Jazzrecension 2016-10-24

Utmärkt amerikan-svenskt samarbete

Konsert
The New York Jazz Exchange
Jazzklubben, E-Street

Igår kväll bjöd Måndagsjazzen på ett efterlängtat återbesök av gruppen The New York Jazz Exchange, d.v.s. den amerikanske tenorsaxofonisten Sean Nowell tillsammans med Leo Lindberg piano & elpiano, Fredrik Olsson gitarr, Lars Ekman bas & elbas och denna gång Moussa Fadera trummor. Sedan förra gästspelet för drygt fyra år sedan har det runnit mycket vatten under broarna. Med John Coltrane & Kenny Burrells 50-talskvintett som tänkbar förebild har Sean och hans medmusikanter utvecklat konceptet mot ökad frihet. Repertoaren innehöll en välblandad mix av jazzstandards som Horace Silvers Sister Sadie, Toots Thielemans Bluesette, George Gershwins Summertime, Vem kan segla förutan vind, Hoagy Carmichaels Stardust och egna opus som Two Bears, The Game, Pearl med flera.

Nowell som är en bärare av gener från Dexter Gordon, Sonny Rollins, Joe Henderson med flera har skapat ett eget personligt uttryck. Hans improvisationer är oförutsägbara och rytmiskt laddade. Det är alltid befriande skönt med musiker som vågar satsa mot det okända med sväng, pondus och kraft. En viktig faktor i Seans utveckling är att han spelat i många olika sammanhang med musikstorheter som Wayne Shorter, Dave Douglas, Donny Caslin, Stanley Clarke, George Duke med flera.

Gitarristen Fredrik Olsson visade sig vara väl bevandrad i gitarrjazzens historia. Utan vidare jämförelser kände man en närhet till de gamla mästarna Barney Kessel, Herb Ellis, Joe Pass, Tal Farlow. Nu är Olsson ingen eftersägare utan levererar med glöd och intensitet ett gitarrspel med personlig prägel. Smak- och fantasifullt varierade han sitt spel med singelsträngspel och klangfulla ackord.

Ända sedan Reinhold Svenssons dagar har svensk jazz berikats med en lång rad pianister av klass. Ett av de senaste fynden som med all rätt väckt uppmärksamhet är Leo Lindberg. En begåvning utöver det vanliga. Han spelar med teknisk elegans och är harmoniskt välformulerad. Trots sin ungdom är spelet moget, fantasifullt, finessrikt och klichéfritt.

Lars Ekman bjöd både på trygg klassisk Ray Brown-bas med stadiga linjära basgångar och melodiska solon. Vilket i fint samarbete med Faderas rörliga trumspel fick tillställningen att svänga avspänt och skönt. En trevlig kväll med mitt ”Livs Nowell”, och skön musik som värmde i höstmörkret.