Jazzrecension 2018-02-12

Foto: Mats Olsson ST                     CBQ Stefan Isaksson

CBQ, våra bästa beboptolkare

Konsert

CBQ, förband: Kaktuspop

Jazzklubben, E-Street

Fem spelglada ungdomar som kallar sig Kaktuspop fick inleda måndagskvällen. Till vardags studerar de på musikskolan Birka i Östersund. De bjöd på en rad kända poplåtar i nya fräscha arrangemang. Samtliga visade sig från bästa sida med en rad fina soloinsatser. En eloge till utmärkta sångerskan Jonna Josefsson som enkelt och rakt presenterade melodierna. Vi får säkert höra mer av Kaktuspop.

Foto: Ulla Hörnell             Kaktuspop


I mitten på 1980-talet hade Christer Boustedt en kvintett som med pondus och energi höll Charlie Parkers beboptradition levande. Förutom Christer själv på altsax bestod kvintetten av Bosse Broberg trumpet, Åke Johansson piano, Ivar Lindell bas och Gilbert Matthews trummor. I september 1986 gick Christer hastigt bort och bandet ombildades till Contemporary Bebop Quintet. Tenorsaxofonisten Stefan Isaksson ersatte Boustedt och 2011 gick Åke Johansson bort så dagens CBQ mönstrade följande uppställning, Ulf Adåker trumpet/flygelhorn, Stefan Isaksson tenorsax, Göran Strandberg piano, Ivar Lindell bas och Gilbert Matthews trummor. Med andra ord fem fullfjädrade yrkesmän som med liv och lust fortsätter att botanisera i bebopens bördiga marker. Samtliga räknas in i elitskiktet av dagens svenska jazzmusik. Ulf Adåker, kraftfull och dynamisk trumpetare som vet att berätta en historia utan att upprepa poängen. Han är en av våra bästa jazzmusiker någonsin, rätta mig om jag har fel. Radarkompisen till Ulf är den fyndigt klurige tenorsaxofonisten Stefan Isaksson som utan stöd från någon förebild bjuder på ett virilt och fantasieggande nyttjande av harmoniken. Ibland klingar saxofonen med en skir spröd ton som för tankarna till Warne Marsh och Charles Lloyd för att snabbt lyfta och ändra färgbild till en mer sammansatt form Sonny Rollins. Ända sedan tiden i Fredrik Norén Band på 80-talet har han varit fast förankrad i toppen bland saxkollegorna.

Pianisten Göran Strandberg tycker jag är vårt svar på Bud Powell! Rätt eller fel, så är Göran Strandberg bäste pianisten betraktat med bebop-öron. Att Powell finns i botten av hans spel är givet men för den skull låter han inte som honom. Han är en mästerlig ackompanjatör, lyhörd och vaksam, lägger alltid rätta ackorden. Solistiskt är han en idéspruta med fantasifulla och intrikata vindlingar med inslag av kända melodisnuttar. Spelet formligen bubblar av glädje och kreativitet.

För den osvikligt rytmiska pulsen stod den stadige basisten Ivar Lindell, även utmärkt solist, och den pådrivande, hårdsvängande ”timekeepern” trumslagaren Gilbert Matthews. Oavsett tempo gav de musiken fin balans och stadga. Jag säger som Egil Johansen ”Bebop is beautiful”.

Foto: Mats Olsson ST             CBQ Ulf Adåker