söndag 17 juli 2016

Jazzrecension 2016-07-10, Galtströms kyrka


Lyrisk pianojazz med ett skimmer från Bill Evans och Jan Johansson!
I Galtströms kyrka bjöds vi på söndagskvällen (10/7), på en timmes lyrisk kammarjazz med reminiscenser till bland andra, Bill Evans och Jan Johansson, med pianisten Joel Lyssarides och basisten Josef Karnbäck. Duon gjorde smakfulla tolkningar av låtar som Vallåt från Jämtland, Bluesette, My prince will come, Armandos Rhumba med flera.

Det här var mitt första möte med Joel Lyssarides som visade sig vara väl bevandrad i hela jazzklaviaturhistorien. Han hade ett elegant anslag, fullödig teknik och ett utvecklat harmonisinne som nyttjades till fullo i de fantasifulla improvisationsutflykterna.
Nyligen tilldelades Joel ett stipendium som förre ordföranden för Riksförbundet Svensk Jazz, Bengt-Säve Söderberg upprättat. Priset är på 40.000 kronor och Joel får det för att han ”visat prov på utsökt klangkänsla, subtil harmonik och kreativ frasering. Han är en exceptionell musikalisk talang som på detta sätt får ytterligare en stimulans inför framtida stordåd”.

Joel hade ypperligt stöd i den flyhänte basisten Josef Karnebäck. Josefs basspel har tyngd och auktoritet. Utöver sitt stadigt gedigna komp med sjungande basgångar är han en fantasifull och kreativ solist. Han behandlade sin 1830-tals bas med ackuratess.
Sammanfattningsvis en stämningsfull konsert med två välspelande musikanter där den musikaliska personkemin hade tvillingkaraktär.

Bangen jazz- och bluesfestival, dag 2 2016-07-02


Foto: Kjell Oscarsson

Efter GUBB:s härliga konsert var det dags att återgå till det  mindre formatet med Harry Allen-Jan Lundgren Group med Harry tenorsax, Jan  piano, Hans Backenroth bas och Christian Leth trummor. De bjöd på en svängig hyllning till pianisten Jan Johansson (1931-1968) och tenorsaxofonisten Stan Getz (1927-1991) som hade under en tid i slutet av 50-talet och början av 60-talet ett fruktbart samarbete. Bland annat i Norman Granz ambulerande jazzcirkus Jazz At The Philharmonic. För att ge dignitärerna en rättvis hyllning hade man satt samman ett program med melodier som Jan och Stan brukade framföra.
Harry Allen har format sitt spel med ingredienser från swingtraditionens föregångare men även av andra som exempelvis Stan Getz. Med utgångspunkt från dessa har Allen skaffat sig en personlig profil med vacker ton, elegant teknik och en fin balladkänsla. Allans livfulla improvisationer bubblar av intensitet och energi. Det är befriande skönt med en tenorröst som Allens mitt i det allenarådande Coltranebruset.
Pianisten Jan Lundgren är en lyhörd ackompanjatör som vet att lägga de exakt rätta ackorden och solistiskt är han en av våra mest intressanta i nuläget. Det är inget slentrianmässigt rutinspel han bjuder på utan rakt igenom kreativt och svängigt. Han för med framgång Jan Johanssons gener framåt på sitt personligt utmärkta vis. Vilket tydligast utkristalliserades i ett duonummer med piano och bas. Ett stycke hämtat från Johanssons skiva Jazz på svenska. Johansson själv njöt säkert i fulla drag i sin himmel.
Hans Backenroth imponerar varje gång med sitt basspel. Men frågan är om han spelat bättre än denna eftermiddag? Stadig puls i ackompanjemanget varvat med otroliga improvisationsutflykter där tonerna oavsett tempo och intensitet klingade glasklart. Samarbetet med den läckre trumslagaren Christian Leth var som hämtat ur skolboken över hur att komp samarbetar.
Harry Allen och Jan Lundgrens hyllning till Jan Johansson och Getz bjöd på jazz när den är som allra bäst.




Vår sångikon Svante Thuresson behöver ingen närmare granskning. Han levererar som alltid ett knippe standards varvat med låtar som Beppe Wolgers textsatt. Han har i många år med all rätt kallats för ”Sveriges bästa jazzsångare”. Uppbackad av Claes Cronas svängiga trio visade Svante med ackuratess att gammal är äldst.


Foto: Kjell Oscarsson


Sandviken Big Band med gästsolister inledde jazzfesten på fredagskvällen och de fick också äran att runda av den med ingen mindre än bluessångaren och gitarristen Robben Ford.


De spelad bluestolvor av Ford och andra i mycket smakfulla arrangemang.
Blues kan ju bli lite enahanda men i det här utförandet var det riktligt med variationer. Ford spetsade till föreställningen med sitt eggande gitarrspel. Därmed var det bara att lägga årets festival till handlingarna och tacka arrangörerna och alla medverkande för den trevliga tillställningen.

