Jazzen
lever!
Konsert med meraJazzfesten Sundsvall 2017 med Grace Kelly, Miriam Aïda, Jonas Kullhammar, Georg Riedel, Linda Pettersson, Svante Thuresson, Nils Landgren med flera
Tonhallen (fredag)
Den här helgen är Sundsvall centrum för den svenska
jazzen. Ett evenemang av Sundsvalls Jazzklubb, Sundsvalls Kommun, Musik i
Västernorrland och Svensk Jazz. Hela jazz-Sverige från Skåne till Norrbotten är
samlade för att kongressa debattera, prisutdela och dryfta frågor kring den
svenska jazzen. I samband med Jazzriksdagen bjuds det på musik i form av
konserter på stan och som på fredagskvällen en välbesökt stor jazzgala i
Tonhallen med många tunga namn. Vi fick vara med om ett tvärsnitt av hur den
svenska jazzen har utvecklats och mår idag. Av det vi fick höra under kvällen
kan man konstatera att totalt sett står svensk jazz stark. Även om några inslag
fick mig att förvånat höja på ögonbrynen. I alla fall undertecknad sväljer inte
allt med hull och hår.
Den nästan fyra timmar långa manifestationen, i två
avdelningar, inleddes med några av svensk jazz framtid, Kulturskolans
barnjazzgrupp, i Sonny Rollins blues Sonnymoon for two och fortsatte sedan med
Länsungdomsstorbandet LUST och altsaxofonisten Grace Kelly som förutom
bedårande saxspel väckte uppmärksamhet med sitt gröna hår och poppiga klädsel. Gitarristen
Susanna Risberg tog oss med på en klangrik resa med sin trio innan Miriam Aïda
rundade av första set med en latinsk rytmfest med fantastisk support av Mats
Andersson gitarr och slagverkarna Ola Bothzén och Finn Björnulfsson.
I andra set var Norrbotten Big Band under Joakim Milders
ledning husband till en rad solister. Först ut var saxofonisten Jonas
Kullhammar med sin tandemsax Britta. Man kunde nästan tro att Roland Kirk
återuppstått. I den följande Ballad for Bill visade Jonas magnifik klass med
sitt tenorsaxspel. Alltför sällan hörda Linda Pettersson visade ypperlig form i
Harry Edisons Centerpiece med vissling i introt där Johan Kristoffersson kryddade
det hela med ett rivigt altsaxsolo. I ett lugnare tempo gav hon Fats Wallers
fina Ain´t Misbehavin´ en ny fräsch kostymering. Jag vill höra mera Linda.
Duon Harald och Staffan Svensson bjöd på ett för mig
obegripligt stycke. Vart var jazzens essens? Det har kunnat utgått.
Veteranen Georg Riedel bjöd på fint basspel tillsammans
med Adam Forkelid piano och med NBB som dirigent i sitt egna verk Barnen i
Bullerbyn med fint tenorsolo av Robert Nordmark. Därefter visade Karin Hammar
sin eminenta klass på trombon, jazzsångens nestor Svante Thuresson sjöng Bill
Evans vackra Waltz for Debby och Happy end of a love affair, Isabella Lundgren
är något av vår Billie Holiday. Mycket känsla i uttrycket. Sist på manegen var
Nisse Landgren som sattes på verkliga prov med sin röda trombon i några
nyskrivna kompositioner. Fullblodsproffset Landgren klarade med bravur alla
fällor och fallgropar. Imponerande.
Kvällen bjöd som sagt inte bara på musik utan
välförtjänta utmärkelser till några av alla våra jazzutövare.
Årets
Jazzkanna – för nydanande insatser inom jazzmusiken tilldelades
trombonisten Karin Hammar.
Basisten
till årets eldsjäl tilldelades Elena Wolay, jazzentreprenör med vurm för den
fria jazzen.
För lång och trogen tjänst fick Svante Thuresson årets Lifetime Achievement. Ett hederspris
för en livslång insats för jazzmusiken.
Orkester Journalens
pris Gyllene Skivan – årets
bästa jazzskiva – till Ellen Andersson Quartet.
Om någon tvivlar kan jag efter den här galakvällen
försäkra er att den svenska jazzen lever och frodas i högönsklig välmåga.
Framtiden är säkrad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar