Paterson
knockade publiken
Konsert
The Paterson Project featuring Erik Söderlind & Neal
Miner
Jazzklubben, E-Street
Allting går igen. Inte minst inom klädmodet. Men även
inom jazzmusiken. Ett bevis på detta är den amerikanske pianisten/sångaren Ben Paterson
som gjort en revival på triojazzens stora förgrundsgestalter Nat King Cole (1919-1965)
och Oscar Peterson (1925-2007) som under var sina epoker gjorde stor succé
världen över. Från början av 1950-talet och till sin bortgång var Nat King Cole
en av de populäraste sångarna och Oscar Peterson som hade Nat som förebild sjöng
påfallande likt honom, vilket han visade med 60-talsskivan With Respect to Nat.
35-årige Ben Paterson från Philadelphia, med en svensk
mor, har varit professionell musiker sedan 2005. Karriären inleddes i
saxofonisten Von Freemans band. Därefter är det många stora namn som anlitat
hans tjänster. Han har sedan jazzintresset vaknat varit fascinerad av
kammarjazzens avskalade trioformat med Cole och Peterson som inspiratörer.
Enbart uppbackad av en lyhörd gitarr och en rytmiskt stadig bas, får både
musiken och musikerna ett friare och personligare uttryck. För att nå sitt
syfte har han anlitat vår fantomgitarrist Erik Söderlind och New Yorkbasisten Neal
Miner. Med fantasins hjälp var vi på Stratford Shakespearean Festival där O P
enligt egen utsago gjorde sitt livs framträdande. Trion slog an tonen med
bebopklassikern Our Delight av Tadd Dameron. Paterson visade direkt sin
kvalitet. Han är en fantastiskt kreativ improvisatör som inledde sina solon med
några få spridda toner som successivt byggdes på och ändrades under resans gång
och i slutändan har han skapat en fullständigt ny komposition. Med sin
bländande teknik spelade han snabba löpningar obehindrat med bägge händerna
eller när han spelar oktavspel i Phineas Newborns anda. Han tycks inte ha några
svårigheter utan spelar näst intill omöjliga fraser med en auktoritär elegans
och säkerhet. Vi bjöds också på ett fång sångnummer där en annan del av personligheten
trädde fram.
Erik Söderlind har vid flera tillfällen förgyllt
tillvaron på jazzklubben med sitt elganta och fantasirika gitarrspel. Han
besitter förmågan att med små medel utan åthävor trolla fram underbart sångbara
tonslingor och fylligt klangrika ackord oavsett tempo.
Det var inte bara Paterson som var en ny bekantskap, även
basisten Neal Miner. Hans mäktiga basspel har han säkert mejslat fram i hård
konkurrens i hemstaden New York. Att Ray Brown är hans ledstjärna gick inte att
ta miste på. Han levererade rena logiska basgångar som bildade en effektiv
bottenplatta för Paterson och Söderlinds klangliga utflykter. Den tekniska
briljansen han visade vid solospelet gjorde att man gick ner för räkning och
med nöd och näppe kom upp före ten and out!
Gästspelet har gjorts möjligt genom jazzklubbens
samarbete med Estrad Norr. Tack för en trevlig och minnesvärd kväll med
ädeljazz i världsklass!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar