Jazzrec. 15 sept.

Avspänt och tillbakalutat!

Konsert

Erik Söderlind Trio featuring Christina von Bülow, 

förband: Amanda Lovevind, Peter Holm

Måndagsjazzen: E-street

Måndagsjazzen, tillfälligt flyttad till igår kväll, inleddes med duon Amanda Lovevind sång ackompanjerad av Peter Holm på piano. På grund av parkeringsletande missade jag nästan hela deras framförande. 

I avslutningsnumret I Feel Good visade Amanda fina sångkvaliteter med fint stöd av Peter. Hade gärna hört mer av dem.

Därefter bjöds vi på en ”cool” och avspänd session” med Erik Söderlind Trio & Christina von Bülow på scenen. Deras musikaliska budskap har bland annat sina rötter i den ”coola jazzen” som Lennie Tristano (1919 – 1978) skapade i slutet av 1940-talet som en kontrast till den eruptiva bebopen.

Tristano-skolan är en mycket särpräglad musikstil, speltekniskt och harmoniskt avancerad, som oftast bygger på ackords-följder till standardmelodier. Den fick benämningen ”cool jazz” och besk kritik för att vara kylig och intellektuell, vilket Tristano tillbakavisade genom att peka på musiken rytmik och spontana karaktär.

Danskan Christina von Bülow är tveklöst en av Skandinaviens mest personliga och hörvärda altsaxofonister, skolad av Tristanolärjungen Lee Konitz och Stan Getz. En cool musikant som inte helt fastnat i Tristano-idiomet utan gått vidare och utvecklat sitt egna uttryckssätt. Med teknisk elegans och mycket fantasifullt trollade hon fram toner ur sin alt saxofon som innehöll både värme och ett stänk av det nordiskt svala. Det märks att Konitz varit och är en stor inspirationskälla. Hennes tolkning av balladen My one and only love var en lisa för själen. I övrigt var repertoaren traditionell med låtar som I´m old fashioned, Wave, I Hear a rhapsody, The end of an love affair, Danny´s dream med flera.

I begynnelsen var gitarren nästan enbart ett kompinstrument. Men i slutet på 1930-talet när den elektrifierades blev den också ett soloinstrument, främst genom Charlie Christian. Därefter har gitarrspelet utvecklats åt olika håll genom namn som Barney Kessell, Herb Ellis, Kenny Burrell, George Benson, Grant Green och Wes Montgomery med flera. Kvällens gitarrist Erik Söderlind har gissningsvis tagit intryck från samtliga som nämnts och selekterat ut det bästa från var och en. Det har han lagt i en smältdegel och kokat ihop ett eget spelsätt. På samma sätt som Wes Montgomery spelar Erik inte med plektrum utan bara med fingrarna vilket gör att tekniken blir annorlunda och soundet mjukare. Jag tycker att han är vår mest intressanta gitarrist som kan konsten i sin improvisationer berätta en historia på ett avspänt sätt utan att överdriva det tekniska kunnandet.

Daniel Franck visade med dansk ackuratess hur en bas ska hanteras. 

Ett rytmiskt stadigt komp med sköna basgångar och fantasirikt solospelande 

i sann och äkta Ray Brown anda. Han fick verkligen slita för gaget.

Sammanfattningsvis en skön och avspänd session som hade det mesta utom trummor. Jag saknade ett rörligt trumspel som har kunnat röra om grytan och skapat mera liv och rörelse.