måndag 18 september 2017

Jazzrecension 2017-09-18


Avspänt och svängigt
Konsert
Erik Söderlind Band
Jazzklubben, E-Street

Efter Bernt Rosengrens formidabla öppningskonsert förra måndagen fortsatte Måndagsjazzen med kammarjazz i världsklass i form av Erik Söderlind Band med Erik själv på gitarr, Filip Ekestubbe piano, Niklas Fernqvist bas och Chris Montgomery trummor. Utan vidare jämförelser är Erik Söderlinds band en nutida variant på Oscar Petersons olika kvartetter med den skillnaden att det är gitarren som står i centrum.
Vårt lilla land kan ståta med en rad framgångsrika jazzgitarrister som hävdar sig både nationellt och internationellt. En av dem är Erik Söderlind som har en spelstil som bottnar i den amerikanska tradition där de första gnisttändarna var Eric Clapton och B. B. King. Sedan upptäcktes andra inspirationskällor som Wes Montgomery, Grant Green, George Benson, Tal Farlow med flera. Alla dessa storheter har givit Erik vitaminrik näring för att utveckla och forma ett eget personligt uttryck. På liknande sätt som Wes Montgomery spelade använder inte Erik plektrum utan bara fingrarna vilket gör att tekniken blir annorlunda och soundet får en mjukare klang. Med sina färdigheter kan han verkligen i sina solon berätta en historia på ett intressant sätt. Det klingande underlaget till sina berättelser inleddes med Wes Montgomerys Fried Pies och fortsatte George Colemans Amsterdam in Dark, You never know what you mean to me, klassikern Darn that dream, Eriks egen French Connection och Fernqvists Home Made, Love for sale med flera.

Pianisten Filip Ekestubbe var en ny positiv bekantskap. Hans energi- och rytmiskt laddade pianospel fick mig osökt att tänka på Wynton Kelly som bland annat kompade Wes Montgomery. Han stöttade Söderlind på ett utmärkt sätt, mycket elegant och följsamt, med harmoniskt bärande blockackord. Det var också friska tag i solospelet som bjöd på spännande utflykter i harmonikens tassemarker. Kreativt, fjärran klichéfraserande.
Basisten Niklas Fernkvist som dagen till ära fyllde trettio år höll den rytmiska pulsen stadigt på äkta Ray Brown-manér. Hans tekniska färdigheter visades på ett övertygande sätt i solonumret Tricotism av Oscar Pettiford.

Trumslagaren Chris Montgomery är fyrspannets sammanhållande länk och primus motor. Han är de små medlens mästare som sätter markeringar och inprickningar med finess och rytmisk perfektion. En kväll med kammarjazz av högsta klass!       

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar