torsdag 17 mars 2016

Jazzrec. 2016-03-14


Det lyfte aldrig för Cohen.

Konsert
Anat Cohen Quartet
Jazzklubben: E-Street

Swing epoken var en gyllene era i jazzens historia som höll i sig mellan cirka 1933 och fram till slutet av 40-talet. Många av storbandsledarna var också framstående klarinettister, som exempelvis Benny Goodman, Artie Shaw, Jimmy Dorsey och Woody Herman. Vid sidan av dessa utvecklades en rad specialister som Buddy  DeFranco, Tony Scott, Peanuts Hucko, Kenny Davern och våra egna ess Åke ”Stan” Hasselgard, Ove Lind och Putte Wickman för att nämna några. Inom den traditionella jazzen har klarinetten varit självskriven. I dag är det oftast saxofonisterna som har klarinetten som biinstrument vilket gjort att populationen specialister är mycket liten. 

En av dagens nya klarinettnamn är israel-amerikanskan Anat Cohen. Hon är för mig och säkert många andra en helt ny bekantskap. Hon föddes 1975 i Tel Aviv, Israel, och började vid tolv års ålder spela klarinett. Hon visade snabbt sin talang så efter en tid åkte hon till USA för studier på The Berklee College of Music i Boston.
Genom ett samarbete mellan Musik i Västernorrland och länets jazzklubbar hade vi i Sundsvall nöjet att höra henne på E-Street med sin kvartett. Förutom Anat Cohen består kvartetten av Jason Lindner piano, synth, fender rhodes, Tal Maschiach bas och Daniel Fredman trummor.
De som hade sett fram emot en kväll med svängigt klarinettspel någonstans i bebopens och swingens tassemarker blev nog grymt besvikna. Det vi fick höra var en kvartett egensinniga musiker som säkert behärskade sina instrument väl, men det som saknades till och från var den viktiga kommunikationen. Ibland lät det som de spelade var för sig och inte som ett fyrspann. Avantgardiskt, lite klezmer och en gnutta fusion. Omskrivna Anat imponerade inte på mig trots sin instrumentala behärskning. Hon uppträdde som en kameleont där hon ibland lät som Tony Scott, ibland som Jimmy Giuffre, ibland lite Putte Wickman. Det tände inte till på riktigt.
Lindner visade sig ha en fantastisk teknik på det akustiska pianot. Synd bara att han använde pianot för sällan till förmån för den klangskapande synthen. Basisten och trummisen var tämligen beskedliga i sitt agerande jämfört med förra veckans komp i färskt minne. 
Sammanfattningsvis en kväll där man väntade på lyftet som aldrig kom!




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar