Jazzrec. 16 november

Nostalgitripp från början till slut.

Konsert 

Kowalski & Kvintetten, Ulrika Beijer Kvintett

Jazzklubben: E street

Jazzklubben har med en viss regelbundenhet bjudit på förband med varierat budskap. Oftast har tongångarna varit moderna men igår fick vi njuta av en sextett musikstuderande ungdomar, Kowalski & Kvintetten som helhjärtat satsar på jazz med rötterna i 30- och 40-talets swing. Bandmedlemmarna kommer från olika delar av landet och träffades på Skurups folkhögskola. Deras gemensamma intresse blev den här sextetten som på ett mycket imponerande och övertygande sätt gav de i egna arrangemang de gamla swingpärlorna, Stompin´ at the Savoy, How high the Moon, Take the ”A” train, Gloomey Sunday med flera en ny lyster. Lägg de här ungdomarnas namn på minnet för de är några av vår jazz framtid, Sara Kowalski sång, Julia Wiklund tenorsax, klarinett, Niclas Edlund piano, Gustaf Bonde gitarr, Viktor Lundin bas Jakob Bylund trummor. De spelade med auktoritet och utöver Saras fina sång bjöd Edlund, Bonde och Wiklund på gedigna solon. 

Det blir inte alltid som man tänkt och planerat. Efterlängtade Café Colonial tvingades lämna återbud på grund av sjukdom. Men Jazzklubben hittade bra ersättare i form av Ulrika Beijer Kvintett, Ulrika sång och medmusikerna Kristofer Sundman piano, Martin Berger saxofon, flöjt, Johan Timan bas och Daniel Olsson trummor.

Ulrika växte upp i en familj med mycket musik. Pappan var jazzdragspelare så 12-13 år gammal följde hon med pappan och bröderna till olika uteställen där hon sjöng både blues och jazz. 1993-1994 stod hon på scenen tillsammans med Tommy Körberg och Carola i Sound of Music. 1995 arbetade hon som fältartist i Bosnien. Hon har därutöver varit med på turnéer och shower, både egna och med olika artister som Putte Wickman och Ulf Lundell.

Den här kulna måndagskvällen fick vi vara med på en avspänd resa i Monica Zetterlunds (1937-2005) efterlämnade repertoarmapp. Ulrika Beijer hade en ljuvlig pipa och till hennes heder är att vara sig själv och inte försöka låta som Monica Z:a som är hennes förebild och inspirationskälla. Hon sjöng avspänt och välnyanserat med fin balans, välartikulerat utan störande vibrato och inga publikfriande manér. Äkta vara rakt igenom. Vad passade bättre än att inleda med Monicas vals (Waltz for Debby) av Bill Evans följt av It could happen to you och Ove Thörnqvists När min vän, Att angöra en brygga, Bedårande sommarvals, Vad en liten gumma kan gno med flera. Jag är övertygad om att Monica i sin himmel njöt i fulla drag av Ulrikas fina tolkningar.

Hon hade en välspelande kvartett som uppbackning. Den lyhörde pianisten Kristofer Sundman lade med perfektionism harmoniskt välklingande ackord som lyfte fram sången. Hans solistiska kvalitéer kom rejält fram i trionumret Amble Side av John Taylor. Saxofonisten Martin Berger förgyllde sången med ett måleriskt och färgrikt obligatspel men också i en rad fina soloinpass. Han visade också musklerna i ett svängigt solonummer av Dexter Gordon.

Basisten Johan Timans levererade ett stadigt och välklingande basspel, även en rad intressanta solon, i perfekt samarbete med den rytmiskt stadiga och lyssnande trummisen Daniel Olsson vilket band samman det hela på bästa sätt. En jazzkväll i nostalgins tecken.