciu och gitarristen Per Nordgren. Därmed var ribban lagd för en svängig kväll. Fortsättningsvis fick vi höra Hasses Delight av Oatts, balladen Quiet Now av Danny Zeitlin, Moanin´av Charles Mingus och Ellingtons Sophisticated Lady. Framträdande solister förutom Oatts altsax, Per Nordgren gitarr, Hasse Bergfors flygelhorn, Fredrik Norén trumpet, Fredrik Lindborg barytonsax. Den solist som stack ut mest var den fantastiske pianisten Ion Baciu. Efter den instrumentella delen var det dags för värmländskan Rigmor Gustafsson att äntra scenen. Hon inledde med Bobby Timmons Moanin´ kryddade med fina solon av Simon Fransman trombon och Lasse Pettersson trumpet. Sedan under kvällen bjöd hon på låtar som Born to be blue, For once in my life, There´s Always Something There To Remind Me. Hela hennes uttryckssätt är äkta och chosefritt utan publikfriande manér. Budskapet kommer direkt och oförfalskat från hjärtat. Fina soloinsatser av Kenneth Grönfeldt trumpet, Mats Bäck tenorsax och Janne Magnefors altsax. I Thad Jones Child is Born och Three and one visade High Coast att man är ett storband med högsta kvalité. Vältrimmat som Formula 1 med en stark motor, fräscha tändstift, välladdat batteri och bekvämlig komfort.
Kvällen avrundades med svängiga My Shining Hour med Rigmor och Fredriks barytonsax i huvudrollen och som tack för rungande applåder avslutade Rigmor det hela med Prelude to a kiss med fint basspel av Tobias Helén.
Sammanfattningsvis fick vi höra HCJO från den allra bästa sidan fint förstärkt med Dick Oatts, Fredrik Lindborg och Rigmor Gustafsson. Nu tar bandet avstamp mot 50-årsjubileumet!


Foto: Ulla Hörnell

tisdag 17 april 2018

Jazzrecension 2018-04-16

Foto: Jenny Toresson ST

En skön fläkt från Copacabana

Konsert
Miriam Aïda: Quatro Janelas
Jazzklubben, E-Street

När gitarristen Charlie Byrd vid ett besök i Brasilien på 60-talet upptäckte bossanovan kunde han knappast föreställa sig vilken succé det skulle bli   
när han och Stan Getz spelade in Jobims Desafinado. Skivan säljer än idag! Bossafebern höll i sig ända tills Byrd och Getz gick bort. 

En som med förkärlek håller sig till den latinska jazzen är skånetjejen Miriam Aïda. Mitt första möte med Miriam Aïda var i början på 2000-talet då hon framträdde på Skeppsholmsfestivalen med Jan Lundgrens trio. Jag fastnade direkt för hennes innerliga och chosefria sång. Därefter har det runnit mycket vatten under broarna och Miriam har utvecklat sin sångkonst och räknas idag till våra bästa på området. Hon skivdebuterade 2002 och har turnerat i Sverige och internationellt med olika band och konstellationer som Norrbotten Big Band, Jan Lundgren Trio, Joe Spinaci & the Brookolino Orchestra och maken Fredrik Kronkvists band. På ett framgångsrikt sätt har hon växlat mellan traditionell jazzsång och latinjazz med passion för brasiliansk musik som hon generöst bjöd på den här måndagskvällen tillsammans med Mats Andersson på 7-strängad akustisk gitarr, Ola Bothzén och Finn Björnulfson slagverk. Att med den udda sättningen skapa en atmosfär och stämning är fantastiskt. Miriam och hennes band med de väldrillade slagverkarna gav oss nya intryck och perspektiv.

