Hardbop
och klassisk jazz delade på utrymmet!
Konsert
Tip
Top & Barfota Jazzmen
Måndagsjazzen:
E-street
Ett
betydelsefullt år för jazzen är 1841 för det var då som saxofonen skapades av
den franske instrumentmakaren Adolphe Sax. Det stora genombrottet för saxofonen
kom på 1920-talet då den etablerades inom jazzmusiken.
Stor
betydelse för saxofonspelets grundläggande får tillskrivas den tenorsaxspelande
fyrklövern Don Byas, Coleman Hawkins, Lester Young och Ben Webster. Därefter
har saxofonspelet utvecklats vidare av andra tenorsaxofonister som exempelvis
Dexter Gordon, Wardell Gray, Johnny Griffin,
Wayne Shorter, John Coltrane och Michael Brecker. Jag höll nästan på att
glömma den störste av dem alla, Charlie Parker, och hans kollegor Jackie McLean
och Cannonball Adderley.
En
som formats och inspirerats av ovannämnda saxofonister är Mats Bäck som är
frontfigur i kvartetten Tip Top, en av akterna på Måndagsjazzen. Mats är ingen
slavisk eftersägare, han har med åren skaffat sig ett kraftfullt och personligt
uttryckssätt. Spelet bubblar av energi och kreativitet. Att han har hög
kapacitet visade han för många år i en tenorduell med självaste Nisse Sandström
som blev mäkta imponerad. Jag har sagt det tidigare och det gäller än. Ännu har
inte Sundsvall uppvisat en bättre tenorsaxofonist än Mats Bäck.
Sveriges
svängigaste kantor måste vara GA-kyrkans kantor Otto Ratz som vid sidan av
yrket också är en skicklig pianist. Han är en lyhörd ackompanjatör som med
elegans läcker de rätta ackorden och som i sina solon varierar spelet med
blockackord och singelnoter. Att Oscar Peterson tillhör hans favoriter kan man
till och från hitta i uttrycket. Det rytmiska skötte Lars Forslund bas och
Gunnar Sjögren trummor i ett perfekt teamwork. Det märks att de känner varandra
väl efter alla år de spelat tillsammans. De fick det att svänga skönt.
Tip
Top håller gärna på och botaniserar i Gordon-Coltrane tassemarker vilket de
visade med låtar som Gordons Cheescake, But not for me i Coltranes
harmonisering, Bud Powells Hallucination med flera. För att göra det mera
spännande och utmanande håller man sig inte strikt till originalen utan gör
egna harmoniseringar. Tack Tip Top för
en härlig och välspelad session.
Efter
Tip Top gjorde vi tidsmässigt ett rejält hopp tillbaka i tiden då Barfota
Jazzmen tog oss med till 1900-talets början med ett besök i jazzens födelsestad
New Orleans. Barfota med sina dryga fyrtio år på nacken tillhör de äldsta
traditionsbärarna av det vi idag kallar klassisk jazz. Dessutom har bandet
sedan starten samma manskap, Claes Ringqvist kornett, Lars Kjellberg trombon,
Kjell Sundin klarinett, Åke Dahlbäck piano, Mats Fagerberg banjo, Bim Ingelstam
sousaphone, Bertil Falk trummor och Kersti Söderlind sång, vilket är
imponerande. Under alla åren har bandets frontman kornettisten Claes Ringqvist
sett till att Barfota spelar gamla kända och helt okända kompositioner som han
fått fram vid sina grävningar i New Orleansarkiven och annorstädes. Utöver
musiken har varje låt sin egen historia som Claes välvilligt berättar. Det är
samtidigt en historielektion i tidig musikhistoria när Barfota konserterar. Man
kan bara beklaga att inspelningstekniken inte var uppfunnen när jazzens
pionjärer spelade. Gissningsvis är Barfotas uttryck så nära originalet man kan
komma, såväl klangmässigt som rytmiskt. Den här tidiga jazzen och ragtimen är
en kollektiv musik med sparsmakade solon. Barfota har en strålande solist i
klarinettisten Kjell Sundin som elegant och finessrikt väver sina soloinpass
kring grundtemat. Den klassiska jazzen har många utövare i vårt avlånga land
men vad jag vet är Barfota herre på täppan när det gäller den allra tidigaste
formen av New Orleansjazzen.
Sammanfattningsvis
två trevliga akter med helt olika karaktärer som mottogs väl av lyssnarna.
Nästa måndag är det säsongsfinal med O'l Blue Bells och Sundsvall Big Band.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar