Jazzrecension 2018-02-19

Foto Jenny Toresson ST

Åter en kväll med förlösande bebop!

Konsert

Johan Hörlén – Fredrik Norén Kvintett

Jazzklubben, E-Street

Förra måndagens bebopkväll med CBQ fick den här måndagen en skön fortsättning med Johan Hörlén – Fredrik Norén Kvintett.

Altsaxofonisten Johan Hörlén har sedan 1990-talet varit en av våra ledande frontmän att tolka den odödliga bebopen. Inskolad i trumslagaren Fredrik Noréns Band i slutet av 80-talet har han utvecklats och fått spela med internationella storheter som Herbie Hancock, Joe Lovano, Jack McDuff, Peter Erskine och gräddan av svenska elitmusiker. I dagsläget har han sin fasta bas i Tyskland hos WestDeutsche Rundfunk Big Band (WDR Big Band). Så det här jazzklubbsbesöket var en tillfällig avstickare där han gick i clinch med länets fine trumpetare/flygelhornist Fredrik Norén, perfekt uppbackade av gitarristen Per Nordgren, basisten Patrik Grundström och trumslagaren Calle Rasmusson. Vi fick ta del av en musikaliskt smakfull meny med musik som signerats av Horace Silver, Clifford Brown, Joe Henderson, Billy Strayhorn, Bob Berg, kända standards och lite hemkört.

Med rötterna hos Charlie Parker, Cannonball Adderley, Phil Woods och Jackie McLean har Johan utvecklat ett eget personligt uttryck. Han är en tonkonstnär som varierar uttrycket med både smala som breda penslar. Hans fräscha och klichéfria spel bubblar av spelglädje och kreativitet.

Mångsysslaren Fredrik Norén är till vardags producent på Musik i Västernorrland, leder storbanden High Coast Jazz Orchestra, Stockholm Jazz Orchestra och länsungdomsstorbandet LUST. När det blir någon lucka i schemat passar han på att få utlopp för sitt trumpetspelande. Fredrik är en mycket driven solist med egna idéer där hans välutvecklade harmonisinne firar stora triumfer. För att använda en utförsåkningsklyscha är han noga med att hålla linjen i sitt improviserande.

Per Nordgren är bred i sitt uttryck på gitarren. Det beror på att han har medverkat i alla slags konstellationer men trivs allra bäst i improvisationsmusiken, som jazzen är. I sina tio fingrar har han komprimerat gitarrens historia från tidig blues, rock´n roll till jazzen som han behärskar som ett rinnande vatten. I avsaknad av ett piano hade Per den delikata uppgiften att lägga bärande ackord bakom blåsarna. Något han gjorde med finess och elegans.

Patrik Grundström började sin baskarriär i punkmusiken men har gått vidare och är idag en framstående jazzbasist. Han gjorde ett gediget jobb med fina linjära basgångar och när han spelade sina solon lät han som den store Charles Mingus.

Lyhörde Calle Rasmusson levererade ett spänstigt och lättflytande trumspel som fick mig osökt att tänka på Mel Lewis. Likt denne spelade han inte för mycket och inte för lite utan helt välanpassat med exakta inprickningar och markeringar. Han knöt ihop det hela på ett utmärkt sätt.

Kvällen avrundades på bästa sätt med Dizzy Gillespieklassikern Con Alma. Det är åter på sin plats att säga: Bebop is beautiful!

    T