Med fantasins hjälp förflyttades man till varmare breddgrader med Copacabanas vidsträckta strand och vajande palmer när Miriam bjöd oss med på en vitaminrik resa bland afrikansk-brasilianska rytmer. Quatro Janelas betyder fyra fönster och med den öppenheten mot alla riktningar förmedlade hon sina musikaliska intryck på ett imponerande sätt. Repertoaren hade inte bara influenser från Rio utan också på egna låtar och svenska visor med portugisisk text, visor som Ögon känsliga för grönt, Jag vet en dejlig rosa, Visa från Utanmyra och Kristallen den fina. Hon sjöng också reggae av Bob Marley, Stiff necked fools med portugisisk text. För att få spela in den på skiva krävdes godkännande från familjen Marley som har alla rättigheter av Bobs musik. Hon fick godkännande vilket hon ser som en pik i karriären. Vi fick också ett smakprov på vad hennes nya skiva, som kommer i september, handlar om. Rakt igenom musik av David Bowie. Något att se fram emot.
Efter rungande applåder bjöds vi på två extranummer och slutklämmen blev en tolkning på portugisiska av Edvard Perssons slagnummer, Jag har bott vid en landsväg. En kväll där alla gick hem nöjda!
Kvällens evenemang var ett samarbete mellan jazzklubben och Sundsvalls Kulturskola och en grupp ungdomar från skolan bjöd på ett antal låtar på gitarrer.


tisdag 10 april 2018

Jazzrecension 2018-04-09

Foto: Mats Olsson ST

Skärpt sång av Eeg

Konsert
Sinne Eeg & Jacob Christoffersen Trio
Jazzklubben, E-Street

Rösten är ett unikt uttryck för individen – ett röstspektrum lär vara ett säkrare identifieringsmedel än fingeravtrycket. Stämman är människans äldsta musikinstrument, alltid till hands, alltid i omedelbar förbindelse med den känsla, de upplevelser och reaktioner som alltid varit musikens förutsättning. Men detta ”instrument” är också utlämnande och sätter den sjungande personen i fokus.
En som är van att stå i fokus med en mikrofon i handen, eller framför sig, är den danska sångerskan Sinne Eeg som tillsammans med sin komptrio 
Jacob Christoffersen piano, Lennart Ginman bas och Zoltan Csörsc trummor bjöd Måndagsjazzgästerna på en lektion i jazzsångens högre sfär. Vilket vi ska tacka Musik i Västernorrlands samarbete med klubben för. 

Sinne har en gedigen utbildning vid Vestjysk Musikkonservatorium i Esbjerg och efter skivdebuten 2003 har hon belönats med många aktningsvärda utmärkelser för sin sångkonst. För att skapa sitt eget uttryck har Sinne lyssnat på olika musikstilar men också på stilbildande sångkollegor och framstående instrumentalister. De danska sångerskorna har gjort sig kända för sin öppenhet och naturligt okonstlade sätt att uttrycka sig. På ett övertygande sätt visade Sinne att hon kan få de mest emotionell osmorda dörrarna att öppnas. Med balans och tonsäker stämma och perfekt intonation har hon utvecklat sin egen profil. Hennes sång bygger på känsla och inlevelse sprungen direkt ur hjärtat utan publikfrieri och konstlade manér.

Med en väl sammansatt repertoar av egna alster, standards som Lets face the music and dance, blues och Beatles visade hon sin sångkonst i helfigur. Duonumren Happy Talk och You don´t know what love tillsammans med pianisten och My Favorite Things var kvällens höjdarnummer.
Sinne hade strålande uppbackning av den spelglada och tajta trion Christoffersen, Ginman och Csörsc. Man blev riktigt andäktig av Christoffersens eleganta tonmålningar på elfenbenet, både som ackompanjatör och flyhänt solist. Ginmans stadiga basspel i sann och äkta Ray Brown-anda gav Sinne en bra grund att stå på. Csörsc har ju tidigare visat sina rytmiska kvaliteter på klubben och här satt hans inprickningar och markeringar med fulländad precision. Kvällen fick en fin avrundning med extranumret Comes Love!

Foto: Mats Olsson ST