Bangen jazz- och bluesfestival, dag 1 2016-07-01

  Foto: Kjell Oscarsson
Bangen håller stilen

Det började för tjugosex år sedan som en kul grej med en storbands-manifestation, som kallades Sandviken Big Band Bang. Efter hand har konceptet breddats till en av landets trevligaste jazzfestivaler. Årets upplaga ägde rum i Stadsparken den 1-3 juli. Det hela mjukstartade på torsdagskvällen med en finstämd konsert i Sandvikens kyrka med Jan Allan trumpet, Carin Lundin sång och Mathias Algotsson piano.
Bangen tillhör inte jättefestivalerna men med det rika utbud som bjuds måste man ändå prioritera för annars blir det korvstoppning och då försvinner en del av upplevelsen. Följande lade jag krutet på.

På sedvanligt vis öppnades den riktiga festivalen på fredagskvällen med Sandviken Big Band och i år med de gästande sångsolisterna Kristin Amparo & Andreas Weise. De inledde med ett riktigt swingnummer av Gordon Goodwin. Låten var en parafras på Goodmans Sing Sing Sing.
Åke Björänges väldrillade manskap hade inga problem att ta sig igenom det komplicerade och intrikata stycket, fullt av lömska fallgropar och blindskär. Därefter trädde sångsolisterna in i handlingen. Växelvis levererade de en skön mix av låtar som förknippas med Ella Fitzgerald och Frank Sinatra. Två fantastiska röster som tillsammans bjöd på en oförglömlig tolkning av Hoagy Carmichaels mästeropus, Georgia. En perfekt festivalstart som publiken belönade med stående ovationer.

Foto: Kjell Oscarsson


Den späckade lördagens program inledde jag med att lyssna på den svenska jazzens framtid, Gävleborgs Ungdoms Big Band under ledning av Bertil Fält och gästsolisten, den norska trumpetaren Hildegunn Öiseth som även trakterade bockhorn. Verksamheten med GUBB har pågått i tjugotre år och många av musikanterna har gått vidare och blivit professionella. Elva före detta medlemmar i GUBB medverkade i olika konstellationer den här festivalen. Ett imponerande resultat. Utan att darra på manschetten tog de sig Hildegunns kompositioner med bravur. Ett vältrimmat och välspelat band med fint ensemblespel, duktiga solister, och det pådrivande komp. Tomas Westholms basspel gav både energi och rytmisk stadga. Repertoaren var till största delen kompositioner av Hildegunn och arrangerat speciell för denna konsert. Hildegunn var en prima överraskning som utöver bländande trumpet- och flygelhornsspel bjöd på något så ovanligt som bockhorn.
Man får hoppas att verksamheten får fortsatta även efter den kommande regionindelningen. Vi får hålla tummarna!




Efterföljande konsert med tenorsaxofonisten Klas Toressons handplockade kvartett var en hyllning till instrumentkollegan Lennart ”Jonken” Jonsson (1934-2007) som i många år var Sandviken Big Bands solistankare. En mästerlig balladtolkare. Han ägde en synnerligen musikalisk förmåga att dra essensen ur en ballad och göra den förståelig för envar.

Instrumentalt fostrad i Sandviken har Klas Toresson direkt eller indirekt påverkats av Jonkens musikaliska ideologi och tänkesätt. Idag står Klas på egna ben men närheten till Jonken är påtaglig i hans uttryck med fin ton, härligt sväng och mycket värme. Med sina vapendragare, Calle Bagge piano, Hans Backenroth bas och Chris Montgomery trummor gav Klas sin mentor en oförglömlig och välspelad hyllning. När sångerskan Lena Jansson som hade ett nära förhållande med Jonken anslöt fick konserten en annan karaktär som stundtals var mycket rörande. Utan att ha repeterat med kvartetten sjöng hon på sitt avspända och naturliga sätt Crazy He Calls Me, Everything I Love och Don´t Get Around Much Anymore där hon visslade ett improviserat parti i riktig Toots Thielemansklass. Lena är en bedårande sångerska man vill höra mer av.

I övrigt hade Klas botaniserat i Jonkens mapp med låtar som You´re Driving Me Crazy, Surrey With The Fringe On Top, Bertil Fälts fina ballad Jonken, Time After Time med flera. Allt i ett professionellt utförande.Pianisten Calle Bagge bjöd på ett magnifikt ackompanjemang och många härliga solon. Ett perfekt stöd till Toressons harmoniska utflykter.

Hans Backenroth har i många år varit min favoritbasist. Varje gång jag hört honom har han varit på tårna och presterat ett basspel både kompmässig som solistiskt att man går ner på knä. Men det han visade den här konserten slår allt annat jag hört. Hans stråksolo skall sent glömmas.
I Chris Montgomery har kvartetten en ”time-keeper” som ställer inspelet efter låt och tempo. Flexibel och formbar med ett härligt driv och spänstigt sväng. Klas, Lena, Calle, Hans och Chris gav spelemannen Lennart ”Jonken” Jonsson en konsert att minnas.