onsdag 22 mars 2017

Jazzrecension 2017-03-20


Danskt gemyt både verbalt och instrumentalt
Konsert
Mads Mathias Quartet
Jazzklubben, E-Street
Vårt södra grannland Danmark har i en lång rad följd av år levererat jazzmusiker av högsta klass. En starkt bidragande faktor till detta är alla amerikanska jazzmusiker av dignitet som bott och verkat i Danmark. Köpenhamn har varit en metropol för dessa så deras närvaro har varit både tändvätska och inspiration för de danska musikerna. Det var en period då svensk jazz var symfonisk, osvängig och tråkig. Men danskarna ändrade sig inte utan höll sig kvar vid svänget. Kanske berodde det på vad saxofonisten Jesper Thilo sade vid en intervju på Skeppsholmen – ”Dansk jazz svänger för vi har god öl och få restriktioner”.
En glad dansk med glimten i ögat är trettiosexårige sångaren och saxofonisten Mads Mathias som hämtat sin inspiration i Nat King Coles artrika örtagård utan att på något sätt försöka efterlikna honom. Hans avslappnade och tillbakalutade sångstil har utan vidare jämförelser mera släktskap med exempelvis Mel Tormé, Harry Connick Jr, Bobby Troup och Dave Frishberg. Det märks också i hans formuleringskonst och sättet att frasera att han också är saxofonist. Som saxofonist tycks han ha ett nära släktskap med Ben Webster utan att vara utpräglad eftersägare. En varm och skönt väsande och fluffig ton precis som förlagans. Den variationsrika repertoaren bjöd både på kända standards som hemsnickrade opus.

Bakom sig hade Mads en slimmad trio med Martin Schack piano, Martin Ankarfeldt bas och Esben Laub trummor som gav bästa tänkbara support. De var imponerande samkörda vilket de visade med att förvalta sina åtaganden väl.

Pianisten Schack gjorde som namnet antyder en rad finurliga drag på elfenbenet. Hans lyhörda ackompanjemang höll sig strikt inom råmärkena och när det blev tillfällen att sola gav han sig oförskräckt ut på fantasirika upptäckter i harmonikens tassemarker. Hans pianospel hade rakt igenom en mästerlig prägel.
Det danska basundret bara fortsätter. Ett bevis för detta var kvällens basist Martin Ankarfeldt som med osviklig elegans serverade rytmiskt stadiga basgångar och många melodiskt fina solon. Pricken över i satte den lyhörde trumslagaren Esben Laub som med rytmisk känsla satte elegant inprickningar och markeringar utan att dominera. En ”perfect timekeeper”.

En kväll med danskt gemyt både verbalt och instrumentalt med trevliga danskar!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar