söndag 17 juli 2016

Bangen jazz- och bluesfestival, dag 1 2016-07-01

  Foto: Kjell Oscarsson
Bangen håller stilen

Det började för tjugosex år sedan som en kul grej med en storbands-manifestation, som kallades Sandviken Big Band Bang. Efter hand har konceptet breddats till en av landets trevligaste jazzfestivaler. Årets upplaga ägde rum i Stadsparken den 1-3 juli. Det hela mjukstartade på torsdagskvällen med en finstämd konsert i Sandvikens kyrka med Jan Allan trumpet, Carin Lundin sång och Mathias Algotsson piano.
Bangen tillhör inte jättefestivalerna men med det rika utbud som bjuds måste man ändå prioritera för annars blir det korvstoppning och då försvinner en del av upplevelsen. Följande lade jag krutet på.

På sedvanligt vis öppnades den riktiga festivalen på fredagskvällen med Sandviken Big Band och i år med de gästande sångsolisterna Kristin Amparo & Andreas Weise. De inledde med ett riktigt swingnummer av Gordon Goodwin. Låten var en parafras på Goodmans Sing Sing Sing.
Åke Björänges väldrillade manskap hade inga problem att ta sig igenom det komplicerade och intrikata stycket, fullt av lömska fallgropar och blindskär. Därefter trädde sångsolisterna in i handlingen. Växelvis levererade de en skön mix av låtar som förknippas med Ella Fitzgerald och Frank Sinatra. Två fantastiska röster som tillsammans bjöd på en oförglömlig tolkning av Hoagy Carmichaels mästeropus, Georgia. En perfekt festivalstart som publiken belönade med stående ovationer.

Foto: Kjell Oscarsson


Den späckade lördagens program inledde jag med att lyssna på den svenska jazzens framtid, Gävleborgs Ungdoms Big Band under ledning av Bertil Fält och gästsolisten, den norska trumpetaren Hildegunn Öiseth som även trakterade bockhorn. Verksamheten med GUBB har pågått i tjugotre år och många av musikanterna har gått vidare och blivit professionella. Elva före detta medlemmar i GUBB medverkade i olika konstellationer den här festivalen. Ett imponerande resultat. Utan att darra på manschetten tog de sig Hildegunns kompositioner med bravur. Ett vältrimmat och välspelat band med fint ensemblespel, duktiga solister, och det pådrivande komp. Tomas Westholms basspel gav både energi och rytmisk stadga. Repertoaren var till största delen kompositioner av Hildegunn och arrangerat speciell för denna konsert. Hildegunn var en prima överraskning som utöver bländande trumpet- och flygelhornsspel bjöd på något så ovanligt som bockhorn.
Man får hoppas att verksamheten får fortsatta även efter den kommande regionindelningen. Vi får hålla tummarna!




Efterföljande konsert med tenorsaxofonisten Klas Toressons handplockade kvartett var en hyllning till instrumentkollegan Lennart ”Jonken” Jonsson (1934-2007) som i många år var Sandviken Big Bands solistankare. En mästerlig balladtolkare. Han ägde en synnerligen musikalisk förmåga att dra essensen ur en ballad och göra den förståelig för envar.

Instrumentalt fostrad i Sandviken har Klas Toresson direkt eller indirekt påverkats av Jonkens musikaliska ideologi och tänkesätt. Idag står Klas på egna ben men närheten till Jonken är påtaglig i hans uttryck med fin ton, härligt sväng och mycket värme. Med sina vapendragare, Calle Bagge piano, Hans Backenroth bas och Chris Montgomery trummor gav Klas sin mentor en oförglömlig och välspelad hyllning. När sångerskan Lena Jansson som hade ett nära förhållande med Jonken anslöt fick konserten en annan karaktär som stundtals var mycket rörande. Utan att ha repeterat med kvartetten sjöng hon på sitt avspända och naturliga sätt Crazy He Calls Me, Everything I Love och Don´t Get Around Much Anymore där hon visslade ett improviserat parti i riktig Toots Thielemansklass. Lena är en bedårande sångerska man vill höra mer av.

I övrigt hade Klas botaniserat i Jonkens mapp med låtar som You´re Driving Me Crazy, Surrey With The Fringe On Top, Bertil Fälts fina ballad Jonken, Time After Time med flera. Allt i ett professionellt utförande.Pianisten Calle Bagge bjöd på ett magnifikt ackompanjemang och många härliga solon. Ett perfekt stöd till Toressons harmoniska utflykter.

Hans Backenroth har i många år varit min favoritbasist. Varje gång jag hört honom har han varit på tårna och presterat ett basspel både kompmässig som solistiskt att man går ner på knä. Men det han visade den här konserten slår allt annat jag hört. Hans stråksolo skall sent glömmas.
I Chris Montgomery har kvartetten en ”time-keeper” som ställer inspelet efter låt och tempo. Flexibel och formbar med ett härligt driv och spänstigt sväng. Klas, Lena, Calle, Hans och Chris gav spelemannen Lennart ”Jonken” Jonsson en konsert att minnas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar