Jazzrecension 2016-11-21

Finstämd sång i den högre skolan

Konsert
Stockholm Voices
Jazzklubben, E-Street

I november 2012 samlades fyra välklingande röster för att sjunga jazz i stämmor. Kvartetten kom att kalla sig Stockholm Voices och i den ingick grundaren och initiativtagaren sopranen Gunilla Törnfeldt, som också är konstnärlig ledare och arrangör, och Maria Winther alt, Alexander Lövmark tenor och Jakob Sollevi. Avsikten var och är att föra traditionen vidare från tidigare sånggrupper som haft stor betydelse för stämsångens utveckling.

Genom ett samarbete mellan Jazzklubben och Musik i Västernorrland fick vi på måndagskvällen vara med på sångkvartettens andra besök på jazzklubben. Förutom sina egna röstresurser hade Stockholm Voices ett gediget komp i ryggen med pianisten Mikael Skoglund, basisten Niklas Fernqvist, trumspelaren Daniel Fredriksson och vår nye Arne Domnérus, altsaxofonisten/klarinettisten Klas Lindquist.

När stämsångspionjärerna Lambert, Hendricks & Ross och Four Freshmen briserade med sitt budskap på 50-talet var man övertygad om att bättre än så här kan det inte bli. Men som allt annat har utvecklingen gått framåt med grupper som Manhattan Transfer och New York Voices. Utifrån dem och andra har Stockholm Voices inhämtat inspiration och tändvätska och satsat på en egen framtoning som de lyckats väl med. De sjunger med härlig timing, välbalanserat, nyanserat och tekniskt elegant. De satte ribban på en mycket behaglig nivå med inledningsnumret It Could Happen To You åtföljd av en fin version av Bill Evans Waltz for Debby. Thelonious Monks Round Midnight var en av kvällens höjdare i ett magnifikt arrangemang av Gunilla Törnfeldt. Därefter fick vi höra mera örongodis som Blame It On My Yout, Social Call, Lucky To Be Me, Sing Sing Sing, Let´s Face The Music And Dance med flera. Vi bjöds också på enskilda solonummer där det framgick väl vilka röstresurser de besatt.

Mångkunnige och allsidige Klas Lindquist bjöd på ett elegant och svängigt obligatspel bakom sången och kreativt svängiga solon. Utan vidare jämförelser trivs Klas som allra bäst när han får botanisera i den odödliga saxofonskolan som hade förkämpar som Benny Carter och Johnny Hodges. Även Skoglund och Fernqvist bjöd på eggande soloinsatser. Daniel Fredriksson höll samman det hela med sitt rytmiska och finessrika spel.

Sammanfattningsvis en kväll med välklingande röster i vältajmad stämstång.

En stämningsfull kväll med hög trivselfaktor!