Svängfaktorn
kunde fått vara högre
Konsert
Dölerud & Johansson Kvintett
Jazzklubben, E-Street
Efter förra måndagens omtumlande och osvängiga
tillställning trodde jag att ordningen skulle återställas, men inte denna gång
heller, med att få stampa takten till den för mig helt nya gruppen, Dölerud
& Johansson Kvintett, där Magus Dölerud trakterar tenorsaxen, Dan Johansson
trumpeten och flygelhornet, Torbjörn Gulz pianot, Petter Olofsson vikarie vid
basen för Palle Danielsson och trummorna av Fredrik Rundqvist. Det var när de
spelade i Håkan Broströms storband New Places som de bestämde sig för att
starta en mindre grupp med musiker som spelat i en lång rad av projekt och
ensembler, från Keith Jarretts Europeiska kvartett via Fredrik Norén Band och
Norrbotten Big Band till en mängd framstående storbandd, ensembler och
internationella samarbeten. Personligen tycker jag att Miles Davis sista
kvintettformationer innan han svitchade om till den elektroniska eran kändes
som en klar inspirationskälla för Dölerud & Johansson Kvintett. Med den här
klassiska sättningen trumpet, saxofon, piano, bas och trummor finns det många
andra att hämta näring ifrån. Kanske dom här, Horace Silver, Art Blakey,
Freddie Hubbard, Max Roach och Fredrik Norén Band är några.
I presentationen på Jazzklubbens hemsida stod att
repertoaren är en mix av jazzens standardrepertoar till nyskriven musik.
Verkligheten var den att utöver standardlåtarna You´re My Everything av Harry
Warren och Asiatic Race av Kenny Dorham bestod repertoaren av hemsnickrat
signerat Dölerud, Johansson och Gulz med titlar som Little waltz for Jennie,
Chorizo, Nyksund, Souper och Arvids Melody. Det blev ganska introvert och
akademiskt med mycket låg svängfaktor. Jag hade förväntat mig mera av så
individuellt skickliga musiker. På alla händer fick vi höra många och långa
solon och den som imponerade mest på mig var pianisten Torbjörn Gulz som
verkligen bjöd till.
Sammanfattningsvis en lite seg och enahanda
tillställning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar